Har just sett färdigt ’Warrior’, med en oscarsnominering för bästa manliga biroll. Det började okej, men spårade gradvis ur mer och mer.
Vad som kunde vara en historia om manlighet, våld och begränsningar, årets ’The Fighter’ eller ’The Wrestler’ drunknar i enkla lösningar.
En broder är soldat, mörk, tyst, plågad och knockar, den andre är lärare, ljus, elegant, tålmodig, lyssnar på Beethoven & vinner på grepp.
Koba, den oövervinnlige ryssen, gör entré med sovjetflagga draperad i rött med hammare och skära. Till tonerna av protestsångaren Vysotskij.
B måste besegra ryssen för att behålla hus och hem, och skydda familjen. Gäsp.
Ts marinenhet blir dödade av amerikanska plan. Ännu mer gäsp.
Nick Noltes roll är överspelad, tröttsam och en pinsam och skamlös flirt med en lättlurad oscarsakademi. Hans nominering är endast politik.
Vem som helst som sett filmen måste inse att han inte längre är (om han någonsin har varit det) en tillräckligt trovärdig skådespelare.
Men värst: En film med så mycket våld ska fanimej ha en anledning till det, inte glorifiering. Män som bondar av våld gör mig illamående.
torsdagen den 2:e februari 2012
torsdagen den 1:e december 2011
Svar och förtydliganden
Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:
Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.
Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.
Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.
När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.
Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.
Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.
Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.
Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.
Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.
Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.
Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.
Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.
När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.
Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.
Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.
Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.
Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.
Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.
Genusvetenskap som voodoosekt
Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
måndagen den 7:e november 2011
Intet nytt under genusen
Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
söndagen den 23:e oktober 2011
Plats 1
1. Annika Sörenstam, Golf
När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.
Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.
Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.
Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.
Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.
När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.
Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.
Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.
Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.
Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.
lördagen den 22:e oktober 2011
Plats 2
2. Ingemar Stenmark, Alpint
Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.
Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.
I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.
Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.
Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.
Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.
I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.
Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.
fredagen den 21:e oktober 2011
Plats 3
3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
