1995

Så är vi tillbaka till ett lite svagare år igen, men den har en del pärlor. Hårda män och giftaslystna kvinnor.

10. Richard III
- Såg den här på gymnasiet, så det var en del år sedan. Det jag kommer ihåg är Ian McKellen som slängde ur sig klassiska repliker som ”so I’ll play the villain” och grejer. Jag kommer ihåg att den var bra också.

9. Apollo 13
- Det är en bedrift att göra medryckande actionfilm av en historia där alla redan vet hur det går. Människorna bakom Apollo 13 lyckades. Mysaction med mysiga skådespelare och mysigt slut.

8. Casino
- Inte lika bra som sitt rykte, men Joe Pescis prestation som kolerisk våldsverkare med självhävdelsebehov är svåröverträffad.

7. Braveheart
- Sopade hem de tyngsta priserna det här året. Huruvida det var välförtjänt eller inte vet jag väl inte, men det är i alla fall en vinnare för bästa film som får plats på den här listan, det händer inte varje år. Eftersom jag nu har två Gibsonfilmer på listan två år i rad får jag väl komma ut som Gibsonfan. Nja, jag tycker nog bättre om honom, eller snarare hans filmer och hans roller på film, än resten av mänskligheten, men att gå därifrån till att kalla mig för fan, det är nog att ta i.

6. Dead man walking
- Tim Robbins som regissör den här gången. En allvarlig film. Det är ju inge kul att skriva om.

5. Nixon
- Gillar JFK bättre, men även den här Oliver Stone-filmen om en president är sevärd. Det känns som att man får se den andra sidan, den man bara spekulerade om i JFK. Anthony Hopkins gör en utmärkt Nixon, minst lika bra som Frank Langellas från Frost/Nixon häromåret.

4. De tolv apornas armé
- Det blir en del smuts här i toppen. De tolv apornas armé har en hel del att erbjuda, en spännande historia baserat på ett giftigt (no pun intended) manus, en görsnygg och helspattig Brad Pitt som gör sin, i min mening, bästa rollprestation någonsin, och sist men inte minst en fantastisk melodislinga som dansar genom hela filmen. Folk är smutsiga och det är jättebra.

3. Seven
- Snygg Brad Pitt här också, men han blir trumfad av Kevin Spacey som hade ett suveränt och läskigt år. Obehaglig, snygg historia som gjorde regissören David Finchers lycka, något han har lyckats upprepa några gånger sedan dess, med Fight Club och Zodiac som tydligast exempel.

2. Förnuft och känsla
- Ang Lee är en mångfacetterad regissör. Från Jane Austen via Crouching tiger, hidden dragon och Hulken till Brokeback Mountain och Lust, caution. I konkurrens med BBCs tv-serie Stolthet och fördom från början av nittiotalet är det här den bästa Austenfilmatisering som jag har sett. Manus skrevs av huvudrollsinnehavaren Emma Thompson, en av hennes två oscars (den andra för huvudrollen i Howard’s End 1992). Dessutom introduceras Kate Winslet, bara det gör att filmen förtjänar en andra plats det här året.

1. The Usual suspects
- Om Kevin Spacey är läskig i Seven så är han helt oslagbar här som Verbal Kint. Två välförtjänta oscars till filmen, för manus och för Spacey. Historien om fem brottslingar som samlas till en vittneskonfrontation och utifrån det bestämmer sig för att hämnas är ruskigt genomtänkt, välskriven och lysande regisserad. Förutom Spacey finns dessutom i skådisensemblen en helt underbar och oförståelig Benicio del Toro. Hans sätt att tala i den här filmen bildade skola, något som tex Brad Pitt (jag lyckades baka in honom här också) använder sig av i Snatch.