Snabba bilar, rasande tittare

Eftersom jag nyligen skrev ett arbete om Guds stad och uppkomsten av begreppet Favela chic, var jag nyfiken på om representationen skulle vara tydlig i Fast and furious 5, som utspelar sig i Rio de Janeiro. Efter att ha sett filmen kan jag inte påstå att favelan spelar en så betydande roll att den kan beskrivas som chicifierad. Staden Rio och dess favelor är enbart en kuliss, en ursäkt för att iscensätta spektakulära biljakter på en ny plats.

Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.

Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.

Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.

Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.