1998

1998 hände det lustiga att alla filmer nominerade i bästa film-kategorin antingen utspelade sig under andra världskriget eller i det Elizabethanska 1600-talsengland. Flera av filmerna lyckades också smyga sig in på listan.

10. Shakespeare in love
- Den stora vinnaren det här året med sju statyetter för bästa film, manus, kvinnliga skådespelare (båda), kostym, musik och scenografi. En puttrig historia som inte är så bra som sitt rykte, men klart sevärd. Judi Dench fick en oscar för sitt porträtt av drottning Elizabeth, en av de kortaste oscarbelönade insatserna genom alla tider. I jämförelse med den andra Elizabethprestationen står sig dock både Dench och Paltrow (som snodde kvinnlig huvudroll framför näsan på Cate Blanchett) slätt.

9. Little voice
- Fin liten film med en utmärkt Jane Horrocks i huvudrollen. För er som inte känner igen henne spelade hon Bubbles i Helt Hysteriskt på nittiotalet.

8. Out of sight
- Stephen Soderberg är en av mina idoler, kanske främst tack vare Oceansfilmerna på nollnolltalet. Här är också Clooney med, och tillsammans lyckas de göra en ovanligt lyckad film om kärlek och brottslingar. Det känns som om man har sett det här konceptet hundratals gånger, men det fungerar faktiskt riktigt bra här. Till och med Jennifer Lopez gör en bra prestation, vilket säger en del om filmens kvalitet.

7. Velvet goldmine
- Kanske förvånande att den här filmen hamnar så långt ner eftersom jag ändå ser den som en favoritfilm. Anledningen är nog att själva filmen lämnar en del övrigt att önska, framförallt i berättande och flyt. Scenerna, skådespelarna, musiken och känslan i filmen är däremot svårslagen. Svårt att hitta snyggare människor, och man får se en naken Ewan McGregor hoppa och studsa på scen som Iggy Pop-lookalike.

6. Elizabeth
- En av mina starkaste bioupplevelser någonsin. Det kan ha att göra med att jag var ensam när jag såg den, genom filmstudion på Kino i Lund, och att slutet är så himla dramatiskt. Det gav en känsla som jag bar med mig inombords när jag åkte hem och i dagar och veckor efteråt. Magnifik rollprestation av Cate Blanchett som verkligen är Elizabeth I.

5. Saving private Ryan
- Steven Spielberg lyckades sno åt sig regissörstatyetten och många tippade att Ryan då också skulle vinna bästa film, men Shakespeare drog vinstlotten den här gången. Filmen är kanske mest minnesvärd för sin första halvtimme där man sitter utan att andas på helspänn i biostolen och undrar när det ska ta slut. Om jag skulle göra en genomgång av alla oscarskategorier och utse en vinnare genom alla tider så skulle nog den här filmen få bästa ljud. Det är sällan som man märker av hur bra ljud en film har, men här går det inte att undvika.

4. Primary colors
- Lite bortglömd i konkurrensen det här året. Lysande politisk satir om en Clintonklon spelad av John Travolta och hans snåriga väg till vita huset. Härliga rollprestationer framförallt av Billy Bob Thornton och Kathy Bates som fick en välförtjänt nominering. Ett verklighetstroget berättande drivet av ett stringent manus som gör filmen till något alldeles extra. Om ni inte har sett den så gör det.

3. La vita e bella
- Roberto Benignis mästervek som gjorde honom till internationell superstjärna och gav honom en sensationell statyett för bästa manliga huvudroll, en av ytterst få för en icke-engelskspråkig rolltolkning. Första delen av filmen är en romantisk komedi med suverän timing och burleska scener med stort hjärta. Andra delen handlar om deportationen till ett koncentrationsläger och överlevnad. Det är en gripande historia där man skrattar och gråter om vartannat.

2. Pleasantville
- Underskattad feelgoodfilm med häftiga fotoeffekter i en lek mellan färg och svartvitt. Två syskon blir indragna i en tv-serie från femtiotalet och försöker först att spela med, men inser att det inte går att undvika en revolution om man ska kunna leva fritt. I takt med nya fräscha idéer som ruckar på det perfekta samhället börjar också färgklickar smyga sig in här och där. Till slut bildas två läger, där de konservativa bedriver hetsjakt på de ”färgade”. Snyggt, både i berättande och illustration.

1. American history X
- Nazister här också, men i modern tappning. Edward Norton är svårslagen (no pun intended) som nynazistisk gängledare i Venice Beach som får sig en tankeställare när han åker i fängelse. Ruskigt bra berättande i en ruggig historia. Jag vet att filmen har fått kritik för att den skulle förhärliga nynazismen, men den som tycker det kan ju rimligtvis inte ha sett hela filmen. Hela sensmoralen ligger ju i det meningslösa att dela upp folk genom hudfärg, ras och nationalitet. Våld föder våld och våld straffar sig alltid. Hur man kan få det till nynazistisk propaganda har jag svårt att förstå.