Bland blod, svett och tårar

Jag har varit blodgivare i över tio års tid. Det är något jag älskar att göra eftersom det är ett enkelt sätt att utföra en god gärning utan att det kostar mig mer än lite tid. Jag är inte rädd för sprutor, och har aldrig känt obehag kring blodgivningen. Dessutom får man gratis fika och en superskön t-shirt när man donerar blod. Det här inlägget ska dock inte handla om hur bra blodgivningen är, eller hur skickliga och trevliga sköterskorna på blodcentralen är.

På Geblod.nu står det att nästan alla kan bli blodgivare, förutsatt att man är mellan 18 och 60 år gammal och väger mer än femtio kilo. Det stämmer dock inte. Tittar man närmare på reglerna för dig som vill bli blodgivare, ser man att det finns många undantag som diskvalificerar hela folkgrupper. Framförallt är det karensregeln att man om man ”är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man” inte får ge blod. Ett förslag är på gång att denna regel ska ändras till att män som har haft sex med andra män ska få vänta tolv månader och sedan kunna ge blod. Om man har haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader tills man får ge blod.

Det finns så många aspekter kring detta som gör tänkandet snävt och trångsynt och så många undantag till samlevnadsdefinitionerna som blodcentralen gör. För det första lever de i en föreställning att homosexuella män fortfarande är hiv-smittospridare av naturen. Det räcker alltså inte att ha skyddat sex med andra män, det spelar ingen roll vilken typ av sex man har, och det spelar ingen roll om man lever i ett monoamoröst förhållande och vet att varken man själv eller ens partner är smittade. Som heterosexuell räcker det att man lever i ett förhållande, eller snarare att man inte har haft en ny sexpartner på tre månader, för att man ska kunna ge blod. Istället för att fokusera på om man har utsatts för smittorisk, blir blodcentralen så ängslig av personer som kliver utanför normeringar, så att de utesluter alla. På så sätt slipper de ha någon slags diskussion eller nyansering kring problemet.

Om man ska fundera vidare på hur absurd den här och andra uppdelningar blir så kan man ju undra hur blodgivningen funderar kring polyamorösitet eller bisexualitet. Om du är kvinna och har haft sex med en man som har sex med andra män, måste du också vänta ett år innan du får ge blod. Även här tas ingen hänsyn till huruvida man har haft skyddat sex, eller för den delen vilken typ av sex man har haft. Resultatet blir att man straffar en grupp för att de har en oönskad livsföring. Två män som har levt i ett monoamoröst förhållande i femton år får alltså inte ge blod, men en man som bara har sex med en kvinna, som i sin tur kan ha oskyddat sex med hur många sexpartners som helst, får ge blod. Borde inte reglerna från karantän utgå från att man inte får ge blod om man har haft oskyddat sex och därmed utsatt sig för smittorisk?

Regeln för ny sexpartner är också problematiskt, för vad innebär ”ny” sexpartner egentligen? Om man har sex med en person som man har haft sex med förut, fast båda har haft andra sexpartners emellan, är det en ny sexpartner? Om ens partner har sex med andra under samma tidsrymd som man har sex regelbundet, ska man räkna varje gång man har sex som sex med ny partner? Om man har utfört sexuella handlingar utan att ha haft penetrationssex, räknas det som en ny sexpartner? Om man har haft regelbundet vaginalt penetrationssex under lång tid, men går över till att pröva analsex, är det att räknas som en ny sexpartner eftersom man rimligtvis enligt blodgivningens regler utsätter sig för en större smittorisk då? Blodcentralens syn på sex är att man bara har sex med en person åt gången, och att man bara har sex i seriösa förhållanden. Det finns inget spelrum kring deras snäva heteronormativa regleringar.

Så vad borde man göra åt det? Självklart borde man utbilda sig i hur olika människor faktiskt praktiserar sex och vad det innebär. Fokus borde ligga på om man har haft oskyddat sex och därigenom utsatt sig för en smittorisk. Prostituerade får till exempel aldrig ge blod, oavsett om de har slutat med sin verksamhet och testat sig sedan dess. Var ligger risken i att de får ge blod? Framförallt är det ju mängder av hbt-personer som utesluts från blodgivningen. Det här är människor som oftast är mer benägna att hjälpa andra människor och ställa upp för donationer. Här missar blodgivningen mängder av donatorer bara för att de är för slöa eller rigida för att anpassa sina regler efter verkligheten.

Jag älskar att ge blod, jag älskar känslan det ger, och jag vill att så många som möjligt ska kunna göra det. Därför är det så frustrerande att se hur stelbent systemet är. Nej, sexualupplysning och genusutbildning till blodgivningen redan idag!