lördag 19 maj 2012

De tio bästa svenska filmerna någonsin


Med reservation för att jag har missat, glömt, skyggat för eller på felaktiga grunder prioriterat bort någon film följer här min lista över de tio bästa svenska filmerna någonsin. Eftersom ”ingen inbördes rangordning” är för fegisar kommer de dessutom prydligt arrangerade från 10 till 1.




Såg den på bio i Leksand på premiärdagen. Ett event i miniatyr. Sällan eller aldrig har kärnan i Dalarna, landsbygd och den blandade känslan i att komma hem, skildrats med sådan träffsäkerhet. Scenen när Mia ringer hem med utsikt över Siljansbygden från Rättvikshållet får det att bränna i nostalgisträngarna. Och Ann Petrén. Denna Ann Petrén.




Trots sliten patina pga för många visningar genom åren, håller första Sällskapsresan fortfarande högsta klass. Odödliga repliker som är fastbrända i den svenska folksjälen. En kliché är inte en klich´i original.




En stor överraskning när jag såg den första gången. Kombinationen av foto, musik och skådespeleri var så klockrent att jag misstänkte att det var stulet från amerikanska/koreanska förlagor. Michelle Meadows genomuttråkade skådespel lyfter hela filmen.




Citizen Kane, fast bättre. Och queer. Alltså bättre.



6. Yrrol

”Jag tycker att han ska få ett straff!”




Kuslig, varm, kall och schnygg. Kombinationen Alfredsson/Hoytema/Jonsäter är som bekant svårslagen.




Svårt att begränsa valet av AB Svenska Ords filmer, men kommer inte ifrån Ägget är löst, mycket pga scenen med Gösta Ekman i tjärnen. Kanske det mest poetiska som gjorts inom svensk film?




Killinggängets sprudlande kreativitet kombinerat med Alfredssons stilsäkerhet. En tid att se tillbaka på med tillförsikt när man ser vad Robert Gustafsson håller på med idag.




Enda gången som jag har varit med om att en spontan applåd utbrutit under en vanlig biovisning, när eftertexterna rullade. Lika tonsäker, aktuell och vacker idag som då. Ändrade svensk film i grunden, trots sin enkelhet. Låt oss hoppas att Moodysons filmatisering av Moodysons seriealbum hittar tillbaka till den kvalitet han höll i början av sin karriär.




Älskar AB Svenska Ord över allt annat inom svenskt kulturskapande, och det här är en av kronorna på det verket. Bindgalen kreativitet, lysande skådespeleri från huvudroller och gästspelare, samt popkulturella referenser till höger och vänster. Trots lite lökig politisk sentimentalitet i slutet, så blir det liksom inte bättre än såhär.


Bubblare: Tillsammans, Lilja 4-ever, Släpp fångarne loss – det är vår, Äppelkriget, Dunderklumpen, Ronja Rövardotter, Apan

lördag 12 maj 2012

Augusta National Golf Club exkluderar kvinnor


Här är utkastet till min artikel om Augusta National Golf Club, som publicerades på feministisktperspektiv.se den 13 april, för er som inte har prenumeration

US Masters i golf avgjordes förra helgen för 79e gången. Majorturneringen spelades, liksom den alltid har gjort, på Augusta National Golf Club, en privat golfklubb. Genusvetaren Jonas Lindkvist ger oss en inblick i klubben som genom historien kringgärdats av kontroverser.

Golf är i stor utsträckning en idrott som utövas och har utövats av en vit medel- och överklass. I Grant Jarvies Sports, Culture and Society från 2006 visas att golf är den idrott av de tio populäraste som har den tydligaste klassuppdelningen, där tendensen är att ju mer välställd man är, desto troligare är det att man sysslar med golf. För få klubbar är det så tydligt som för Augusta National Golf Club. Klubben bildades 1933, den första Mastersturneringen spelades här 1934. Bland de ca 300 medlemmarna dräller det av miljonärer och miljardärer från gräddan av den amerikanska företagsvärlden. Bill Gates är kanske det mest kända exemplet. Inga kvinnor är dock medlemmar och först 1990 beviljades den förste afroamerikanske mannen medlemskap. Före 1983 skulle dock alla caddies enligt policy vara svarta.

Beslutet om att tillåta en afroamerikansk medlem 1990 kom till följd av en mediestorm kring en annan exklusiv golfklubb, Shoal Creek. De menade att klubben hade rätt att förknippas med vilka de ville. I det här fallet innebar det att inte förknippas med svarta. Protesterna lät inte vänta på sig. Civil Rights-organisationer röt till, media spann vidare och The Professional Golfer’s Association of America (PGA) drog öronen åt sig. Klubben fick snabbt be om ursäkt och meddelade snart att de skulle välja in en afroamerikansk hedersmedlem.

Där hade historien kunnat sluta, men när stora sponsorer började dra sig ur PGA-mästerskapen som skulle spelas på Shoal Creek, började andra klubbar inse faran i att vara exklusivt vita. Ironin är svår att undgå med en revolution driven av rika företag mot golfklubbar med samma rika företagsägare som medlemmar. En stor jakt efter ”den svarte medlemmen” svepte över landets golfklubbar. IBM, en av huvudsponsorerna för US Masters idag, meddelade att de drog tillbaka sitt sponsorstöd till tv-sändningen av PGA-mästerskapen med uttalandet ”att stödja, även indirekt, exkluderande aktiviteter är emot IBM:s praktik och policy.” PGA blev tagna på sängen av utvecklingen. De hade inte reflekterat över hur de skulle hantera exklusiva klubbar. Nu formulerades snabbt ett policydokument där man sade att man inte skulle hålla eller sanktionera turneringar vid klubbar som diskriminerar på grund av ras, religion, kön eller ursprung. I ljuset av IBM:s sponsring och PGA:s erkännande av US Masters som turnering med majorstatus och räknade resultat, rekord och vinster, blir de här uttalandena förstås ett stort hån.

Augustas exklusiva mansklubb har inte gått fri från kritik genom åren. Värst blåste vindarna 2002 då Martha Burk vid National Council of Women’s Organizations i ett brev frågade varför Augusta vägrade anta kvinnliga medlemmar. Klubben svarade offentligt att det hade hon inte med att göra. Media, framförallt New York Times, plockade upp konflikten och den blev ett hett samtalsämne inför turneringen. Till skillnad från 1990 skedde dock inga förändringar i Augustas medlemskap. Klubben menade att kön och ras är två helt skilda frågor, som inte kunde jämföras. Trots att de bedyrat att kön inte har någon betydelse för valet av nya medlemmar, medger klubben ändå att det skulle innebära en radikal förändring att tillåta kvinnliga medlemmar. Brödraskapet skulle gå förlorat. Retorik som kalkerar Shoal Creeks uttalanden om den privata klubbens privilegium att utesluta svarta om de så önskar. Liksom Shoal Creek inte ville beröra sig med svarta, vill Augusta inte beröra sig med kvinnor. En privat klubb har förstås rätt att vara både rasistisk och sexistisk, men då ska den också kallas vid dess rätta namn.

Alla pekar på varandra när det diskuteras vems ansvar det är att förändra situationen. Klubben säger att frågan inte har med dem att göra, spelarna likaså. Tv-bolaget CBS som sänder turneringen säger att det inte är deras sak att arbeta för social förändring. Ingen av aktörerna har dock något emot att tjäna stora pengar på turneringen. Augusta tjänar inte pengar direkt på arrangemanget av US Masters. Intäkterna går tillbaka in i verksamheten eller skänks bort. Den goodwill och status som turneringen genererar är dock ovärderlig för klubben.

PGA ska självklart inte tillåta att det spelas en officiellt sanktionerad turnering på Augusta National Golf Club, så länge klubben exkluderar kvinnor. US Masters arrangeras inte av PGA, men de erkänner turneringen och räknar det som en major. Trots att det är både PGA:s och huvudsponsorns IBM:s policy att inte stödja någon verksamhet som diskriminerar på grund av kön, får US Masters ändå fortsätta spelas på banan. Det är ett misslyckande . Tradition och intäkter blir viktigare än möjligheten att få tävla på samma villkor, var sig det gäller på en golfbana eller i samhället.

Huvudsponsorn IBM:s VD har av tradition alltid beretts medlemskap i klubben. Idag heter VD:n Virginia Rometty. Hon utgör en enkel ursäkt att bryta mansmonopolet, men kommer den första kvinnan i klubben få annat än den alibifunktion som de svarta medlemmar som valdes in i början av 90-talet hade? Golfsporten är traditionsrik, men tradition ska aldrig innebära diskriminering. Förändring är en absolut nödvändighet för sportens fortsatta utveckling.

tisdag 3 april 2012

Fjäril vingad

Sedan det konstaterades mycket kort i en av ’Sagan om Isfolket’-böckerna att ordet ”fjäril” inte låter likadant på något europeiskt språk, har jag roats av att samla på olika språks sätt att uttala och stava ordet. Inte förrän nu har det dock slagit mig att man kan använda Google Translate för att ta reda på hur det faktiskt ligger till.

Visst finns det likheter mellan vissa språk. Några använder engelskans butterfly, man ser likheter med latinets papilion i såväl franskans papillon som katalanskans papallona. Flera östeuropeiska länder har varianter av motyl och likheten mellan galiciskans bolboreta och portugisiskans borboleta är förstås inget sammanträffande. Men utöver det är det slående hur ett litet ord kan se så markant olika ut på så många olika ställen.

Här följer en i stort sett komplett beteckning av ordet fjäril på de språk som använder det latinska alfabetet och som finns representerade på Google Translate. Njut av mångfalden och smaka på varje ord för sig. Mycket nöje!

Fjäril svenska
Butterfly engelska
Papillon franska
Schmetterling tyska
Perhonen finska
Liblikas estniska
Feileacan iriska
Farfalla italienska
Leptir kroatiska
Taurins lettiska
Papilion latin
Flutur albanska
Tximeleta baskiska
Bolboreta galiciska
Kupu-kupu indonesiska
Fiðrildi isländska
Papallona katalanska
Drugelis litauiska
Rama-rama malaysiska
Farfett maltesiska
Vlinder nederlänska
Sommerfugl norska
Motyl polska (tjeckiska, slovakiska)
Borboleta portugisiska
Fluture rumänska
Motelj slovenska
Mariposa spanska
Kelebek turkiska
Pillango ungerska
Buom vietnamesiska
Glöyn byw walesiska

torsdag 2 februari 2012

Warriorerror

Har just sett färdigt ’Warrior’, med en oscarsnominering för bästa manliga biroll. Det började okej, men spårade gradvis ur mer och mer.

Vad som kunde vara en historia om manlighet, våld och begränsningar, årets ’The Fighter’ eller ’The Wrestler’ drunknar i enkla lösningar.

En broder är soldat, mörk, tyst, plågad och knockar, den andre är lärare, ljus, elegant, tålmodig, lyssnar på Beethoven & vinner på grepp.

Koba, den oövervinnlige ryssen, gör entré med sovjetflagga draperad i rött med hammare och skära. Till tonerna av protestsångaren Vysotskij.

B måste besegra ryssen för att behålla hus och hem, och skydda familjen. Gäsp.
Ts marinenhet blir dödade av amerikanska plan. Ännu mer gäsp.

Nick Noltes roll är överspelad, tröttsam och en pinsam och skamlös flirt med en lättlurad oscarsakademi. Hans nominering är endast politik.

Vem som helst som sett filmen måste inse att han inte längre är (om han någonsin har varit det) en tillräckligt trovärdig skådespelare.

Men värst: En film med så mycket våld ska fanimej ha en anledning till det, inte glorifiering. Män som bondar av våld gör mig illamående.

torsdag 1 december 2011

Svar och förtydliganden

Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:

Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.

Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.

Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.

När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.

Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.

Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.

Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.

Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.

Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.

Genusvetenskap som voodoosekt

Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.

En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.

Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.

Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.

Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.

När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.

måndag 7 november 2011

Intet nytt under genusen

Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.

Svar och öppet brev till Genusnytt:

Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.

Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.

Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.

Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?

Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.


UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).

Bara ett par klargöranden.

Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.

Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.

En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.

Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.



Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.

Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...

Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.



Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.

Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.

Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.

Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.

Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).

Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.