1997

The year of the Titanic. Också det året när jag verkligen började följa oscarsgalan på riktigt, inte bara se sändningen. Jag satt mig in i bidragen, vilka som skulle vinna och vilka favoriter jag själv hade. På den vägen är det.

10. Gattaca
- Välgjord scifi-action med hyfsat filosofiskt resonemang om vad som gör oss till de vi är och vilka begränsningar vi har.

9. Titanic
- James Camerons mastodont lyckades svepa hem elva oscars på fjorton nomineringar, båda resultaten tangeringar av rekorden. Fem poäng till de som kan droppa vilken annan film som har fjorton nomineringar och vilka två andra filmer som har elva vinster. De tre förlusterna som Titanic råkade ut för var skådespelarna, Kate Winslet och Gloria Stuart (för samma karaktär, Rose, inte helt vanligt) och smink, där man förlorade till Men in Black. Det tycker iaf jag är lite roligt.

8. Det femte elementet
- På den tiden när Luc Besson fortfarande gjorde bra filmer. Jag blev, liksom alla andra i världen, smått förälskad i Milla Jovovich när filmen kom. Framförallt repliken ”Multipass” lever kvar än idag. Experimenterandet med mode och musik i filmen var intressant och Gary Oldman som skurk slår ju aldrig fel.

7. Jackie Brown
- Den minst tarantinoiga av Tarantinos filmer. Härligt soundtrack som oljar filmens historia, tydligt hämtad från en romanförlaga, men med gott flyt och oväntade händelser. Filmen återuppväckte Pam Griers karriär och gav henne rollen som Kit Porter i The L Word.

6. The Full Monty
- Lite oväntat nominerad till både bästa film och bästa regi. Fox Searchlight har dock med åren blivit ett bolag där i alla fall jag ofta hittar mina oscarsfavoriter varje år. Den här gången om före detta metallarbetare i Sheffield som strippar för att de inte hittar något annat sätt att tjäna pengar på. Rolig och rörande historia med lite vardaglig homoerotik också. Det gillar vi!

5. LA Confidential
- Yes, nu kommer de hårda killarna. Sug på namnen Bud White, Ed Exley och Jack Vincennes. Jag såg James Ellroy (författaren till romanen som filmen bygger på) på Babel häromveckan. Mannen är ju en parodi på sig själv. Yeah, jag skriver hård prosa. Yeah. Socialism doesn’t work, why should I give my money to someone else? Jadu James, kanske för att det är rätt? Ellroys karaktärer rusar runt efter rättvisa, och i filmatiseringarna blir det riktigt bra, men aldrig så bra som i LA Confidential. Jag har också läst ett par böcker av Ellroy och inte riktigt fattat hajpen kring honom, men så har jag å andra sidan inte något emot att ge lite av mina pengar till andra människor heller. Oscar till Kim Basinger för sin tolkning av en Veronica Lake-lookalike (roligt att säga, pröva!), förvisso hennes bästa roll i karriären, men givetvis skulle oscarn ha gått till Julianne Moore (se nedan). Mer välförtjänt manusoscar, Titanic var inte ens nominerad.

4. Boogie nights
- Mitt första möte med Paul Thomas Anderson, man kan ju lugnt säga att det var kärlek från första ögonkastet. Lite träigt skådespelande från Mark Wahlberg som lätt vägs upp av fantastiska prestationer från framförallt John C. Reilly, Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.

3. Wag the dog
- En liten pärla som beskriver producerandet bakom kulisserna på ett underbart sätt. Dustin Hoffman som hollywoodproducenten gör en av många oförglömliga roller. Humor som är så här understated är svår att göra bra, men när det blir bra, då blir det satan i det bra.

2. Donnie Brasco
- Nästan den enda roll som Johnny Depp faktiskt gör på allvar, utan ironisk glimt. Och som han gör det. Samspelet med Pacino är lysande och historien är gastkramande och underhållande på samma gång. Bara en nominering, för manus. Orättvist? Forget about it!

1. Good Will Hunting
- Tog den andra manusoscarn och konkurrensen det här året var hård. Damon och Affleck tröttnade på att aldrig få chansen till bra roller och skrev in sig själv i huvudrollerna i en film om ”A boy genius from Southie”, södra Boston mao. Jag älskar berättelser om genier, människor med övermänskliga gåvor som öppnar upp möjligheter som kan vara svåra att hantera. Gus van Sant lyckas här styra in ensemblen i ett vackert berättande. En av mina absoluta favoritfilmer som jag har sett fler gånger än jag vill räkna.