Svar och förtydliganden

Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:

Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.

Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.

Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.

När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.

Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.

Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.

Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.

Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.

Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.

Genusvetenskap som voodoosekt

Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.

En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.

Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.

Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.

Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.

När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.