1996

Det börjar lite svagt, men vänta lite, så kommer belöningen. De sju bästa filmerna det här året är riktigt bra.

10. Primal fear
- Den här filmen är egentligen med på listan av en anledning: Edward Norton. Hans rollprestation är grym och gav honom en av två oscarsnomineringar hittills.

9. The Crucible
- Eller Häxjakten. Baserad på Arthur Millers pjäs, och det är lite pjässtyltigt. Speciellt Daniel Day-Lewis har ju en tendens att klampa iväg i sina roller, men han gör det oftast bra. Snygg film som dock saknar lite schwing.

8. Michael Collins
- Inte den starkaste biopicen om en politisk karaktär, men en hyfsad film någonstans i mitten. Vi går vidare.

7. Fargo
- Den mest hyllade Coenfilmen innan No country for old men, men för mig har den några före sig i kön. Det betyder inte att jag inte uppskattar filmen som sådan, speciellt Steve Buscemi och Frances McDormand, två favoriter bland skådespelare. William H. Macy kan också vara den mest underskattade skådisen genom alla tider.

6. The People vs Larry Flynt
- En överraskande bra film, med likartade insatser av Woody Harrelson och Courtney Love. Att göra ett drabbande drama av en porrkungs liv är imponerande, men det är alltid skönt när hycklande religionshysteri får sig en slägga.

5. Trainspotting
- Filmen som mer än någon annan definierade nittiotalet för mig. Stilen, musiken, det brittiska (skotska) och the rise of Ewan McGregor. Soundtracket snurrade ofta under gymnasiefesterna och en kompis från den tiden, kvinnlig sådan, kallade sexscenen mellan McGregor och Kelly McDonald för den bästa någonsin. Jag kanske inte håller med, men jag förstår vad hon menar, och för en hormonstinn tonåring var det viktig inspiration.

4. Sleepers
- Nu kommer han igen, Braddan. Pitt och Jason Patric utgör en bra fond för Robert de Niro och Dustin Hoffman att briljera ifrån. Filmen är ett drabbande drama och jag förstår för mitt liv inte varför den inte fick fler nomineringar. Det enda som gjorde att den överhuvudtaget blev aktuell för den här listan var en liten ynklig Original Score-nominering. Okej att två filmer nominerade för bästa film ligger högre upp på listan här, men hur kan Den engelske patienten inte bara sno nomineringen, utan också vinna oscarn för bästa film (samt åtta andra), när Sleepers inte ens var nominerad. Den känns som en klockren oscarfilm. Istället blev det århundradets mest överskattade melodram (i oscarkretsar i stark konkurrens med Den siste kejsaren) som tog hem det.

3. Jerry McGuire
- När man ser filmen idag förvånas man över hur många klassiska repliker som kommer härifrån. ”Show me the money”, ”You complete me”, ”You had me at hello” och listan går vidare. En Casablanca för nittiotalet? Nja, kanske inte, den här filmen är långt mycket roligare. Cameron Crowe lyckades inte bara göra en finstämd och oväntad romantisk komedi med sporttema (och jag kan min sport, det görs ytterst få bra sportfilmer), han lyckades toppa den med Almost Famous några år senare. Det är starkt jobbat.

2. That thing you do!
- Okej, jag vet att den här filmen rent objektivt inte är lika välgjord som sina konkurrenter på listan, men det är en stark personlig favorit. Musiken är underbar, inte bara ledmotivet som spelas till leda genom filmen (vilket i och för sig är logiskt eftersom filmen handlar om ett one-hit-wonderband på sextiotalet). Dessutom finns det små detaljer i filmen, repliker som man knappt hör, som ger den ytterligare skärpa. Bandet heter The Wonders, men stavar det Oneders, vilket får alla som läser ordet att uttala det Oh-nee-ders. När den fyrtionde människan uttalar bandets namn fel rättar en bandmedlem honom och säger ”Hey, that’s oh-neh-ders” och sen går scenen vidare. Översättaren har inte ens med repliken i text. Gillart!

1. Shine
- Nominerad i de tyngsta kategorierna, men vann bara en (jag har spytt tillräckligt med galla på engelska patienter, de behöver inte mer nu). Geoffrey Rushs rolltolkning av konsertpianisten David Helfgott kan vara den bästa genom alla tider. Inte bara för att han själv spelar i alla pianoscenerna, hans svamlande, ramlande hysteri, hur han hetsar upp sig och lugnar ner sig är magiskt. Scenen där han hoppar på en studsmatta får mig att fyllas av frihet och gråt, den är för stor för film. Det är inte bara Rush som gör den här filmen lysande, den är ett utsökt exempel på ett stort och annorlunda berättande.