söndag 19 december 2010

Inte så jävla mycket att le åt

En tanke som är svår att släppa.

Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.

Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.

Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.

Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.

Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.

Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?

lördag 18 december 2010

Tankar på nattgammal is

Tankar på nattgammal is.
Tankar om arbetets värde och pris.
När strejken kom gick han med.
De höll ihop fastän rörelsen svek.

Min hela ryggrad är en rysning.

Jag jobbar som personlig assistent, det är ett värdefullt arbete och jag känner när jag jobbar att jag betyder något för min uppdragsgivare. Utan mig skulle denne inte kunna klara sig. Jag fyller en viktig funktion.

Jag har också jobbat som dealer på casinot. Jag jobbar numera också som copywriter. Det innebär att jag skriver reklamtexter till hemsidor. De här jobben sammanfattar sex år av mitt liv. När jag nu eventuellt börjar tjäna pengar på riktigt på mitt Reklambyråföretag kan jag inte undvika att släppa igenom tankar om arbetets värde och pris. Vad exakt är, nu och tidigare, mitt arbete värt för samhällets bästa? Svaret är förstås enkelt. Värdet ligger någonstans mellan en fluglort och ingenting.

Det här är återigen en text som inte är på väg någonstans. Jag vill bara reflektera över min situation, och hur jag har svikit det ideal jag har växt upp med i och med familjetradition och egen preferens. Eller har jag det? Jag vet inte. Kanske är slitet i sitt anletes svett idag att brottas med mentala svårigheter. Kanske är det att utmana tristessen man i sitt tankearbete kan känna, om man inte kan få samma känsla fysiskt. Kanske är min lott i livet att vara en mental knegare.

Eller så får jag ett break.

Man kan ju alltid hoppas.

fredag 17 december 2010

Euskefeurat i mitt hjärta!

Okej, jag försöker att skriva ett inlägg på fyllan, så får vi se hur det går. Jag vill bara säga några ord om Euskefeurat, världens bästa svenska band någonsin. Så lätt det känns, när man hör deras låtar, att ta politisk ställning, bli ilsken och fråga vad fan vi håller på med. Det är så vackert när man låter sig svepas med av musikalisk genialitet, textmässig virtuositet och politisk träffsäkerhet.

För er som inte än har upptäck Euskefeurat, det återuppväckta Euskefeurat, så kan jag rekommendera det mesta, men börja från början med skivan Levandes och arbeta er framåt kronologiskt. Om ni inte kan få tag på den så finns deras samlade verk på Spotify, och om ni inte kan få tag på dem därifrån så får ni höra av er, för då bränner jag mer än gärna skiva efter skiva åt er för att ni ska få njuta av samma estetiskt fulländade musikupplevelse som jag har fått från barnsben till dags dato. Annars bränner jag en samlingsskiva av det ni behöver. Jag menar det, hör av er så bränner jag och ser till att branden förs vidare till nästa generation.

Euskefeurat i mitt hjärta!

onsdag 8 december 2010

Vi som vill in och vi som inte kom med

Det första inlägget handlar till viss del om de som hamnat precis utanför listan. Där hittar vi en hel kader (Cadier) av gamla brottare och skyttar med mängder av olympiska medaljer, flera tennisspelare, orienterare och skidåkare som inte riktigt tagit det där sista steget för att bli legendarer. Värt att nämna bland dem som inte platsade på listan är till exempel Jan Boklöv som förändrade backhoppningen helt genom att införa V-stilen. Vi har populäre Magnus Samuelsson som vunnit världens starkaste man, men inte vunnit tillräckligt mycket för att vara med på listan. Eva Korpela vann världscupen i skidskytte två gånger under 80-talet och tog Sveriges första VM-guld på damsidan. Andra minnesvärda vinnare är Marie-Helene Westin och Thomas Fogdö, den senare vann slalomcupen 1991, men förlamades sedan efter en olycka.

Sedan har vi nu aktiva idrottare som är på väg in på listan, vi kan kalla dem för bubblare. Några av dem följer här, de har i flera fall haft stora framgångar, men ännu inte haft en så pass lång karriär att de kommer med på listan:

Den listan inkluderar Charlotte Kalla (längdskidor), Sanna Tidstrand (speedski), Sarah Sjöström (simning), Mattias Ekström (motorsport), Susanna Kallur (friidrott), Ida-Therese Nerell (boxning), Frida Wallberg (boxning), Helena Jansson (orientering) och Markus Hellner (längdskidor) med flera.

En idrottare, som fortfarande måste räknas som bubblare, och som borde ha legat mycket högre upp på listan förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Det är skidåkaren Anders Södergren. Inte för att han har besegrat cancer, även om det är värt att nämnas. Nej, för att han har drabbats hårdast av omläggningen i skidvärlden från individuella starter till masstarter, ett gissel som förstört mycket av skidåkningens själ och underhållning till förmån för några sekunders spänning i slutet av ett lopp. Med samma regler som tidigare, med individuell start på tremil och femmil, hade Södergren haft åtminstone ett par tre guldmedaljer extra i byrålådan, och säkert ett tjugotal världscupsegrar till. Han har under hela nollnolltalet varit den bäste distansåkaren i individuella lopp, men han har aldrig fått visa det på mästerskap. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas lämna honom utanför den här listan, men min tittarkärlek har han dock alltid!

tisdag 7 december 2010

De hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna

I och med bragdutdelningen går också startskottet för mitt nästa ambitiösa projekt här på bloggen. För er som följer bloggen och inte är så pigga på idrott, och jag har förstått att det är de flesta, kommer det här nog att bli en prövning. Tanken är dock ändå att lista Sveriges hundra största individuella idrottare genom tiderna.

Varför gör jag då det? Ja, dels för att det ligger i min natur att lista saker till höger och vänster. Sen har jag också tröttnat på andra liknande listor som gjorts av journalister och förståsigpåare, där fel personer ligger på fel plats av fel orsaker. Nu kan jag rätta till andras misstag på ett underhållande sätt, och det är ju aldrig fel.

Skillnaden med min lista jämfört med andra kan vara att jag till exempel ser mindre på myten kring en idrottare och mer till vilka faktiska resultat denne har presterat. Jag tar självklart hänsyn till storleken på den aktuella idrottsgrenen, resultat i större grenar renderar högre placeringar på listan, men jag ser inte uteslutande till de största idrottsgrenarna, utan försöker ge en rättvisande bild av stora idrottare, även om de inte alltid är så kända eftersom de har sysslat med mindre grenar. Idrottsgrenen måste dock vara accepterad av riksidrottsförbundet, men det inkluderar alla större idrotter och även de flesta små.

Likaså tar jag hänsyn till när idrottaren var aktiv. Sport idag utövas i större konkurrens än vad den gjorde i början av seklet, men en idrottare blir inte diskvalificerad bara för att denne råkar ha varit framgångsrik tidigt.

Några av kriterierna för att hamna högt på listan är att ha nått stora framgångar i sin gren förstås. Det handlar om framgångar under lång tid, framgångar i mästerskap, hur idrottaren rankas inom sin gren genom tiderna och hur många år man kan säga att idrottaren varit bäst i sin gren/vunnit världscupen. Det är svårt att dra gränserna mellan olika kriterier, utan man får väga dem mot varandra och försöka hitta en balans någonstans i mitten.

Listan är inte slutgiltig i och med att jag lägger upp den nu, jag är öppen för debatt och diskussion om vilka som ska vara med och var de ska vara, hur man ska värdera grenar, framgångar, mästerskap, antal medaljer och när och var de har tagits, mot varandra. Det finns också många aktiva idrottare som inte är med på listan än, men som garanterat kommer att vara det om några år. Då ändras listan förstås successivt.

Själva formen på när och hur jag presenterar idrottarna kan variera lite, men nedräkningen går förstås från hundra till ett, så får vi se hur lång tid det tar att nå toppen.

måndag 6 december 2010

Inför bragdguldet

Inför bragguldsutdelningen i morgon börjar samma gamla kråkor kraxa.

Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.

Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.

Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.

Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.

Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.

För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.

Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.

Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.

torsdag 18 november 2010

Spela roll med boll

Kye Allums har blivit världsnyhet. På sportnyheterna i tv och i sportbladen rapporteras det om collegebasketspelaren som spelar för anrika Georgetown University. Anledningen att man tar upp dambasket i världsmedia för en gångs skull? Att Allums är en man och ska spela i damlaget. Förtydligande, Allums är transsexuell man, alltså en man född i en kvinnas kropp, som redan spelar i laget och ska fortsätta göra så.

Laget och dess tränare ställer sig bakom Allums beslut att tala öppet om sin identitet, och han får spela med laget så länge han inte påbörjar någon testosteronbehandling eftersom det skulle klassas som doping. Det är ett starkt och modigt beslut av Allums att tala öppet om en, speciellt inom idrottskretsar, så ifrågasatt identitet.

Rapporteringen kryddas ibland av sensationslystnad om ”mannen som får spela med kvinnor” eller ”kvinnan som blev en man”. Det är lite väl mycket fokus på exakt när operationen ska ske, som om det skulle vara det definierande för transsexuell identitet. Men på det stora hela sköts det ändå ganska snyggt, till skillnad från kommentatorsfälten där fördomar och okunskap som vanlig svämmar över. SVTs sportnyttsändning påade inslaget med att referera till Allum som ”han” utan att antyda något annat. Reportaget var väl genomfört och fokuserade på huvudpoängerna, det är skönt att se.

När man läser om reaktionerna på historien verkar de flesta vara positiva, man skulle önska att Caster Semenya hade kunnat bemötas på samma sätt. I hennes fall var det inte ens en fråga om transsexualism, utan bara att hon inte såg ut som den stereotypa bilden av hur en kvinna som idrottar ska se ut. Min förhoppning är att Semenya orkar ta sig tillbaka till den stora scenen och sopa banan med konkurrenter och världsrekord, eftervärlden kommer att lyfta upp henne till den superstjärna hon har möjlighet att bli.

När det gäller Allum kan man förstås uttrycka förvåning över att det måste vara en så stor sak att han talar öppet om en vanligt förekommande identitet. Det man kan hoppas på är att han genom sitt modiga ställningstagande att gå ut i media med diskursen, gör det lättare för nästa person att ta det steget. Då kanske det inte behöver bli en sensation, utan bara något alldeles vanligt.

onsdag 17 november 2010

När konst när värk för konstnärsverk

Apropå det jag skrev om igår med representationer av manliga konstnärer på film så kom jag på en annan tanke. Vi fick på filmvetenskapen se på ”Triumf des willens” av Leni Riefenstahl, nazipropaganda från mitten av 30-talet som är berömd för det skickliga användandet av en kameras möjligheter på den tiden. Samma vecka såg jag och min sambo ett Kobra-avsnitt där man avhandlade Wagners musik och kopplingen till nazismen. Där diskuterade man livligt förhållandet mellan skapare och verk, hur det påverkar upplevelsen av kulturkonsumtionen. I avsnittet fick båda extremer komma till tals, de som menar att konstnären betyder allt, att man inte kan särskilja denna från verket, och de som menar att verket måste stå helt självständigt, utan att påverkas alls av vem som har åstadkommit det.

Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.

Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.

Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.

Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.

Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.

För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.

tisdag 16 november 2010

Gainsbourg och den manliga konstnärsmyten

Såhär i Cornelistider kom det sig att jag och min sambo såg en annan biopic om en manlig musiker, den om Serge Gainsbourg. Det kändes då som att det var läge att syna ett fenomen lite närmare, nämligen den manliga konstnärsmyten.

Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.

Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.

”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.

Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.

måndag 1 november 2010

Varför ingen vill satsa på damer

Ibland spelar jag lite på willhill.com, en spelsida där man kan spela på det mesta inom sport. Det är inga stora summor jag lägger, spelandet fungerar snarare som en krydda när man ska titta på fotbollsmatcher än en seriös investering. Bland annat lyckades jag sätta Carles Puyol som första målskytt i semifinalen i VM mot Tyskland. Sammanlagt 3 kr i tre olika spel (en singel och två dubblar där det andra spelet togs bort, vilket innebar att bara det ena spelet räknades) till 51 gånger pengarna gav 153 kronor.

När jag kan se på fotboll någon helg sätter jag 10-15 kronor på några matcher och får ibland igen en del av pengarna. Man kan spela på allt möjligt, ofta är det italiensk eller engelsk ligafotboll som gäller. Sidan är brittisk, men det finns gott om svenska spel också. Allsvenskan, superettan, svenska cupen. Till och med när det spelades U21-cup i Sverige med två svenska lag mot varandra så kunde man tippa på matchen. En totalt ointressant match ur ett större perspektiv, vilket skildrades i det unisona ointresse som matchen rönte i svensk media i stort.

Samma dag som den här cupmatchen spelades gick en annan match av stapeln. Danmark-Sverige i den avgörande kvalmatchen till VM, som jag har skrivit om tidigare i bloggen. Två internationellt tunga landslag möts i en oviss avgörande kvalmatch. Intresset i media var måttligt, men fanns ändå där. Däremot gick det inte att spela på matchen. När jag tittar närmre på sidan ser jag att det inte går att spela på någon damlagidrott överhuvudtaget. Svensk juniorfotboll är okej, inte damfotboll.

Inom den individuella idrotten finns det alternativ. Till exempel i vintersporterna kan man spela på Helena Ekholm, Anja Pärson och Charlotte Kalla som vinnare i den totala världscupen i skidskytte, alpint eller längdskidor (till 490 gånger pengarna). Lagsport för damer är dock fortfarande inte accepterat som spelobjekt hos de stora spelbolagen. Det är inte tillräckligt attraktivt för spelare trots att det borde gå att tjäna hyfsade pengar på att vara insatt i turerna kring damlagidrott och spelande. Men än har inte girigheten slagit ut axiomet att idrott inte är något som kvinnor ska syssla med.

söndag 31 oktober 2010

Dagen då klockan inte klämtar

Den här dagen är speciell. Mitt i höstmörkret får man en present av försynen, en extra timme att leka med. Ni vet hur det är, även om man som jag tycker hösten är sympatisk, frisk och fräsch (apropå det så är apoteksvargen som snackar värmländska kanske det roligaste som har hänt i år), så tappar man lätt vid det här laget lusten att vidareutveckla sig.

Då dyker den upp. En liten timme som vi får låna till i vår då vi inte längre behöver den. Det som framförallt är bra med den extra timmen är att eftersom den känns som en bonus är den inte tyngd med samma krav som de vanliga timmarna är. Vi vet precis hur många de är och vad vi ska göra med dem. Om vi inte gör det som är tänkt får vi dåligt samvete. Bonustimmen däremot kan man göra precis vad man vill med, utan att känna att man slösar bort den. En gåva som är gjord för att spenderas.

Därför sover man en timme längre, tar mer tid till frukosten eller korsordet, kramas lite extra och spontanfikar med vänner. Det gör inget, man har ju gott om tid. Den här extra timmen gör att man värdesätter andra saker den här dagen. Kanske en smula överdrivet, det är inte så att den här söndagen skiljer sig så mycket från andra på året, men just idag känner vi att vi har lite mer tid.

Nyckeln ligger förstås i att man inte ska planera för hårt med den extra timmen. Ju mindre man tänker på den, desto bättre blir känslan när man inser att den kommer eller har kommit. Det blir en present som man får packa upp till sig själv. Som att komma på hur man har en godispåse kvar i skafferiet, en trisslott kvar att skrapa eller att mötet man har haft ångest inför skjuts upp på obestämd tid.

Det där mysiga hugget i magen när saker faller på plats. Det är vintertid för mig.

tisdag 26 oktober 2010

Varför humor och allvar bör gifta sig och skaffa barn.

Vi såg The General idag på filmvetenskapen, Buster Keatons lyysande komedi som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Keaton spelar en vanlig kille som via sin kärlek till sitt lok och sin tjej blir indragen i tokigheter, iklädd den min han alltid har i sina filmer, nämligen ingen alls. Han kallades stone face under sin karriär och i The General ironiserar han till och med över sin egen brist på leenden genom ett foto på honom och lokomotivet (som heter The General, aha!) där han verkligen inte ler. Man kan säga att ingen har så lite lett genom hela filmhistorien.

Det fick mig osökt att tänka på det här med humor och allvar, och hur roligt allvar kan vara. Framförallt i parodier. Man kan till och med säga att det är fullkomligt nödvändigt för att en parodi ska vara bra att karaktärerna spelar sina roller på fullaste allvar. Se på Hot Shots, Top Secret eller Laddat Vapen. Fullkomligt fantastiska filmer där huvudpersonerna går in i sina roller och spelar dem på fullaste allvar. Så mycket allvar att det blir hysteriskt roligt samtidigt som det bygger upp en tacksam fond mot vilken man kan ställa grälla kontraster när man vill det.

Jämför då filmer som hela tiden försöker vara hysteriskt roliga, med stissiga skådespelare som med alla till buds stående medel försöker förmedla till publiken hur jävla roliga de är och hur roligt de har på scen eller framför kameran. Crazy liksom. Det tydligaste exemplet kanske inte kommer från film, utan från reklamradion. Alla galna morgonprogram där alla genom att skratta eller tokle när de säger saker vill förmedla till lyssnaren att ”vi minsann är ett galet gäng som gör galna saker som är så tokroliga hela tiden”.

Nej. Det bästa exemplet är tv6-mannen. Ni vet han som envisas med att prata sönder varenda eftertext som finns med sina galenskaper. Det finns andra tv6-människor som pratar också, men en av dem är värst. Aldrig är jag så nära att fysiskt strypa min tv som när tv6-mannen drar igång med sina analyser och förmenta självironier. Om de här exemplen hade varit undantag kunde jag kanske stå ut med det, men istället är de järtecken på humorns närstående undergång. De är en sjukdom som sprider sig genom samhällets alla porer och kläms ut i något som brukar gå under beteckningen svensk humorelit. Kanske lite orättvist, det finns en del gött mos inbakat i den svenska humoreliten också, men de är snarare undantag än regel.

Ge mig då hellre någon som inte behöver vänta in skratten. Någon som har tillräcklig tillit till sitt material för att inte behöva ge ledtrådar om att det hen säger är roligt.

Ge mig då hellre en Nour El-Refai, en Sarah Silverman, en Tage Danielsson, en Stephen Fry, en Charlie Chaplin, en Dylan Moran, en Eddie Izzard, en Sarah Alexander, en Hugh Laurie, en Charlie Sheen (ja, i Hot Shots då alltså), en Mia Skäringer, en Jemaine Clement, en P. G. Wodehouse, en Klara Zimmergren, en Bret McKenzie, en Edgar Wright, en George Clooney, en Bill Murray, en Stephen Chow, en Sara Granér.

Ge mig då hellre en Buster Keaton.

Så jävla bra.

tisdag 19 oktober 2010

Den mest underskattade artisten i dagens musikaliska samhälle

Okej, det här kommer att bli ett ganska svajigt inlägg. Jag är själv lite osäker på var jag egentligen står i frågan. Det finns många underskattade musikartister i världen, framförallt sådana som inte når tillräckligt stor publik, inte i parentet med sin talang i alla fall. Sedan finns det artister som man själv älskar, men som man inte vill att andra ska upptäcka för att det skulle förstöra exklusiviteten som tyvärr oftare än man vill är en del av upplevelsen.

Men om man pratar artister med ett globalt genomslag, riktigt stora artister som har släppt en del skivor och som alla vet om. Vem är mest underskattad då? Man kan ju se på saken från en kritikers håll och även här lyfta fram band som inte säljer så bra som de skulle kunna, men har en kunnig härskara som följer varje steg de tar. Det är inte heller vad jag är ute efter.

Så istället för att definiera, rama in och bortförklara mig kanske jag ska komma fram till vad jag vill säga. Om vi jämför artister med globalt genomslag som säljer en jävla massa skivor (jaja, nedladdningar då) med ambition att nå ut till en bred publik. Om jag ska försöka ringa in medelst lasso vem som är mest underskattad. Då landar jag någonstans i närheten av Shakira.

Okej, jag har inte så bra koll på henne. Jag tror hon skriver större delen av sin musik. Det jag vet är att hon har en sjujävla röst som klarar av det mesta, som har karaktär och som borrar sig in i en oavsett hur låten låter. Jag vet att hon bland annat har gjort Ojos Asi och Underneath your clothes, två fantastiska låtar. Jag vet att hon är en fenomenal scenartist, med dansen som trumfnummer. Gabriel Garcia Marquez är på min sida, även om han nog mest vill ligga med henne.

Hur jag än gnuggar mina geniknölar kan jag inte komma på någon artist med hennes dignitet som har fått ta så mycket oförtjänt skit för att hon skulle vara en blond blåst bimbo stöpt i samma mall som Britney Spears och Christina Aguilera. Jag kan inte komma på någon stor artist som på det sättet är så underskattad i dagens musikvärld. Rätta mig om jag har fel.

måndag 18 oktober 2010

Om kubanska cigarrer

Sverige är amerikaniserat, det vet vi alla. Nya och gamla bevis hopas och staplas på varandra varje dag. Jag har själv försökt vara medveten om det och till viss mån kämpat mot det även om jag gillar till exempel amerikansk film väldigt mycket, lite för mycket för att vara filmvetare. Fast jag läser bara A-kurs än så länge, så det kanske går att komma undan med det än.

Som person har jag kanske tyckt att jag inte är så amerikaniserad, men en händelse för några år sedan fick mig att inse hur illa det faktiskt kan vara.

Jag skulle köpa en födelsedagspresent åt min flickvän, som röker. Eftersom jag själv är ickerökare och en mycket tolerant människa ville jag visa för henne att jag accepterar henne som hon är och därför köpa lite cigarrer till henne. Dels som en rolig grej, dels som ett fint budskap och dels för att hon faktiskt gillar en god cigarr då och då. (Jag gillar dessutom röklukt, vilket är lite underligt för någon som aldrig har rökt själv, men det är så jag är funtad. Säg inget till henne.)

In i tobaksaffären knallade jag och tittade runt i utbudet utan att bli klokare, så jag frågade om råd. Döm om min förvåning när expediten glatt rekommenderade en ask med kubanska cigarrer. Jag hann tänka både en och två gånger att hon antingen skämtade med mig eller tyckte att jag såg så pass ickepolisiär ut att hon kunde erbjuda mig smuggelvaror trots att det uppenbart var första gången jag köpt cigarrer.

Kubanska cigarrer är ju olagliga, det vet ju alla! Det är ju typ knark i dem. De rullas i en hemlig lösning av absinth och porr och säljs tillsammans med kanyler och socialstyrelsens informationsblad om tyngre droger.

Ja, amerikanisering eller idioti är väl hugget som stucket, men jag var så uppe i den amerikanska filmkulturen att jag inte insåg att den enda anledningen till att kubanska cigarrer är olagliga är på grund av USAs bojkott av Kuba. Därav min chock att få se oskyldiga askar kubanska i en helt vanlig tobaksaffär mitt i Malmö. Billiga var de också, jag trodde att de hade bakat in guldflagor mellan tobaksbladen och att varje individuell cigarr hade tagit en kubansk oskuld innan den skeppats iväg på en båt byggd av liken efter förstfödda söner. Det har de inte.

Nåja, sensmoralen är väl att det kan vara bra att granska sig själv med jämna mellanrum och se var man får sina referenser ifrån. Det kan ju till och med vara så att man lär sig något.

söndag 17 oktober 2010

Den moraliska majoriteten

Attacken på prideparaden i Serbien förra veckan genomfördes av ett gäng människor som sade sig representera den ”moraliska majoriteten”. Som tur var gjorde poliserna som skyddade tåget ett fantastiskt arbete och fick ta den värsta smällen själva, med drygt hundra skadade som följd. Serbiens president var snabb med att fördöma våldsverkarna både där och i samband med EM-kvalmatchen mot Italien som snabbt urartade. Ett ljus i det balkanska mörkret kanske man kan säga.

Förföljelserna av romer över hela Europa blir bara värre och värre. Just den nedsättande synen på romer har varit förvånansvärt rumsren under lång tid även här i Sverige, vilket Maciej Zaremba skriver en mycket bra artikel om i dagens DN. Representanter för den kristna moraliska majoriteten har genom alla tider varit mycket bra på att trycka ner olika minoriteter, men genom folkmord, förföljelse och förintelse har man lärt sig att skämmas över sådana tendenser och försökt rensa ut hatet ur sin mentalitet. Förutom när det gäller romer, där är all bets off för att tala casinospråk. I övrigt förnuftiga människor med åsikter inom det som kallas rimligt kan helt plötsligt utbryta i en föraktfull attack mot zigenarpacket och hur de stjäl allt som inte är fastspikat.

Apropå balkan och apropå casinot var det en av de enda gemensamma grunderna för representanter (som spelade poker på casinot och var oense om det mesta) från olika fraktioner av krigssidorna, deras gemensamma förakt för romer.

Det jag vill säga med det här är att det inte är någon slump att den moraliska majoriteten förföljer minoritetsgrupper i samhället. Det är standardförfarande till och med.

Så om Göran Hägglund någonsin läser det här blogginlägget hoppas jag att han tänker till ett par extra gånger. För det folk som genomför sådana attacker som mot prideparaden i Serbien, de som urskiljningslöst förföljer romer över hela Europa och de som sår split och förtvivlan i vårt samhälle, det är verklighetens folk.

Det är inte kultureliten med sina installationer, nollbudgetfilmer och beckettmonologer som hatar. Det är verklighetens folk som hatar. Det är verklighetens folk som är rädda och som slår. Det är verklighetens folk som tycker att alla ska bete sig på ett sätt, som den moraliska majoriteten. Det är verklighetens folk som snävar in ramarna och suger ut det syre vi så livsavgörande behöver i den lilla kub de har murat in oss i.

Så Göran, tänk ett par gånger till innan du gör dig till galjonsfigur för den moraliska majoriteten. Då går du ner den väg som oundvikligen leder till hat och intolerans. Som ledare för det (ett litet tag till kanske) kristna partiet kan du väl istället predika förståelse och kärlek, för senast jag kollade så var det vad Jesus ville. Inte att attackera stolta, modiga älskande med stenar och sparkar.

måndag 11 oktober 2010

Nazgullig

Jag vill lyfta ett varningens finger mot alla dem som inte begriper faran med att osynliggöra patriarkala strukturer i samhället. Alla som nonchalerar vikten av sociala konstruktioners betydelse och hur de kommer att bestraffas för sin flagranta misogyni.

Se bara på Häxkungen från Agmar, ledaren för Nazgulerna och Saurons förste hjälpare. Genom trolldom har han satt ett skydd runt sig så att ingen man någonsin kan döda honom. Smart, tänker ni? Farligt, menar jag. Genom att inte vara beredd på de sociala konstruktionerna av kön i Midgård, samt genom sin ökända arrogans, lämnar häxkungen en lucka öppen för vilken kvinna som helst att kliva in och sätta ner foten, vilket är precis vad som händer. Så dum han måste ha känt sig just i det ögonblicket som Eowyn tar sats med klingan. D’oh liksom.

Läxan att lära är alltså att vara medveten om könskonstruktionerna i samhället så att de inte fuckar upp dina trolldomar. Läxan är också att all makt baserad på patriarkala strukturer kommer att falla. Och moralen i Sagan om ringenfilmerna är att giftermål är ondska (ringen måste förstöras) och att vuxna män av alla raser kan kramas och ha roligt tillsammans.

fredag 8 oktober 2010

Dressed for success

Ordföranden för det internationella boxningsförbundet, Ching Kou Wu, driver frågan om att kvinnor som boxas ska vara klädda i kjol och slimmat linne. Varför säger han inte, så jag kan ge några förklaringar i hans ställe.

Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.

Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.

Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)

Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)

Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)

Bas’attnivet.

torsdag 7 oktober 2010

Kanonmat

Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.

Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.

Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.

Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.

Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.

måndag 4 oktober 2010

Foxy papa

Sven-Göran Eriksson har skrivit på för mitt älskade Leicester och känslorna är kluvna. Min kärlek för den brittiska staden mitt i landet har egentligen ingen logisk förklaring. När jag var ung, riktigt ung då alltså, räckte det att namnet liknade mitt första favoritlag inom idrotten, Leksand. Leicester vann också den första tipsextramatch som jag såg. Det kan vara en efterkonstruktion, jag kan möjligtvis ha sett några matcher innan den, men det är den som finns kvar i minnet.

Hur som helst, Leicester är mitt favoritlag i brittisk fotboll. I efterhand ser det ut som ett lyckodrag för mig personligen eftersom flera av de idrottsforskare jag har läst har sitt huvudsäte i Leicester. Det verkar vara en sympatisk universitetsstad av det lilla jag vet. Fotbollsmässigt ligger Leicester Foxes i andra divisionen, The Championship, och säsongen har inte börjat bra för en klubb som i alla fall ska vara med och slåss i toppen av ligan. Krisen fick ägaren att sparka klubbens manager för att ersätta denne med Svennis.

Fördelen med utnämningen är förstås att det kommer att läggas ett oproportionerligt strålkastarljus på den förhållandevis lilla klubben. Det underlättar för mig som passivt fotbollsfan att följa Leicesters vardagliga förehavanden. Nackdelen är förstås ungefär samma sak. Helt plötsligt kommer alla svenska fotbollsintresserade följa Leicester. Det är ju min klubb!

Sedan jag började skapa identitet någonstans på högstadiet har jag ansträngt mig för att nischa in olika särintressen. Jag har inte varit extrem, utan bara velat hitta en del inom populärkulturen, till vilken jag också räknar idrott, där jag kan få vara ifred med mina sympatier. Därför håller jag inte på Liverpool, Milan eller ens Barcelona även om jag måste säga att jag ändå gillar de sistnämnda. Mina favoritlag ska vara outsiders, de ska helst inte vinna stora titlar och gärna ha en tydlig politisk inriktning (som Livorno) eller bara ha ett snyggt namn (som Auxerre). Leicester har varit min quirky egenhet, något som har gjort att jag känt mig speciell, precis som att lyssna på ett popband som folk inte har hört talas om.

På samma sätt känns det nu också bittert när mitt lilla indieband blir svensk mainstream genom utnämningen av Svennis. Rent sportsligt kan det vara bra eftersom han fortfarande har tillräckligt mycket strålglans kring sin person för att dra till sig bättre spelare till klubben. Risken är dock att Leicester bara blir ytterligare ett av alla dessa själlösa marknadsexperiment som fotbollen på senare år drabbats av.

Nåja, man får ta det bittra med det söta och bara hoppas på det bästa. Leicester kommer ändå att vara min favoritklubb, för om det blir en storklubb kan jag alltid roa mig med det urgamla nöjet att klaga på nya fans som kappvändare och medgångssupportrar. Jag har ju haft min Leicestertröja sedan 1997, herregud!

torsdag 30 september 2010

2009

Året då de animerade filmerna tog över helt. Det regnar köttbullar var nominerad till golden globe, men blev bortsorterad inför oscarsgalan (istället fick, av någon anledning, Prinsessan och grodan en nominering. Förstår inte riktigt hur man tänkte där). Hade den blivit nominerad hade den varit med på listan också, på… sjätte plats säger vi. Annars stod det mellan Avatar och The Hurt locker om de tyngsta priserna och lite överraskande snodde Hurt locker bästa film och regi framför nosen på James Cameron. Han gråter nog hela vägen till banken där han blir glad igen. 2,7 miljarder dollar har den spelat in. Näst mest genom tiderna har Titanic gjort, 1,8 miljarder. Trea ligger Sagan om konungens återkomst, 1,1 miljarder. Cameron kickar boxofficeass kan man säga.

10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.

9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.

8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.

7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.

6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.

5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.

4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.

3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.

2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.

1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.

lördag 25 september 2010

Hönan eller ägget?

Det är intressant att se hur tidningarna skriver om Mona Sahlin, och hur folk pratar om henne. Alla verkar vara överrens om att hon är en dålig ledare och skulle bli en dålig statsminister. När man vill få reda på mer vad det är som gör henne dålig står det dock still.

Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.

När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.

Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.

torsdag 23 september 2010

Bastuklubben

Jag satt i bastun efter ett träningspass på friskis & svettis. En man satt bredvid mig, och trots att jag inte kunde ha glasögonen på mig och därför inte kunde urskilja några detaljer såg jag att han hade imponerande armmuskler och en rejäl mage. Han började konversera med mig, inledde med ”så du försöker också gå ner i vikt”, mest för att ha en publik att orera inför.

Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.

Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”

Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.

Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.

Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.

onsdag 22 september 2010

Elegi över Tracks

Radioprogrammet Tracks går i graven efter 26 år i etern. Den sista sändningen kommer den 8e januari nästa år. Anledningen är den nya musikverkligheten där Tracks inte längre fungerar som en guide till ny musik, där lyssnarna redan har hört alla utmanarna på spotify eller youtube, där låtar får en onaturligt lång livslängd på listan (jämför svensktoppen där låtar kan ligga flera år på listan, en verklighet som Tracks var på väg till) och programmet därför har spelat ut sin roll.

Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.

Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.

Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?

En skål för Tracks när det går i graven.

Att referera till källorna

Hanne Kjöller skriver i dagens DN på ledarsidan om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och hur den nyblivne riksdagsledamoten Carina Herrstedt ska räkna ut ”invandringens kostnader”. Kjöller vänder sig emot det här och påpekar mycket riktigt att det inte går att räkna på det sättet eftersom det är så många osynliga aspekter som spelar in. Istället drar hon paralleller till den enda socialt konstruerade grupp där man faktiskt kan dra tydliga slutsatser om den ökade kostnaden för samhället: nämligen män.

Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.

Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.

Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.

Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.

För övrigt är SD nazister.

måndag 20 september 2010

Täby och kapitalismen

Det mesta har väl redan sagts om den svenska katastrofen. Själv står jag och velar mellan huruvida jag önskar att alliansen får egen majoritet eller inte, så att SD inte ska få något som helst inflytande. Men det bästa i situationen hade väl varit om MP hade kunnat få så pass mycket inflytande över svensk politik att i alla fall miljön mår bättre om fyra år.

Ett exempel som jag hittade i DN idag symboliserar för mig vad borgerlig politik är, vad kapitalism är och ställer också frågan varför det är så svårt att se för många människor. I Täby, Fredrik Reinfeldts hemkommun, har moderaterna haft egen majoritet den senaste mandatperioden. Kommunen har kallats för Ms experimentkommun där man på lokal nivå har genomfört många av de idéer som M sedan vill införa i Sverige i stort. Bland annat har man privatiserat alla (89) förskolor utom en, inte bara under den senaste perioden förstås, men 88 förskolor har drivits i privat regi under den tiden.

I årets val tappade M var femte väljare och förlorade sin egna majoritet. Anledningen anses vara att väljarna var missnöjda med hur förskolor tar ut stora vinster genom att minska personal och öka storleken på barngrupperna bland annat. Det här är ingen hemlighet, så fungerar privata företag. Vinsten är viktigast, inte huruvida barnen har det bra. Man kan hävda att konkurrensen skulle generera större satsningar på kvalitativ undervisning och stimulering, men i Täby har ju uppenbart så inte skett.

Så de missnöjda väljarna i Täby tog sin demokratiska möjlighet på valdagen och röstade på något annat än M, ett parti som skulle bidra med förändring från företagens tillväxthysteri, kapitalism och snöda vinning. Man lade sin röst på… Folkpartiet. För det är ju ett parti som verkligen motsätter sig privatiseringar.

Ibland blir man så trött på människor. Här har de ett tydligt exempel på att den borgerliga politiken inte har fungerat i deras hemkommun, de uttrycker sin ilska över vad som har hänt, vill rösta på en förändring och lägger sedan sin röst på ett parti som har exakt samma åsikter i frågan. Risken är nu att det här kommer att hända i hela landet, och att det blir ett jävla meck med att ställa allt till rätta när folk har insett sitt misstag och ger ett rödgrönt mandat om fyra år. Därför vet jag inte om jag vill ha en allians med egen majoritet, trots att alternativet är SD som vågmästare.

För övrigt är SD nazister.

söndag 19 september 2010

Valdagens skönhet

Det ser kanske ut som om det blir en deppig kväll när prognoserna börjar droppa in, men hur det än går ikväll är jag ändå glad i själen. Få saker gör mig så upprymd som en valdag när man tillsammans går till vallokalen, hämtar valsedlar, ställer sig i det lilla gröna tältbåset, smakar på klistret i kuverten för att sedan lämna över sig till kontrollanternas noggrant kontrollerade kontroll.

Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.

Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.

Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.

Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.

torsdag 16 september 2010

Krossa dansken!

Jag laddar för den viktigaste matchen i svensk fotboll i år. Returen i playoffmatchen mot Danmark. Ruskigt spännande tycker jag, knappt värt att nämna tycker mediasverige.

Aftonbladets införbevakning består av en kort artikel med rubriken "Håll nollan tjejer; då är vi i VM". Nej, det är inget citat från någon, det är Aftonbladet själva som kallar svenska landslaget för tjejer... igen.

På den brittiska spelsajt som jag då och då satsar några kronor på går det inte att spela på matchen. Det går däremot att spela på svenska juniorcupmatcher för herrar. Damfotboll finns dock inte.

Jaja, jag kommer att leva med i alla fall, sen får väl resten av männen i Sverige vakna upp till nutiden en annan gång.

Go Sverige!!!

söndag 12 september 2010

Fotbollsprioriteringar

Så vad hände igår i fotbollsvärlden? Ja, United tappade poäng mot Everton, Zlatan misslyckades i sin debut för Milan, Johan Elmander gjorde mål igen för Bolton, Barcelona förlorade hemma mot nykomlingen Hercules och Ola Toivonen gjorde sitt sjätte mål för säsongen för serieledarna PSV Eindhoven.

Var det nåt mer? Nej, inte enligt Aftonbladets nätupplaga i alla fall. Eller jo vänta, där på högersidan står det en liten notis. Under rubriken damfotboll. Det kanske är samma nyhet som behandlas på sidan sju i DNs sportbilaga, efter Malmös oavgjorda resultat mot Åtvidaberg?

Sverige spelade visst en avgörande VM-kvalmatch mot Danmark, det var bara det. Hemmamatch igår och retur på torsdag som är direkt avgörande för huruvida Sverige kommer att gå till VM eller inte. Men det är klart, Johan Elmander gjorde ju Boltons enda mål i 4-1-förlusten mot Arsenal och Marcus Berg blev utbytt i halvtid mot NEC Nijmegen, man får ju prioritera vad man sätter högst i nyhetsvärde.

Alla ni(och de är många, tro mig) som hävdar att damfotbollen tar för mycket plats i media kan titta på exemplet från VM-kvalmatchen igår, jämföra den med hur viktiga resten av matcherna var och dra slutsatser om damfotbollens status i idrottsmedia jämfört med herrfotboll. Sen kan ni fundera över hur en avgörande play-offmatch för herrlandslaget hade bevakats. Sen kan ni hålla käft.

Matchen? Den slutade 2-1 till Sverige vilket innebär en gastkramande retur på torsdag i Danmark. Och om damlandslaget tar sig till VM, hur mycket får de i bonus? 0 kr, att jämföra med herrarnas 700 000 om de tar sig till EM. Svenska fotbollsförbundet har tydligen aldrig diskuterat en bonus för damerna. Det kanske är dags.

fredag 10 september 2010

2008

Slumdog millionaires stora år, den svepte hem åtta priser, alla de tyngsta förstås, förutom skådespelarpriserna. Äntligen, äntligen fick också Kate Winslet sin staty, det kommer med största säkerhet komma fler så småningom. Tyvärr var hennes filmer det här året, The Reader och Revolutionary Road två av de största besvikelserna. Slumdog var hyfsat nära att platsa på listan, men föll på sitt enfaldiga slut. Det var överhuvudtaget ett mycket svagt år med många besvikelser (Benjamin Button, behöver jag säga mer), men också några ljusglimtar som förstås följer nedan. En film som saknas, som jag garanterat sätter in på listan när jag väl har sett den, är Frozen river. Anmärkningsvärt med filmerna nedan är att åtta av dem endast hade en nominering och ingen av dessa fick någon oscar.

10. The Dark Knight
- Givetvis börjar vi då med ett av undantagen. Den andra Batmanfilmen i den nya Nolangenerationen exploderade in på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (just nu ligger den sjua). Den gav Heath Ledger en nominering som blev en slags lifetime achievement award på grund av hans tragiska bortgång under året. Inte för att han inte förtjänade priset, hans insats är fenomenal, men det är framförallt de tekniska kategorierna som gör filmen så bra. Det och ett förvånansvärt gott berättande. För mig är absolut de två senaste batmanfilmerna de två bästa superhjältefilmerna någonsin. Filmen fick åtta nomineringar och förutom Ledger tog den också välförtjänt hem bästa ljudklipp.

9. Kung Fu Panda
- Animerat som vanligt hett stoff på den här listan. Tre nominerade, Bolt hamnade precis utanför listan, vinnaren av priset kommer längre ner och här har vi Kung Fu Panda. En snygg och rolig film med några överraskningar och inte helt linjärt berättande, även om man förstås inte blir chockad när man ser den. Jack Blacks röst funkar utmärkt i huvudrollen, inte helt vanligt att en Black-film blir nominerad.

8. Baader-Meinhof komplex
- Lite tysk terrorism skadar ju aldrig. Riktig snygg 70-talsberlinkänsla i stilen, både foto, kostym och skådespelare. Det finns inte mycket glorifierande kring den, utan en äkta beskrivning av (lite väl) engagerade människor, deras framsteg och misstag. Bästa utländska film gick dock till japanska Departures.

7. The Visitor
- En av de stora överraskningarna det här året. Historien om den stele Harvardprofessorn som upptäcker ett invandrat par i sin övernattningslägenhet. En vänskap växer fram och bla, bla, bla, men den är faktiskt riktigt bra. Söt, verklig och lite otäck, utan sockrat slut vilket är ganska skönt. Richard Jenkins i huvudrollen, han som fick filmens nominering, är mycket bra, men hade inte riktig någon chans i konkurrensen, som förvisso inte var stark, men namnkunnig.

6. In Bruges
- Också en överraskning, det var fullt av dem det här året. Sätt två yrkesmördare i den belgiska staden Brügge som bestraffning, låt dem vänta på ett telefonsamtal som ska säga åt dem vad de ska göra härnäst, låt den ene vara positiv och nyfiken, den andre gnällig och frusen, låt dem träffa en rasistisk dvärg och du har ett bra recept för en rolig och lite underlig film.

5. Tropic thunder
- Jag blir så glad när någon vågar göra en sådan här film. Ben Stiller tillhör inte mina stora favoriter, men jag har heller inget emot honom, han har varit med i några riktiga favoritfilmer som exempelvis Zoolander och Royal Tenenbaums och han är ju med i Noah Baumbachs nya som jag ännu inte har sett, men ingen favorit som sagt. Därför blir jag extra glad när han trycker i med en sådan här sak, inte bara som huvudroll, utan också som regissör. Senast han satt i regissörsstolen för en långfilm var just Zoolander, och med tanke på det vill man ju att han aldrig ska lämna den. Tropic Thunder har mycket som man blir glad av, fejktrailersarna i början (framförallt att Downey jr-filmen görs av Fox Searchlight och att Tobey McGuire driver med sig själv), Tom Cruise som hiphopbärsärkproducent och ett manus som är hur skoj som helst. En film man gärna ser om och om igen.

4. Entres les murs
- Ännu mera utländskt. En tanke är kanske att jag skulle se den där japanska vinnarfilmen också, eftersom jag har tre förlorare i samma kategori med på listan. Entres les murs är i alla fall en fransk film om en skola i en av de mindre priviligierade delarna av Paris, en skolklass och dess lärare. Missta mig inte här, det är ingen Dangerous minds, det är ingen frälsning och halleluja av stökiga ungar, utan det här är skolsocialrealism när det är som bäst. Läraren är ingen hjälte, men försöker. Eleverna är flerdimensionella med riktiga problem, och när ett problem uppstår löses det inte genom någon slags magisk insats av någon myndighetsperson med hjärtat på rätta stället. Det finns hopp i filmen, det finns tragik, precis som i verkliga livet. Och trots att den verkligen visar på svårigheterna med att vara lärare har jag sällan varit så sugen på att på allvar pröva på yrket, som när jag sett färdigt den här filmen.

3. Happy-go-lucky
- Även om jag gläds till hundra procent för Kate Winslets skull, att hon till slut fick sin oscar, så kan jag inte annat än tänka att Sally Hawkins i huvudrollen som Poppy borde fått den för sin insats. Så klockrent är det. Alla skådisar gör lysande insatser i den här filmen, jag vill framförallt lyfta fram Eddie Marsan som kolerisk bilskolelärare. Det brukar hända i regissören Mike Leighs filmer, Marsan var suverän också i Vera Drake där huvudrollsinnehavaren Imelda Staunton gjorde kanske den bästa rollprestationen i oscarshistorien. Happy-go-lucky är i alla fall en pärla, med värme, humor, glädje, sorg och smärta.

2. Wall-E
- Vinnaren i kategorin bästa animerade film, men trots att den var bäst i sin kategori är det inte den bästa animerade filmen det här året. Hursomhelst är det en underbar film och den bästa filmen att se om man nödvändigtvis måste se en pixarfilm dubbad till svenska. Eftersom det knappt är någon dialog i tre fjärdedelar av filmen. Det politiska budskapet om miljöförstörelse och människans förslappning är också viktigt och lite överraskande. Den andra filmen på listan som vann en oscar och som fick mer än en nominering, sex stycken närmare bestämt. Två för ljud, två för musik, en för manus och sedan vinsten för bästa animerade. Välförtjänt trots filmen på förstaplatsen.

1. Waltz with Bashir
- Och så kommer vi till vinnaren, och priset går till… Israel? Ja, vad fan, om de dänger till med en animerad dokumentär om krigets vansinne och tar upp en i väst bortglömd massaker på palestinier så inte mig emot. Gör man det dessutom såhär bra, drabbande, verkligt och stilrent, så blir man glad och ledsen på samma gång. Glad för att det går att göra så här bra animerad film, ledsen för att händelserna i filmen faktiskt har inträffat.

torsdag 9 september 2010

Homofobins unkna lukt i fotbollens omklädningsrum

Aftonbladet och Fotbollskanalen.se skriver om Yoann Lemaire som efter 14 år inte fick kontraktet med amatörklubben FC Chooz förlängt. Inget konstigt med det om det inte var för att klubbens officiella förklaring är att de ville undvika problem eftersom Lemaire är uttalat homosexuell. Flera medspelare har varit upprörda över Lemaires läggning och har ventilerat sina åsikter offentligt.

Enligt artikeln Homophopia and football – The lesson of Chooz skriven av Pascale Krémer avslöjade Lemaire för tränaren att han hade haft homosexuella erfarenheter med en annan fotbollsspelare, eftersom han var trött på den konstanta jargongen med böghäcklande, vilket gjorde honom okoncentrerad på planen och ledde till flertalet röda kort. Inledningsvis stöttade hela laget och hela byn Chooz Lemaire i sitt beslut att vara öppen med sin läggning. Efter ett tag började dock känslorna bubbla upp till ytan i klubben. Två av spelarna rev av klubbens logo från sina tröjor och en tredje förolämpade Lemaire under en fest. Klubbens president uttalade att situationen var problematisk, men att det skulle gå att lösa.

I det stora hela var ändå acceptansen, efter en trög start, förvånansvärt stor i det lilla samhället (784 invånare). FC Chooz är den enda klubben tillsammans med Paris Saint Germain som har skrivit på Paris Foot Gays lista över antihomofobi i fotbollsklubbar. Men fortsatta verbala attacker på Lemaire tvingade honom till slut att ta ett sabbatsår och nu har alltså klubben beslutat att inte förlänga Lemaires kontrakt för att ”undvika problem” med resten av spelarna i klubben, istället för att ta tag i homofobin från grunden istället. Lemaire säger till Le Monde att de homofobiska förolämpningarna endast kom från två personer i laget, men istället för att bestraffa dem så väljer klubben att straffa Lemaire.

Självklart är det diskriminering, förhoppningsvis kommer det att straffas av fotbollsförbundet eller regeringen, det ser så ut i alla fall eftersom idrottsministern har intresserat sig för fallet. I slutändan kan kanske uppmärksamheten kring affären leda till att fler klubbar skriver på PFG:s kravlista och faktiskt gör något åt för att en gång för alla förinta homofobin i fransk fotboll som i all idrott.

(PS. Chooz president heter Couqet. I nästa val, don't chooz the couqhuvud. DS.)

tisdag 7 september 2010

Blockbusterverkligheter

Jag har precis börjat läsa filmvetenskap, och där diskuterar vi kanonbildning och fick en lista med de femtio bästa filmerna genom tiderna, framröstade av kritiker runt hela världen. Som väntat var det bara män bland regissörerna. Det fick mig att tänka på hur det ser ut bland filmer som folk helst ser på bio, är det samma sak där? Jag kollade på de hundra mest inkomstbringande filmerna någonsin, från IMDBs lista med biointäkter över hela världen. Här är några stickprov av vad jag kom fram till:

Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.

20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.

Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.

Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:

Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.

Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.

Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…

måndag 6 september 2010

Skillnaden mellan Aftonbladets och DNs sportsidor

En intressant parentes mitt i uppladdningen inför Sverige - San Marino imorrn. Allas fokus ligger förstås på Zlatan Ibrahimovic som gör sin första tävlingslandskamp i Malmö sedan han flyttade utomlands. Jag försökte få tag på biljetter, men lyckades inte, och det är inte heller det som den här parentesen ska handla om.

Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.

Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.

I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.

Samma scenario beskrivs såhär i Ab:

"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.

– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.

– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.

Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."

Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".

2007

Själva galan utvecklade sig till en tvekamp mellan två (eller snarare tre) av mina favoritregissörer, P. T. Anderson och bröderna Coen. Till slut blev det Coenbröderna som gick vinnande ur striden med No country for old men, som jag inför galan såg med många störningsmoment, utan text och med dåligt ljud, vilket givetvis påverkade mitt omdöme och troligtvis (jag har inte sett om den sedan dess) är anledningen till att den inte är med på listan nedan. Här börjar också segertåget för animerad film bli mer tydlig, Surf’s up var faktiskt nära att också ta sig in på listan, den är förvånansvärt bra trots att bolaget måste ha varit sura när de insåg att det redan gjordes en animerad pingvinfilm som dessutom skulle komma ut året innan denna.

10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.

9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.

8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.

7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.

6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.

5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.

4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.

3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.

2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.

1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.

tisdag 31 augusti 2010

Jonas goes mainstream

Toy story 3 har tagit sig in på topp-tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin och är därmed också den mest framgångsrika animerade filmen. Som Pixar-entusiast känner jag viss skam över att jag inte har sett någon av Toy story-filmerna än, men det ska snart åtgärdas.

Jag har flera gånger beklagat mig över hur dålig jag är på filmhistoria, att det är många klassiker som jag inte har sett än. Däremot får man säga att jag har hyfsad koll på box-officefilmer. När jag har sett Toy story 3 ligger den mest inkomstbringande film, som jag inte har sett, på 23e plats. Transformers 2 – Revenge of the fallen.

Av filmerna på topp 100 har jag sett 87. De flesta av de sista kommer jag snart att se (som senaste Shrek, Hur man tränar sin drake och så Twilightfilmerna), det är egentligen bara Clash of the titans och Pearl Harbor som inte känns så aktuellt. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, men jag tyckte att det var ganska kul att konstatera. Jonas är en liten mainstreambracka.

söndag 29 augusti 2010

Filmer med flest skådisoscars

Såg JFK för miljardte gången för inte så länge sedan och började tänka på hur många bra skådisar de lyckades samla till den filmen, även för mindre roller. Jag började spåna på hur många oscars som var samlade i filmen, alltså hur många skådisar som någon gång i sin karriär fått någon eller några oscar. Kunde det vara den film i historien som hade flest oscars till och med? Till slut, efter mycket räknande fram och tillbaka i mitt huvud, var jag tvungen att kolla upp fakta. Det var inte lika många som jag hade tänkt, men ändå sex stycken. Jack Lemmon har två stycken, sedan Joe Pesci, Walter Matthau, Tommy Lee Jones och Sissy Spacek en varsin.

Hur som helst började jag tänka på vilken film som faktiskt är den med flest oscars i sig. Det ska bara vara skådespelaroscars, men de behöver inte ha tagit statyn vid filmtillfället. Naturligtvis är det svårt att kolla igenom alla filmer genom historien, så det här är en ofullständig lista, men här är vad jag har kommit fram till och jag välkomnar alla nya bidrag!

9 oscars:
Hamlet, 1996 (Jack Lemmon 2, John Mills, John Gielgud, Charlton Heston, Judi Dench, Julie Christie, Robin Williams, Kate Winslet)

8 oscars:
Sea of grass, 1947 (Katherine Hepburn 4, Spencer Tracy 2, Melvyn Douglas 2)
Philadelphia, 1993 (Tom Hanks 2, Denzel Washington 2, Jason Robards 2, Joanne Woodward, Mary Steenburgen)

7 oscars:
Katherine Hepburn och Spencer Tracy gjorde en hel del filmer tillsammans och har automatiskt sex oscars redan från start, med Hepburns fyra och Tracys två. Därmed blir det en del filmer med sju oscars, här med övriga skådisar:
Gissa vem som kommer till middag, 1967 (Sidney Poitiers)
Desk set, 1957 (Gig Young)
Adam’s rib, 1949 (Judy Holliday)
Without love, 1945 (Gloria Grahame)
Woman of the year, 1942 (Fay Bainter)
Utan Tracy:
On golden pond, 1981 (Jane Fonda 2, Henry Fonda)
Mary of Scotland, 1936 (Fredric March 2, Donald Crisp)
Och andra sjuor:
Hook, 1991 (Maggie Smith 2, Dustin Hoffman 2, Julia Roberts, Robin Williams, Gwyneth Paltrow)
Glengarry Glen Ross, 1992 (Jack Lemmon 2, Al Pacino 2, Kevin Spacey 2, Alan Arkin)

Det var vad jag hittade utan att ha kollat igenom hela arkivet, bidrag och förslag på andra potentiella filmer mottages tacksamt!

tisdag 24 augusti 2010

2006

Hej hopp, tre foreign language-filmer med på listan. Nytt rekord! Ett nytt starkt år som dominerades av mexikanska regissörer, även på min lista. The Departed sopade hem de tyngsta priserna och Martin Scorsese fick äntligen, efter mycket om och men och sex nomineringar (dock inte för Mean Streets eller Taxi Driver), sin oscar. En hel del bra filmer utanför listan, men här är de som platsade:

10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.

9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.

8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.

7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.

6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.

5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.

4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.

3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.

2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.

1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.