Eftersom jag nyligen skrev ett arbete om Guds stad och uppkomsten av begreppet Favela chic, var jag nyfiken på om representationen skulle vara tydlig i Fast and furious 5, som utspelar sig i Rio de Janeiro. Efter att ha sett filmen kan jag inte påstå att favelan spelar en så betydande roll att den kan beskrivas som chicifierad. Staden Rio och dess favelor är enbart en kuliss, en ursäkt för att iscensätta spektakulära biljakter på en ny plats.
Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.
Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.
Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.
Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.
onsdag 14 september 2011
måndag 5 september 2011
Plats 6
6. Carolina Klüft, Mångkamp/Längdhopp
Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.
Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.
Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.
Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.
Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.
Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.
Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.
Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.
söndag 4 september 2011
Plats 7
7. Gunde Svan, Längdskidor
Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.
Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.
Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”
Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.
Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.
Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”
lördag 3 september 2011
Plats 8
8. Anja Pärson, Alpint
En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.
Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.
Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.
Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.
En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.
Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.
Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.
Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.
fredag 2 september 2011
Plats 9
9. Gert Fredriksson, Kanot
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
torsdag 1 september 2011
Plats 10
10. Tony Rickardsson, Speedway
Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.
Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.
1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.
Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.
Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.
Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.
1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.
Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
