1994

Det här var ett riktigt starkt år. Lite western, mycket manlighet och genombrott för Hugh Grant och Quentin Tarantino.

10. Wyatt Earp
- Det roligaste med Earpfilmerna som kom samma år, den här och Tombstone (där jag gillar Tombstone bättre), är att se vilka referenser som båda filmerna använder. När Virgil Earp i båda filmerna säger till sin fru, efter att ha skadat sin arm, att han ändå kommer att ha en arm kvar att krama henne med, så får det en större historisk tyngd. That’s källkritik for you.

9. Lejonkungen
- Disneys första originalmanus som också signalerade slutet för deras monopol på marknaden. De har försökt hitta tillbaka till känslan som fanns i filmerna från sent åttiotal och tidigt nittiotal, men Lejonkungen var det sista lyckade försöket. Också den sista animerade filmen som jag själv hellre ser med svenskt tal. Idag är det en omöjlighet.

8. Maverick
- Lite mera western, men roligt den här gången. Inget större fan i övrigt av regissören Richard Donner, men här fungerar det. Det finns en subtil humor i spelet mellan karaktärerna som gör filmen levande, trots de taffliga pokersekvenserna. Kan någon lära skådespelarna/manusförfattarna att man inte säger ”I call your bet, and I raise you with…”. Antingen synar man, eller så höjer man. Inte var det någon balansering mellan borden heller. Och femkortspoker känns ju lagom hett (fast på artonhundratalet fanns det förvisso inte så många alternativ, apropå att undvika anakronismer).

7. Klienten
- En av alla Grishamfilmatiseringar. Här har jag inte läst boken, har i övrigt plöjt en del Grisham och fått ut stor underhållning av det. Precis som med den här filmen.

6. Quiz Show
- Snygg i stil, manus och skådespeleri. Robert Redfords regi fungerar förvånande väl, och vem är jag att protestera mot frågesportstemat. De som känner mig vet hur mycket jag älskar mina quizer, även om jag helst ser att de inte är fejkade. Stor vardagsrumsspänning som inspirerar och scenen mellan far och son Van Doren har jag snott rakt av till min första roman. Det ligger mycket dramatik i mjölk och kakor.

5. Pulp fiction
- Filmen som revolutionerade det kronologiska berättandet i Hollywood. Även om hajpen var lite överdriven så är filmen fortfarande fräsch.

4. Forrest Gump
- Andra raka oscarn för Tom Hanks, den senaste som lyckats med den bedriften. Filmen är förstås den givna vinnaren på galan, välförtjänt sådan. Det är sällan som en film av den här typen lyckas med bedriften att också ro hem oscarn för specialeffekter, men även här var det fullkomligt välförtjänt.

3. Ed Wood
- Vilket annat år som helst hade den här filmen hamnat högre upp. Min absoluta favoritfilm med både Tim Burton och Johnny Depp. Depps Ed Wood är sensationellt överspelad, det är en svår konstart att spela en karikatyr på ett underhållande sätt, och det är verkligen något som Depp lyckas med här. Martin Landau gör en lysande Bela Lugosi vilket gav honom en välförtjänt oscar. Bästa smink fick den också, men man tycker att den skulle ha kunnat kliva in på nomineringar för foto, klipp, manus och ett par till skådespelare, men man kan inte få allt här i världen.

2. Fyra bröllop och en begravning
- En modern klassiker med en regissör som också gjort den enda romantiska komedin som kan mäta sig med och till och med överträffa denna, nämligen Love actually. Bara nominerad för manus och bästa film, ovanligt med så få nomineringar för en bästa film då det bara var fem nomineringar i kategorin här. Jag är svag för Hugh Grant, en bekännelse svår att göra. Här gör han den roll som han sedan gör om och har gjort om fram till idag. Det funkar.

1. Nyckeln till frihet
- I normala fall skulle tvåan och trean på listan toppa året, men konkurrenten är inte vilken som helst. Nyckeln till frihet fick ingen oscar trots sju nomineringar, men den har sedan dess fått upprättelse, bland annat i form av ett av de högsta snittbetygen på IMDB. Jag såg filmen för första gången på Bjursås bio, man kunde gå två personer till priset för en, det kom fem personer. Och då är Bjursås känt i hela dalarna för att vara fyllt av snåla människor. Poängen är att ingen visste vilken film det var, inte jag heller. När jag hade sett den var den dock omöjlig att glömma. En av kandidaterna till den bästa filmen någonsin.