Jag spenderar en del tid med att läsa Sportbladet för att hålla mig uppdaterad på vad som händer i idrottsvärlden. Det ger att jag är van vid att läsa beska kommentarer om damidrott, framförallt när det gäller fotboll. Inget konstigt med det, folk är inskränkta och rädda för förändring, att damidrotten ska ta mark från herrarnas helgade arena och hota det fundament som misogyna sportfanatiker bygger sin världsbild på.
När jag blir rädd däremot, är när högt uppsatta personer i idrottens, i det här fallet fotbollens, finrum får för sig att man måste göra något för att ”förbättra” sporten. Lars-Åke Lagrell, fotbollsförbundets ordförande, nummer ett inom fotboll i Sverige, kommenterade idag att man ska titta närmare på att införa en mindre boll för damfotbollen i Sverige.
Damfotbollen genomgår just nu en stark utveckling, i Sverige och i hela världen. Vi ser fler spelare, fler klubbar växa fram och bli starka och fler landslag kunna ställa upp med konkurrenskraftiga elvor. Kvalitetsmässigt är sporten uppenbart på frammarsch. Publikt går det i vågor, men ligger generellt sett lägre än många herrlagidrotter. Att spela med en mindre boll, kanske på mindre plan med mindre mål, skulle ge en mer underhållande idrott som skulle dra mer publik, menas det. Problemet är bara att det redan finns inomhusfotboll, five-a-side och barnfotboll som har precis det här, men inte drar masspublik för det.
Vad förbundet vill göra är att dra ner damfotbollen ett par nivåer, så att den hamnar i samma genre som barnfotbollen. Då blir den svårare att ta på allvar som idrott och därmed lättare att avfärda. Genom att med en mindre boll försöka skilja damfotbollen från herrfotboll, visar man tydligt att man inte anser att damer utför samma idrott som herrar, att damfotbollen i grunden är en annan sport än herrfotbollen. Det är en klassisk metod för att skilja klasserna åt så att inga jämförelser kan göras mellan dem. Damfotbollen stämplas än mer än idag som något annorlunda och mindre värt än den ursprungliga herrfotbollen, som damidrottare inte anses tillräckligt kompetenta att utföra.
Svenska fotbollsförbundet vill popularisera damfotbollen, inget fel med det. Vad de måste göra innan de kommer på sådana här (”nya”) idéer är att fundera vad de vill ha för slags idrott i framtiden. En jippobetonad cirkusshow med lättklädda artister (lite överdrivet, men egentligen bara nästa steg i den här riktningen), eller seriöst satsande fotbollsspelare? Förslaget om mindre boll är ett steg mot det förstnämnda, det är också ett steg tillbaka till den misogyna syn på damfotboll, oförmågan att ta den på allvar, som har präglat det manliga idrottstänkandet under hela nittonhundratalet.
torsdag 5 augusti 2010
2005
Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
tisdag 3 augusti 2010
Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!
Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
måndag 21 juni 2010
Bilder av fotbollslag och dess tillhörande nationer
Sonett om elva dagar VM
Ett VM som designat att förvåna
med surr ifrån en plastig vuvuzela.
Bafanatism förgäves för Mandela,
tysk samba som en lagerbäcksk rabona,
Les Bleus och England tjurar likt Pamplona,
maskinen från en brasiliansk favela
och Nordkoreas glädje att få spela,
samt frågetecknen efter Maradona.
Var Cambiasso inte lagom macho?
En spelare har inte råd att stranda
på läggningar som inte anses lattjo.
Personligen så vill jag hellre blanda
latinamerikanska catenacchio
med nederländsk och schweizisk propaganda.
Ett VM som designat att förvåna
med surr ifrån en plastig vuvuzela.
Bafanatism förgäves för Mandela,
tysk samba som en lagerbäcksk rabona,
Les Bleus och England tjurar likt Pamplona,
maskinen från en brasiliansk favela
och Nordkoreas glädje att få spela,
samt frågetecknen efter Maradona.
Var Cambiasso inte lagom macho?
En spelare har inte råd att stranda
på läggningar som inte anses lattjo.
Personligen så vill jag hellre blanda
latinamerikanska catenacchio
med nederländsk och schweizisk propaganda.
torsdag 17 juni 2010
Kronprinsessonett
Fråga ej vem klockan klämtar för
En statlig utgift börjar krypa nära,
man pyntar någon mille eller två
så allmänheten lär sig att förstå
hur frågor ställes utan att besvära,
som vilken klänning bruden måste bära;
är faderns överlämning comme-il-faut?
Vi har dock tradition att bygga på.
Förhoppningsvis är båda ändå kära
I kyrkan konfirmeras monarkin.
Ett äktenskap välsignat utav pressen.
Vi slänger glatt en färgad serpentin
och blundar för förlegade intressen.
När marschtakt är den enda melodin,
så klappar riksdan takten med noblessen.
En statlig utgift börjar krypa nära,
man pyntar någon mille eller två
så allmänheten lär sig att förstå
hur frågor ställes utan att besvära,
som vilken klänning bruden måste bära;
är faderns överlämning comme-il-faut?
Vi har dock tradition att bygga på.
Förhoppningsvis är båda ändå kära
I kyrkan konfirmeras monarkin.
Ett äktenskap välsignat utav pressen.
Vi slänger glatt en färgad serpentin
och blundar för förlegade intressen.
När marschtakt är den enda melodin,
så klappar riksdan takten med noblessen.
torsdag 3 juni 2010
Semenyett
En sonett i väntan på nästa inlägg, om Caster Semenya och hela könsdebatten:
De flesta verkar vara överens.
Du får se ut så här, men inte mera,
du kan få ställa upp, men ej prestera.
Det är så lätt för oss att dra en gräns
förblindade av musklerna som spänns,
rädslan för vad man ej kan definiera,
det pressar människor att casterera
uppdelat i svart/vitt och kvinnors/mäns.
Så är det och så har det alltid vart
för de som inte följt publikens regler.
Om man var duktig och dessutom svart
då gick man ifrån löpare till neger.
Men skaka bort historien vid start
så tar du dig från ingenstans till seger.
De flesta verkar vara överens.
Du får se ut så här, men inte mera,
du kan få ställa upp, men ej prestera.
Det är så lätt för oss att dra en gräns
förblindade av musklerna som spänns,
rädslan för vad man ej kan definiera,
det pressar människor att casterera
uppdelat i svart/vitt och kvinnors/mäns.
Så är det och så har det alltid vart
för de som inte följt publikens regler.
Om man var duktig och dessutom svart
då gick man ifrån löpare till neger.
Men skaka bort historien vid start
så tar du dig från ingenstans till seger.
söndag 30 maj 2010
Lönt med tennis
Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
