1998 hände det lustiga att alla filmer nominerade i bästa film-kategorin antingen utspelade sig under andra världskriget eller i det Elizabethanska 1600-talsengland. Flera av filmerna lyckades också smyga sig in på listan.
10. Shakespeare in love
- Den stora vinnaren det här året med sju statyetter för bästa film, manus, kvinnliga skådespelare (båda), kostym, musik och scenografi. En puttrig historia som inte är så bra som sitt rykte, men klart sevärd. Judi Dench fick en oscar för sitt porträtt av drottning Elizabeth, en av de kortaste oscarbelönade insatserna genom alla tider. I jämförelse med den andra Elizabethprestationen står sig dock både Dench och Paltrow (som snodde kvinnlig huvudroll framför näsan på Cate Blanchett) slätt.
9. Little voice
- Fin liten film med en utmärkt Jane Horrocks i huvudrollen. För er som inte känner igen henne spelade hon Bubbles i Helt Hysteriskt på nittiotalet.
8. Out of sight
- Stephen Soderberg är en av mina idoler, kanske främst tack vare Oceansfilmerna på nollnolltalet. Här är också Clooney med, och tillsammans lyckas de göra en ovanligt lyckad film om kärlek och brottslingar. Det känns som om man har sett det här konceptet hundratals gånger, men det fungerar faktiskt riktigt bra här. Till och med Jennifer Lopez gör en bra prestation, vilket säger en del om filmens kvalitet.
7. Velvet goldmine
- Kanske förvånande att den här filmen hamnar så långt ner eftersom jag ändå ser den som en favoritfilm. Anledningen är nog att själva filmen lämnar en del övrigt att önska, framförallt i berättande och flyt. Scenerna, skådespelarna, musiken och känslan i filmen är däremot svårslagen. Svårt att hitta snyggare människor, och man får se en naken Ewan McGregor hoppa och studsa på scen som Iggy Pop-lookalike.
6. Elizabeth
- En av mina starkaste bioupplevelser någonsin. Det kan ha att göra med att jag var ensam när jag såg den, genom filmstudion på Kino i Lund, och att slutet är så himla dramatiskt. Det gav en känsla som jag bar med mig inombords när jag åkte hem och i dagar och veckor efteråt. Magnifik rollprestation av Cate Blanchett som verkligen är Elizabeth I.
5. Saving private Ryan
- Steven Spielberg lyckades sno åt sig regissörstatyetten och många tippade att Ryan då också skulle vinna bästa film, men Shakespeare drog vinstlotten den här gången. Filmen är kanske mest minnesvärd för sin första halvtimme där man sitter utan att andas på helspänn i biostolen och undrar när det ska ta slut. Om jag skulle göra en genomgång av alla oscarskategorier och utse en vinnare genom alla tider så skulle nog den här filmen få bästa ljud. Det är sällan som man märker av hur bra ljud en film har, men här går det inte att undvika.
4. Primary colors
- Lite bortglömd i konkurrensen det här året. Lysande politisk satir om en Clintonklon spelad av John Travolta och hans snåriga väg till vita huset. Härliga rollprestationer framförallt av Billy Bob Thornton och Kathy Bates som fick en välförtjänt nominering. Ett verklighetstroget berättande drivet av ett stringent manus som gör filmen till något alldeles extra. Om ni inte har sett den så gör det.
3. La vita e bella
- Roberto Benignis mästervek som gjorde honom till internationell superstjärna och gav honom en sensationell statyett för bästa manliga huvudroll, en av ytterst få för en icke-engelskspråkig rolltolkning. Första delen av filmen är en romantisk komedi med suverän timing och burleska scener med stort hjärta. Andra delen handlar om deportationen till ett koncentrationsläger och överlevnad. Det är en gripande historia där man skrattar och gråter om vartannat.
2. Pleasantville
- Underskattad feelgoodfilm med häftiga fotoeffekter i en lek mellan färg och svartvitt. Två syskon blir indragna i en tv-serie från femtiotalet och försöker först att spela med, men inser att det inte går att undvika en revolution om man ska kunna leva fritt. I takt med nya fräscha idéer som ruckar på det perfekta samhället börjar också färgklickar smyga sig in här och där. Till slut bildas två läger, där de konservativa bedriver hetsjakt på de ”färgade”. Snyggt, både i berättande och illustration.
1. American history X
- Nazister här också, men i modern tappning. Edward Norton är svårslagen (no pun intended) som nynazistisk gängledare i Venice Beach som får sig en tankeställare när han åker i fängelse. Ruskigt bra berättande i en ruggig historia. Jag vet att filmen har fått kritik för att den skulle förhärliga nynazismen, men den som tycker det kan ju rimligtvis inte ha sett hela filmen. Hela sensmoralen ligger ju i det meningslösa att dela upp folk genom hudfärg, ras och nationalitet. Våld föder våld och våld straffar sig alltid. Hur man kan få det till nynazistisk propaganda har jag svårt att förstå.
onsdag 28 april 2010
tisdag 27 april 2010
1997
The year of the Titanic. Också det året när jag verkligen började följa oscarsgalan på riktigt, inte bara se sändningen. Jag satt mig in i bidragen, vilka som skulle vinna och vilka favoriter jag själv hade. På den vägen är det.
10. Gattaca
- Välgjord scifi-action med hyfsat filosofiskt resonemang om vad som gör oss till de vi är och vilka begränsningar vi har.
9. Titanic
- James Camerons mastodont lyckades svepa hem elva oscars på fjorton nomineringar, båda resultaten tangeringar av rekorden. Fem poäng till de som kan droppa vilken annan film som har fjorton nomineringar och vilka två andra filmer som har elva vinster. De tre förlusterna som Titanic råkade ut för var skådespelarna, Kate Winslet och Gloria Stuart (för samma karaktär, Rose, inte helt vanligt) och smink, där man förlorade till Men in Black. Det tycker iaf jag är lite roligt.
8. Det femte elementet
- På den tiden när Luc Besson fortfarande gjorde bra filmer. Jag blev, liksom alla andra i världen, smått förälskad i Milla Jovovich när filmen kom. Framförallt repliken ”Multipass” lever kvar än idag. Experimenterandet med mode och musik i filmen var intressant och Gary Oldman som skurk slår ju aldrig fel.
7. Jackie Brown
- Den minst tarantinoiga av Tarantinos filmer. Härligt soundtrack som oljar filmens historia, tydligt hämtad från en romanförlaga, men med gott flyt och oväntade händelser. Filmen återuppväckte Pam Griers karriär och gav henne rollen som Kit Porter i The L Word.
6. The Full Monty
- Lite oväntat nominerad till både bästa film och bästa regi. Fox Searchlight har dock med åren blivit ett bolag där i alla fall jag ofta hittar mina oscarsfavoriter varje år. Den här gången om före detta metallarbetare i Sheffield som strippar för att de inte hittar något annat sätt att tjäna pengar på. Rolig och rörande historia med lite vardaglig homoerotik också. Det gillar vi!
5. LA Confidential
- Yes, nu kommer de hårda killarna. Sug på namnen Bud White, Ed Exley och Jack Vincennes. Jag såg James Ellroy (författaren till romanen som filmen bygger på) på Babel häromveckan. Mannen är ju en parodi på sig själv. Yeah, jag skriver hård prosa. Yeah. Socialism doesn’t work, why should I give my money to someone else? Jadu James, kanske för att det är rätt? Ellroys karaktärer rusar runt efter rättvisa, och i filmatiseringarna blir det riktigt bra, men aldrig så bra som i LA Confidential. Jag har också läst ett par böcker av Ellroy och inte riktigt fattat hajpen kring honom, men så har jag å andra sidan inte något emot att ge lite av mina pengar till andra människor heller. Oscar till Kim Basinger för sin tolkning av en Veronica Lake-lookalike (roligt att säga, pröva!), förvisso hennes bästa roll i karriären, men givetvis skulle oscarn ha gått till Julianne Moore (se nedan). Mer välförtjänt manusoscar, Titanic var inte ens nominerad.
4. Boogie nights
- Mitt första möte med Paul Thomas Anderson, man kan ju lugnt säga att det var kärlek från första ögonkastet. Lite träigt skådespelande från Mark Wahlberg som lätt vägs upp av fantastiska prestationer från framförallt John C. Reilly, Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.
3. Wag the dog
- En liten pärla som beskriver producerandet bakom kulisserna på ett underbart sätt. Dustin Hoffman som hollywoodproducenten gör en av många oförglömliga roller. Humor som är så här understated är svår att göra bra, men när det blir bra, då blir det satan i det bra.
2. Donnie Brasco
- Nästan den enda roll som Johnny Depp faktiskt gör på allvar, utan ironisk glimt. Och som han gör det. Samspelet med Pacino är lysande och historien är gastkramande och underhållande på samma gång. Bara en nominering, för manus. Orättvist? Forget about it!
1. Good Will Hunting
- Tog den andra manusoscarn och konkurrensen det här året var hård. Damon och Affleck tröttnade på att aldrig få chansen till bra roller och skrev in sig själv i huvudrollerna i en film om ”A boy genius from Southie”, södra Boston mao. Jag älskar berättelser om genier, människor med övermänskliga gåvor som öppnar upp möjligheter som kan vara svåra att hantera. Gus van Sant lyckas här styra in ensemblen i ett vackert berättande. En av mina absoluta favoritfilmer som jag har sett fler gånger än jag vill räkna.
10. Gattaca
- Välgjord scifi-action med hyfsat filosofiskt resonemang om vad som gör oss till de vi är och vilka begränsningar vi har.
9. Titanic
- James Camerons mastodont lyckades svepa hem elva oscars på fjorton nomineringar, båda resultaten tangeringar av rekorden. Fem poäng till de som kan droppa vilken annan film som har fjorton nomineringar och vilka två andra filmer som har elva vinster. De tre förlusterna som Titanic råkade ut för var skådespelarna, Kate Winslet och Gloria Stuart (för samma karaktär, Rose, inte helt vanligt) och smink, där man förlorade till Men in Black. Det tycker iaf jag är lite roligt.
8. Det femte elementet
- På den tiden när Luc Besson fortfarande gjorde bra filmer. Jag blev, liksom alla andra i världen, smått förälskad i Milla Jovovich när filmen kom. Framförallt repliken ”Multipass” lever kvar än idag. Experimenterandet med mode och musik i filmen var intressant och Gary Oldman som skurk slår ju aldrig fel.
7. Jackie Brown
- Den minst tarantinoiga av Tarantinos filmer. Härligt soundtrack som oljar filmens historia, tydligt hämtad från en romanförlaga, men med gott flyt och oväntade händelser. Filmen återuppväckte Pam Griers karriär och gav henne rollen som Kit Porter i The L Word.
6. The Full Monty
- Lite oväntat nominerad till både bästa film och bästa regi. Fox Searchlight har dock med åren blivit ett bolag där i alla fall jag ofta hittar mina oscarsfavoriter varje år. Den här gången om före detta metallarbetare i Sheffield som strippar för att de inte hittar något annat sätt att tjäna pengar på. Rolig och rörande historia med lite vardaglig homoerotik också. Det gillar vi!
5. LA Confidential
- Yes, nu kommer de hårda killarna. Sug på namnen Bud White, Ed Exley och Jack Vincennes. Jag såg James Ellroy (författaren till romanen som filmen bygger på) på Babel häromveckan. Mannen är ju en parodi på sig själv. Yeah, jag skriver hård prosa. Yeah. Socialism doesn’t work, why should I give my money to someone else? Jadu James, kanske för att det är rätt? Ellroys karaktärer rusar runt efter rättvisa, och i filmatiseringarna blir det riktigt bra, men aldrig så bra som i LA Confidential. Jag har också läst ett par böcker av Ellroy och inte riktigt fattat hajpen kring honom, men så har jag å andra sidan inte något emot att ge lite av mina pengar till andra människor heller. Oscar till Kim Basinger för sin tolkning av en Veronica Lake-lookalike (roligt att säga, pröva!), förvisso hennes bästa roll i karriären, men givetvis skulle oscarn ha gått till Julianne Moore (se nedan). Mer välförtjänt manusoscar, Titanic var inte ens nominerad.
4. Boogie nights
- Mitt första möte med Paul Thomas Anderson, man kan ju lugnt säga att det var kärlek från första ögonkastet. Lite träigt skådespelande från Mark Wahlberg som lätt vägs upp av fantastiska prestationer från framförallt John C. Reilly, Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.
3. Wag the dog
- En liten pärla som beskriver producerandet bakom kulisserna på ett underbart sätt. Dustin Hoffman som hollywoodproducenten gör en av många oförglömliga roller. Humor som är så här understated är svår att göra bra, men när det blir bra, då blir det satan i det bra.
2. Donnie Brasco
- Nästan den enda roll som Johnny Depp faktiskt gör på allvar, utan ironisk glimt. Och som han gör det. Samspelet med Pacino är lysande och historien är gastkramande och underhållande på samma gång. Bara en nominering, för manus. Orättvist? Forget about it!
1. Good Will Hunting
- Tog den andra manusoscarn och konkurrensen det här året var hård. Damon och Affleck tröttnade på att aldrig få chansen till bra roller och skrev in sig själv i huvudrollerna i en film om ”A boy genius from Southie”, södra Boston mao. Jag älskar berättelser om genier, människor med övermänskliga gåvor som öppnar upp möjligheter som kan vara svåra att hantera. Gus van Sant lyckas här styra in ensemblen i ett vackert berättande. En av mina absoluta favoritfilmer som jag har sett fler gånger än jag vill räkna.
Om Tiger Woods
Kan någon förklara för mig hur det blev så viktigt att skildra en enskild individs sexuella preferenser och vanor? Tiger Woods sexaffärer höll amerikanska skvallertidningar sysselsatta fler dagar än 9/11-attackerna. Vari ligger nyhetsvärdet?
Tiger Woods är en mediaprofil, en berömd idrottsman som genom upprepade framgångar och tidigare oöverträffade resultat tjänat stora summor på sitt yrke. Men så länge hans sexuella aktiviteter inte inbegriper några olagliga element förstår jag inte varför det är omvärldens sak att lägga sig i. Det finns inget nyhetsvärde i att bestämma hur dålig make Tiger Woods är. Däremot finns det ett enormt snaskigt skandalvärde att rota i andra, särskilt berömda, människors privatliv. Det som sportjournalister bör rapportera om är varför världens bästa golfare tar en time-out från sporten, men det är i sig en direkt följd av medierapporteringen kring skandalen. Vad är det då som gör att Tiger Woods har fått så enorma proportioner?
Jag är inte här för att försvara Woods beteende. Om man lever i ett monogamt förhållande är det illojalt att bryta den överenskommelsen, så länge inte alla parter är införstådda med grundreglerna på förhand, annars sårar man oundvikligen sin partner. Folk är dock otrogna hela tiden. Det har hänt med kända och okända människor genom alla tider
Bill Clinton råkade illa ut, men han var en folkvald ledare som ljög under rättegångar. David Beckham fick sin beskärda del av uppmärksamhet när han var otrogen mot Victoria. Till skillnad från Woods var dock Beckham en habil idrottare, inte världens bästa inom sin sport. Beckhams storhet, grunden för hans inkomster, lades kring hans image. Woods däremot har lagt grunden för sin inkomst på att han är så överjävla bra golfare. Den bästa genom alla tider. Sedan har mediebilden av honom fokuserats kring hans snälla prydlighet, en image hans sponsorer gärna lyft fram, men som han själv knappast har varit drivande i att skapa.
Det har skrivits många texter och böcker om stereotypiseringen av svarta idrottare i allmänhet och i USA i synnerhet. I grova drag går det ut på att man i början av seklet demoniserade svarta idrottare, med boxaren Jack Johnson som tydligaste exempel, utifrån en aggressiv, djurisk mentalitet vilket också innehöll tankar om en okontrollerbar sexualitet. Svarta människor var underlägsna vita, så när svarta idrottare började göra framsteg och visade att de inte bara kunde mäta sig med vita, utan även slå dem, började förklaringar och hotbilder hagla. Man var först och främst tvungen att göra något åt den här nya svarta aggressiviteten. Svarta människor skulle hålla sig på sin plats och tacksamt ta emot vad som bjöds. Om de råkade ha en idrottslig talang skulle de ställa upp när de kallades in, men också godta att de förkastades efter uträttat förvärv.
Jesse Owens accepterades så länge han log och vann guldmedaljer åt sitt land. Tommie Smith och John Carlos vägrade acceptera sitt lands rasistiska synsätt och protesterade mot synen på dem som löpardjur som ska skörda medaljer. Det innebar slutet på deras idrottsliga karriärer. Michael Jordan och Michael Johnson är två megastjärnor med ofarlig image. Mohammed Ali vägrade hålla käft och blev hånad av en hel nation.
När Woods inte längre passade in i ramarna för stereotypen om den duktige och ofarlige svarte mannen, måste han oundvikligen hamna i det andra möjliga facket: den okontrollerbare aggressive vilden. Därför lassar man på alla smaskiga detaljer för att se till att bilden vi är vana vid att se fortfarande stämmer. Om Woods inte kan vara prydlig längre, då får han vara ett monster, ett sexuellt odjur.
Visst går vi mot ett mediesamhälle där kändisars privatliv hängs ut mer och mer, så Woods är inte unik. Såhär flagrant och över gränsen har dock bevakningen aldrig varit förr. Risken är att journalismen här har förstört något som inte går att laga igen.
Tiger Woods är en mediaprofil, en berömd idrottsman som genom upprepade framgångar och tidigare oöverträffade resultat tjänat stora summor på sitt yrke. Men så länge hans sexuella aktiviteter inte inbegriper några olagliga element förstår jag inte varför det är omvärldens sak att lägga sig i. Det finns inget nyhetsvärde i att bestämma hur dålig make Tiger Woods är. Däremot finns det ett enormt snaskigt skandalvärde att rota i andra, särskilt berömda, människors privatliv. Det som sportjournalister bör rapportera om är varför världens bästa golfare tar en time-out från sporten, men det är i sig en direkt följd av medierapporteringen kring skandalen. Vad är det då som gör att Tiger Woods har fått så enorma proportioner?
Jag är inte här för att försvara Woods beteende. Om man lever i ett monogamt förhållande är det illojalt att bryta den överenskommelsen, så länge inte alla parter är införstådda med grundreglerna på förhand, annars sårar man oundvikligen sin partner. Folk är dock otrogna hela tiden. Det har hänt med kända och okända människor genom alla tider
Bill Clinton råkade illa ut, men han var en folkvald ledare som ljög under rättegångar. David Beckham fick sin beskärda del av uppmärksamhet när han var otrogen mot Victoria. Till skillnad från Woods var dock Beckham en habil idrottare, inte världens bästa inom sin sport. Beckhams storhet, grunden för hans inkomster, lades kring hans image. Woods däremot har lagt grunden för sin inkomst på att han är så överjävla bra golfare. Den bästa genom alla tider. Sedan har mediebilden av honom fokuserats kring hans snälla prydlighet, en image hans sponsorer gärna lyft fram, men som han själv knappast har varit drivande i att skapa.
Det har skrivits många texter och böcker om stereotypiseringen av svarta idrottare i allmänhet och i USA i synnerhet. I grova drag går det ut på att man i början av seklet demoniserade svarta idrottare, med boxaren Jack Johnson som tydligaste exempel, utifrån en aggressiv, djurisk mentalitet vilket också innehöll tankar om en okontrollerbar sexualitet. Svarta människor var underlägsna vita, så när svarta idrottare började göra framsteg och visade att de inte bara kunde mäta sig med vita, utan även slå dem, började förklaringar och hotbilder hagla. Man var först och främst tvungen att göra något åt den här nya svarta aggressiviteten. Svarta människor skulle hålla sig på sin plats och tacksamt ta emot vad som bjöds. Om de råkade ha en idrottslig talang skulle de ställa upp när de kallades in, men också godta att de förkastades efter uträttat förvärv.
Jesse Owens accepterades så länge han log och vann guldmedaljer åt sitt land. Tommie Smith och John Carlos vägrade acceptera sitt lands rasistiska synsätt och protesterade mot synen på dem som löpardjur som ska skörda medaljer. Det innebar slutet på deras idrottsliga karriärer. Michael Jordan och Michael Johnson är två megastjärnor med ofarlig image. Mohammed Ali vägrade hålla käft och blev hånad av en hel nation.
När Woods inte längre passade in i ramarna för stereotypen om den duktige och ofarlige svarte mannen, måste han oundvikligen hamna i det andra möjliga facket: den okontrollerbare aggressive vilden. Därför lassar man på alla smaskiga detaljer för att se till att bilden vi är vana vid att se fortfarande stämmer. Om Woods inte kan vara prydlig längre, då får han vara ett monster, ett sexuellt odjur.
Visst går vi mot ett mediesamhälle där kändisars privatliv hängs ut mer och mer, så Woods är inte unik. Såhär flagrant och över gränsen har dock bevakningen aldrig varit förr. Risken är att journalismen här har förstört något som inte går att laga igen.
fredag 23 april 2010
1996
Det börjar lite svagt, men vänta lite, så kommer belöningen. De sju bästa filmerna det här året är riktigt bra.
10. Primal fear
- Den här filmen är egentligen med på listan av en anledning: Edward Norton. Hans rollprestation är grym och gav honom en av två oscarsnomineringar hittills.
9. The Crucible
- Eller Häxjakten. Baserad på Arthur Millers pjäs, och det är lite pjässtyltigt. Speciellt Daniel Day-Lewis har ju en tendens att klampa iväg i sina roller, men han gör det oftast bra. Snygg film som dock saknar lite schwing.
8. Michael Collins
- Inte den starkaste biopicen om en politisk karaktär, men en hyfsad film någonstans i mitten. Vi går vidare.
7. Fargo
- Den mest hyllade Coenfilmen innan No country for old men, men för mig har den några före sig i kön. Det betyder inte att jag inte uppskattar filmen som sådan, speciellt Steve Buscemi och Frances McDormand, två favoriter bland skådespelare. William H. Macy kan också vara den mest underskattade skådisen genom alla tider.
6. The People vs Larry Flynt
- En överraskande bra film, med likartade insatser av Woody Harrelson och Courtney Love. Att göra ett drabbande drama av en porrkungs liv är imponerande, men det är alltid skönt när hycklande religionshysteri får sig en slägga.
5. Trainspotting
- Filmen som mer än någon annan definierade nittiotalet för mig. Stilen, musiken, det brittiska (skotska) och the rise of Ewan McGregor. Soundtracket snurrade ofta under gymnasiefesterna och en kompis från den tiden, kvinnlig sådan, kallade sexscenen mellan McGregor och Kelly McDonald för den bästa någonsin. Jag kanske inte håller med, men jag förstår vad hon menar, och för en hormonstinn tonåring var det viktig inspiration.
4. Sleepers
- Nu kommer han igen, Braddan. Pitt och Jason Patric utgör en bra fond för Robert de Niro och Dustin Hoffman att briljera ifrån. Filmen är ett drabbande drama och jag förstår för mitt liv inte varför den inte fick fler nomineringar. Det enda som gjorde att den överhuvudtaget blev aktuell för den här listan var en liten ynklig Original Score-nominering. Okej att två filmer nominerade för bästa film ligger högre upp på listan här, men hur kan Den engelske patienten inte bara sno nomineringen, utan också vinna oscarn för bästa film (samt åtta andra), när Sleepers inte ens var nominerad. Den känns som en klockren oscarfilm. Istället blev det århundradets mest överskattade melodram (i oscarkretsar i stark konkurrens med Den siste kejsaren) som tog hem det.
3. Jerry McGuire
- När man ser filmen idag förvånas man över hur många klassiska repliker som kommer härifrån. ”Show me the money”, ”You complete me”, ”You had me at hello” och listan går vidare. En Casablanca för nittiotalet? Nja, kanske inte, den här filmen är långt mycket roligare. Cameron Crowe lyckades inte bara göra en finstämd och oväntad romantisk komedi med sporttema (och jag kan min sport, det görs ytterst få bra sportfilmer), han lyckades toppa den med Almost Famous några år senare. Det är starkt jobbat.
2. That thing you do!
- Okej, jag vet att den här filmen rent objektivt inte är lika välgjord som sina konkurrenter på listan, men det är en stark personlig favorit. Musiken är underbar, inte bara ledmotivet som spelas till leda genom filmen (vilket i och för sig är logiskt eftersom filmen handlar om ett one-hit-wonderband på sextiotalet). Dessutom finns det små detaljer i filmen, repliker som man knappt hör, som ger den ytterligare skärpa. Bandet heter The Wonders, men stavar det Oneders, vilket får alla som läser ordet att uttala det Oh-nee-ders. När den fyrtionde människan uttalar bandets namn fel rättar en bandmedlem honom och säger ”Hey, that’s oh-neh-ders” och sen går scenen vidare. Översättaren har inte ens med repliken i text. Gillart!
1. Shine
- Nominerad i de tyngsta kategorierna, men vann bara en (jag har spytt tillräckligt med galla på engelska patienter, de behöver inte mer nu). Geoffrey Rushs rolltolkning av konsertpianisten David Helfgott kan vara den bästa genom alla tider. Inte bara för att han själv spelar i alla pianoscenerna, hans svamlande, ramlande hysteri, hur han hetsar upp sig och lugnar ner sig är magiskt. Scenen där han hoppar på en studsmatta får mig att fyllas av frihet och gråt, den är för stor för film. Det är inte bara Rush som gör den här filmen lysande, den är ett utsökt exempel på ett stort och annorlunda berättande.
10. Primal fear
- Den här filmen är egentligen med på listan av en anledning: Edward Norton. Hans rollprestation är grym och gav honom en av två oscarsnomineringar hittills.
9. The Crucible
- Eller Häxjakten. Baserad på Arthur Millers pjäs, och det är lite pjässtyltigt. Speciellt Daniel Day-Lewis har ju en tendens att klampa iväg i sina roller, men han gör det oftast bra. Snygg film som dock saknar lite schwing.
8. Michael Collins
- Inte den starkaste biopicen om en politisk karaktär, men en hyfsad film någonstans i mitten. Vi går vidare.
7. Fargo
- Den mest hyllade Coenfilmen innan No country for old men, men för mig har den några före sig i kön. Det betyder inte att jag inte uppskattar filmen som sådan, speciellt Steve Buscemi och Frances McDormand, två favoriter bland skådespelare. William H. Macy kan också vara den mest underskattade skådisen genom alla tider.
6. The People vs Larry Flynt
- En överraskande bra film, med likartade insatser av Woody Harrelson och Courtney Love. Att göra ett drabbande drama av en porrkungs liv är imponerande, men det är alltid skönt när hycklande religionshysteri får sig en slägga.
5. Trainspotting
- Filmen som mer än någon annan definierade nittiotalet för mig. Stilen, musiken, det brittiska (skotska) och the rise of Ewan McGregor. Soundtracket snurrade ofta under gymnasiefesterna och en kompis från den tiden, kvinnlig sådan, kallade sexscenen mellan McGregor och Kelly McDonald för den bästa någonsin. Jag kanske inte håller med, men jag förstår vad hon menar, och för en hormonstinn tonåring var det viktig inspiration.
4. Sleepers
- Nu kommer han igen, Braddan. Pitt och Jason Patric utgör en bra fond för Robert de Niro och Dustin Hoffman att briljera ifrån. Filmen är ett drabbande drama och jag förstår för mitt liv inte varför den inte fick fler nomineringar. Det enda som gjorde att den överhuvudtaget blev aktuell för den här listan var en liten ynklig Original Score-nominering. Okej att två filmer nominerade för bästa film ligger högre upp på listan här, men hur kan Den engelske patienten inte bara sno nomineringen, utan också vinna oscarn för bästa film (samt åtta andra), när Sleepers inte ens var nominerad. Den känns som en klockren oscarfilm. Istället blev det århundradets mest överskattade melodram (i oscarkretsar i stark konkurrens med Den siste kejsaren) som tog hem det.
3. Jerry McGuire
- När man ser filmen idag förvånas man över hur många klassiska repliker som kommer härifrån. ”Show me the money”, ”You complete me”, ”You had me at hello” och listan går vidare. En Casablanca för nittiotalet? Nja, kanske inte, den här filmen är långt mycket roligare. Cameron Crowe lyckades inte bara göra en finstämd och oväntad romantisk komedi med sporttema (och jag kan min sport, det görs ytterst få bra sportfilmer), han lyckades toppa den med Almost Famous några år senare. Det är starkt jobbat.
2. That thing you do!
- Okej, jag vet att den här filmen rent objektivt inte är lika välgjord som sina konkurrenter på listan, men det är en stark personlig favorit. Musiken är underbar, inte bara ledmotivet som spelas till leda genom filmen (vilket i och för sig är logiskt eftersom filmen handlar om ett one-hit-wonderband på sextiotalet). Dessutom finns det små detaljer i filmen, repliker som man knappt hör, som ger den ytterligare skärpa. Bandet heter The Wonders, men stavar det Oneders, vilket får alla som läser ordet att uttala det Oh-nee-ders. När den fyrtionde människan uttalar bandets namn fel rättar en bandmedlem honom och säger ”Hey, that’s oh-neh-ders” och sen går scenen vidare. Översättaren har inte ens med repliken i text. Gillart!
1. Shine
- Nominerad i de tyngsta kategorierna, men vann bara en (jag har spytt tillräckligt med galla på engelska patienter, de behöver inte mer nu). Geoffrey Rushs rolltolkning av konsertpianisten David Helfgott kan vara den bästa genom alla tider. Inte bara för att han själv spelar i alla pianoscenerna, hans svamlande, ramlande hysteri, hur han hetsar upp sig och lugnar ner sig är magiskt. Scenen där han hoppar på en studsmatta får mig att fyllas av frihet och gråt, den är för stor för film. Det är inte bara Rush som gör den här filmen lysande, den är ett utsökt exempel på ett stort och annorlunda berättande.
torsdag 22 april 2010
1995
Så är vi tillbaka till ett lite svagare år igen, men den har en del pärlor. Hårda män och giftaslystna kvinnor.
10. Richard III
- Såg den här på gymnasiet, så det var en del år sedan. Det jag kommer ihåg är Ian McKellen som slängde ur sig klassiska repliker som ”so I’ll play the villain” och grejer. Jag kommer ihåg att den var bra också.
9. Apollo 13
- Det är en bedrift att göra medryckande actionfilm av en historia där alla redan vet hur det går. Människorna bakom Apollo 13 lyckades. Mysaction med mysiga skådespelare och mysigt slut.
8. Casino
- Inte lika bra som sitt rykte, men Joe Pescis prestation som kolerisk våldsverkare med självhävdelsebehov är svåröverträffad.
7. Braveheart
- Sopade hem de tyngsta priserna det här året. Huruvida det var välförtjänt eller inte vet jag väl inte, men det är i alla fall en vinnare för bästa film som får plats på den här listan, det händer inte varje år. Eftersom jag nu har två Gibsonfilmer på listan två år i rad får jag väl komma ut som Gibsonfan. Nja, jag tycker nog bättre om honom, eller snarare hans filmer och hans roller på film, än resten av mänskligheten, men att gå därifrån till att kalla mig för fan, det är nog att ta i.
6. Dead man walking
- Tim Robbins som regissör den här gången. En allvarlig film. Det är ju inge kul att skriva om.
5. Nixon
- Gillar JFK bättre, men även den här Oliver Stone-filmen om en president är sevärd. Det känns som att man får se den andra sidan, den man bara spekulerade om i JFK. Anthony Hopkins gör en utmärkt Nixon, minst lika bra som Frank Langellas från Frost/Nixon häromåret.
4. De tolv apornas armé
- Det blir en del smuts här i toppen. De tolv apornas armé har en hel del att erbjuda, en spännande historia baserat på ett giftigt (no pun intended) manus, en görsnygg och helspattig Brad Pitt som gör sin, i min mening, bästa rollprestation någonsin, och sist men inte minst en fantastisk melodislinga som dansar genom hela filmen. Folk är smutsiga och det är jättebra.
3. Seven
- Snygg Brad Pitt här också, men han blir trumfad av Kevin Spacey som hade ett suveränt och läskigt år. Obehaglig, snygg historia som gjorde regissören David Finchers lycka, något han har lyckats upprepa några gånger sedan dess, med Fight Club och Zodiac som tydligast exempel.
2. Förnuft och känsla
- Ang Lee är en mångfacetterad regissör. Från Jane Austen via Crouching tiger, hidden dragon och Hulken till Brokeback Mountain och Lust, caution. I konkurrens med BBCs tv-serie Stolthet och fördom från början av nittiotalet är det här den bästa Austenfilmatisering som jag har sett. Manus skrevs av huvudrollsinnehavaren Emma Thompson, en av hennes två oscars (den andra för huvudrollen i Howard’s End 1992). Dessutom introduceras Kate Winslet, bara det gör att filmen förtjänar en andra plats det här året.
1. The Usual suspects
- Om Kevin Spacey är läskig i Seven så är han helt oslagbar här som Verbal Kint. Två välförtjänta oscars till filmen, för manus och för Spacey. Historien om fem brottslingar som samlas till en vittneskonfrontation och utifrån det bestämmer sig för att hämnas är ruskigt genomtänkt, välskriven och lysande regisserad. Förutom Spacey finns dessutom i skådisensemblen en helt underbar och oförståelig Benicio del Toro. Hans sätt att tala i den här filmen bildade skola, något som tex Brad Pitt (jag lyckades baka in honom här också) använder sig av i Snatch.
10. Richard III
- Såg den här på gymnasiet, så det var en del år sedan. Det jag kommer ihåg är Ian McKellen som slängde ur sig klassiska repliker som ”so I’ll play the villain” och grejer. Jag kommer ihåg att den var bra också.
9. Apollo 13
- Det är en bedrift att göra medryckande actionfilm av en historia där alla redan vet hur det går. Människorna bakom Apollo 13 lyckades. Mysaction med mysiga skådespelare och mysigt slut.
8. Casino
- Inte lika bra som sitt rykte, men Joe Pescis prestation som kolerisk våldsverkare med självhävdelsebehov är svåröverträffad.
7. Braveheart
- Sopade hem de tyngsta priserna det här året. Huruvida det var välförtjänt eller inte vet jag väl inte, men det är i alla fall en vinnare för bästa film som får plats på den här listan, det händer inte varje år. Eftersom jag nu har två Gibsonfilmer på listan två år i rad får jag väl komma ut som Gibsonfan. Nja, jag tycker nog bättre om honom, eller snarare hans filmer och hans roller på film, än resten av mänskligheten, men att gå därifrån till att kalla mig för fan, det är nog att ta i.
6. Dead man walking
- Tim Robbins som regissör den här gången. En allvarlig film. Det är ju inge kul att skriva om.
5. Nixon
- Gillar JFK bättre, men även den här Oliver Stone-filmen om en president är sevärd. Det känns som att man får se den andra sidan, den man bara spekulerade om i JFK. Anthony Hopkins gör en utmärkt Nixon, minst lika bra som Frank Langellas från Frost/Nixon häromåret.
4. De tolv apornas armé
- Det blir en del smuts här i toppen. De tolv apornas armé har en hel del att erbjuda, en spännande historia baserat på ett giftigt (no pun intended) manus, en görsnygg och helspattig Brad Pitt som gör sin, i min mening, bästa rollprestation någonsin, och sist men inte minst en fantastisk melodislinga som dansar genom hela filmen. Folk är smutsiga och det är jättebra.
3. Seven
- Snygg Brad Pitt här också, men han blir trumfad av Kevin Spacey som hade ett suveränt och läskigt år. Obehaglig, snygg historia som gjorde regissören David Finchers lycka, något han har lyckats upprepa några gånger sedan dess, med Fight Club och Zodiac som tydligast exempel.
2. Förnuft och känsla
- Ang Lee är en mångfacetterad regissör. Från Jane Austen via Crouching tiger, hidden dragon och Hulken till Brokeback Mountain och Lust, caution. I konkurrens med BBCs tv-serie Stolthet och fördom från början av nittiotalet är det här den bästa Austenfilmatisering som jag har sett. Manus skrevs av huvudrollsinnehavaren Emma Thompson, en av hennes två oscars (den andra för huvudrollen i Howard’s End 1992). Dessutom introduceras Kate Winslet, bara det gör att filmen förtjänar en andra plats det här året.
1. The Usual suspects
- Om Kevin Spacey är läskig i Seven så är han helt oslagbar här som Verbal Kint. Två välförtjänta oscars till filmen, för manus och för Spacey. Historien om fem brottslingar som samlas till en vittneskonfrontation och utifrån det bestämmer sig för att hämnas är ruskigt genomtänkt, välskriven och lysande regisserad. Förutom Spacey finns dessutom i skådisensemblen en helt underbar och oförståelig Benicio del Toro. Hans sätt att tala i den här filmen bildade skola, något som tex Brad Pitt (jag lyckades baka in honom här också) använder sig av i Snatch.
onsdag 21 april 2010
1994
Det här var ett riktigt starkt år. Lite western, mycket manlighet och genombrott för Hugh Grant och Quentin Tarantino.
10. Wyatt Earp
- Det roligaste med Earpfilmerna som kom samma år, den här och Tombstone (där jag gillar Tombstone bättre), är att se vilka referenser som båda filmerna använder. När Virgil Earp i båda filmerna säger till sin fru, efter att ha skadat sin arm, att han ändå kommer att ha en arm kvar att krama henne med, så får det en större historisk tyngd. That’s källkritik for you.
9. Lejonkungen
- Disneys första originalmanus som också signalerade slutet för deras monopol på marknaden. De har försökt hitta tillbaka till känslan som fanns i filmerna från sent åttiotal och tidigt nittiotal, men Lejonkungen var det sista lyckade försöket. Också den sista animerade filmen som jag själv hellre ser med svenskt tal. Idag är det en omöjlighet.
8. Maverick
- Lite mera western, men roligt den här gången. Inget större fan i övrigt av regissören Richard Donner, men här fungerar det. Det finns en subtil humor i spelet mellan karaktärerna som gör filmen levande, trots de taffliga pokersekvenserna. Kan någon lära skådespelarna/manusförfattarna att man inte säger ”I call your bet, and I raise you with…”. Antingen synar man, eller så höjer man. Inte var det någon balansering mellan borden heller. Och femkortspoker känns ju lagom hett (fast på artonhundratalet fanns det förvisso inte så många alternativ, apropå att undvika anakronismer).
7. Klienten
- En av alla Grishamfilmatiseringar. Här har jag inte läst boken, har i övrigt plöjt en del Grisham och fått ut stor underhållning av det. Precis som med den här filmen.
6. Quiz Show
- Snygg i stil, manus och skådespeleri. Robert Redfords regi fungerar förvånande väl, och vem är jag att protestera mot frågesportstemat. De som känner mig vet hur mycket jag älskar mina quizer, även om jag helst ser att de inte är fejkade. Stor vardagsrumsspänning som inspirerar och scenen mellan far och son Van Doren har jag snott rakt av till min första roman. Det ligger mycket dramatik i mjölk och kakor.
5. Pulp fiction
- Filmen som revolutionerade det kronologiska berättandet i Hollywood. Även om hajpen var lite överdriven så är filmen fortfarande fräsch.
4. Forrest Gump
- Andra raka oscarn för Tom Hanks, den senaste som lyckats med den bedriften. Filmen är förstås den givna vinnaren på galan, välförtjänt sådan. Det är sällan som en film av den här typen lyckas med bedriften att också ro hem oscarn för specialeffekter, men även här var det fullkomligt välförtjänt.
3. Ed Wood
- Vilket annat år som helst hade den här filmen hamnat högre upp. Min absoluta favoritfilm med både Tim Burton och Johnny Depp. Depps Ed Wood är sensationellt överspelad, det är en svår konstart att spela en karikatyr på ett underhållande sätt, och det är verkligen något som Depp lyckas med här. Martin Landau gör en lysande Bela Lugosi vilket gav honom en välförtjänt oscar. Bästa smink fick den också, men man tycker att den skulle ha kunnat kliva in på nomineringar för foto, klipp, manus och ett par till skådespelare, men man kan inte få allt här i världen.
2. Fyra bröllop och en begravning
- En modern klassiker med en regissör som också gjort den enda romantiska komedin som kan mäta sig med och till och med överträffa denna, nämligen Love actually. Bara nominerad för manus och bästa film, ovanligt med så få nomineringar för en bästa film då det bara var fem nomineringar i kategorin här. Jag är svag för Hugh Grant, en bekännelse svår att göra. Här gör han den roll som han sedan gör om och har gjort om fram till idag. Det funkar.
1. Nyckeln till frihet
- I normala fall skulle tvåan och trean på listan toppa året, men konkurrenten är inte vilken som helst. Nyckeln till frihet fick ingen oscar trots sju nomineringar, men den har sedan dess fått upprättelse, bland annat i form av ett av de högsta snittbetygen på IMDB. Jag såg filmen för första gången på Bjursås bio, man kunde gå två personer till priset för en, det kom fem personer. Och då är Bjursås känt i hela dalarna för att vara fyllt av snåla människor. Poängen är att ingen visste vilken film det var, inte jag heller. När jag hade sett den var den dock omöjlig att glömma. En av kandidaterna till den bästa filmen någonsin.
10. Wyatt Earp
- Det roligaste med Earpfilmerna som kom samma år, den här och Tombstone (där jag gillar Tombstone bättre), är att se vilka referenser som båda filmerna använder. När Virgil Earp i båda filmerna säger till sin fru, efter att ha skadat sin arm, att han ändå kommer att ha en arm kvar att krama henne med, så får det en större historisk tyngd. That’s källkritik for you.
9. Lejonkungen
- Disneys första originalmanus som också signalerade slutet för deras monopol på marknaden. De har försökt hitta tillbaka till känslan som fanns i filmerna från sent åttiotal och tidigt nittiotal, men Lejonkungen var det sista lyckade försöket. Också den sista animerade filmen som jag själv hellre ser med svenskt tal. Idag är det en omöjlighet.
8. Maverick
- Lite mera western, men roligt den här gången. Inget större fan i övrigt av regissören Richard Donner, men här fungerar det. Det finns en subtil humor i spelet mellan karaktärerna som gör filmen levande, trots de taffliga pokersekvenserna. Kan någon lära skådespelarna/manusförfattarna att man inte säger ”I call your bet, and I raise you with…”. Antingen synar man, eller så höjer man. Inte var det någon balansering mellan borden heller. Och femkortspoker känns ju lagom hett (fast på artonhundratalet fanns det förvisso inte så många alternativ, apropå att undvika anakronismer).
7. Klienten
- En av alla Grishamfilmatiseringar. Här har jag inte läst boken, har i övrigt plöjt en del Grisham och fått ut stor underhållning av det. Precis som med den här filmen.
6. Quiz Show
- Snygg i stil, manus och skådespeleri. Robert Redfords regi fungerar förvånande väl, och vem är jag att protestera mot frågesportstemat. De som känner mig vet hur mycket jag älskar mina quizer, även om jag helst ser att de inte är fejkade. Stor vardagsrumsspänning som inspirerar och scenen mellan far och son Van Doren har jag snott rakt av till min första roman. Det ligger mycket dramatik i mjölk och kakor.
5. Pulp fiction
- Filmen som revolutionerade det kronologiska berättandet i Hollywood. Även om hajpen var lite överdriven så är filmen fortfarande fräsch.
4. Forrest Gump
- Andra raka oscarn för Tom Hanks, den senaste som lyckats med den bedriften. Filmen är förstås den givna vinnaren på galan, välförtjänt sådan. Det är sällan som en film av den här typen lyckas med bedriften att också ro hem oscarn för specialeffekter, men även här var det fullkomligt välförtjänt.
3. Ed Wood
- Vilket annat år som helst hade den här filmen hamnat högre upp. Min absoluta favoritfilm med både Tim Burton och Johnny Depp. Depps Ed Wood är sensationellt överspelad, det är en svår konstart att spela en karikatyr på ett underhållande sätt, och det är verkligen något som Depp lyckas med här. Martin Landau gör en lysande Bela Lugosi vilket gav honom en välförtjänt oscar. Bästa smink fick den också, men man tycker att den skulle ha kunnat kliva in på nomineringar för foto, klipp, manus och ett par till skådespelare, men man kan inte få allt här i världen.
2. Fyra bröllop och en begravning
- En modern klassiker med en regissör som också gjort den enda romantiska komedin som kan mäta sig med och till och med överträffa denna, nämligen Love actually. Bara nominerad för manus och bästa film, ovanligt med så få nomineringar för en bästa film då det bara var fem nomineringar i kategorin här. Jag är svag för Hugh Grant, en bekännelse svår att göra. Här gör han den roll som han sedan gör om och har gjort om fram till idag. Det funkar.
1. Nyckeln till frihet
- I normala fall skulle tvåan och trean på listan toppa året, men konkurrenten är inte vilken som helst. Nyckeln till frihet fick ingen oscar trots sju nomineringar, men den har sedan dess fått upprättelse, bland annat i form av ett av de högsta snittbetygen på IMDB. Jag såg filmen för första gången på Bjursås bio, man kunde gå två personer till priset för en, det kom fem personer. Och då är Bjursås känt i hela dalarna för att vara fyllt av snåla människor. Poängen är att ingen visste vilken film det var, inte jag heller. När jag hade sett den var den dock omöjlig att glömma. En av kandidaterna till den bästa filmen någonsin.
måndag 19 april 2010
1993
Definitivt ett bättre år än det föregående, men kanske utan de riktiga topparna. Det var någonstans här jag började se på film på riktigt.
10. Återstoden av dagen
- Det var ett bra år för musik det här. Återstoden av dagen fick en nominering, men vann inte. Det skulle den ha kunnat göra för mig, om det inte vore för filmen på fjärde plats. Hur som helst, ett skickligt skådespelardrama med Anthony Hopkins i sitt esse. För mig är han bättre i en sådan här roll än som Hannibal Lecter, men det kanske bara är jag.
9. Jurassic Park
- Den första filmen är riktigt bra, fortfarande. Effekterna känns fortfarande äkta trots att det snart är tjugo år sedan som filmen kom. Det är nog bara Star Wars-filmerna som kan skryta med bättre livslängd än så.
8. Orlando
- En lyckad filmatisering av boken som ingen trodde kunde sättas upp. Otroligt viktig bok fortfarande idag, med sitt könsöverskridande tema. Att se Tilda Swinton säga ”A different sex. No difference.” i filmen är ett vackert ögonblick för en genusvetare. Å andra sidan krävs det inte så mycket mer än att nämna Virginia Woolf för att gå igång.
7. Firman
- En av få filmatiseringar som faktiskt är bättre än boken. Den enda jag kan komma på så här helt på rak hand. Större nerv och framförallt bättre slut i filmen.
6. Gilbert Grape
- Lasse Hallströms första hollywoodare och till dags dato nog också hans bästa. Leonardo DiCaprio gör dessutom sin bästa roll, den enda roll där hans samlade skådespelarverktygslåda (långt ord där) inte består av en rynkad panna och en framåtlutning. Och Johnny Depp är Johnny Depp.
5. Jagad
- Tommy Lee Jones i sitt esse, där han sätter sin (oscarsbelönade) karaktär som han sen har fått spela fram till nu, om än i skiftande skepnader. Go action.
4. Pianot
- Hur musiken till filmen kunde undgå att få en nominering, trots åtta andra nomineringar, är för mig ett mysterium. Michael Nymans tema lever fortfarande med mig, speciellt versionen som på soundtracket kallas ”Heart to heart” med irländskt sound och rivigt blås. I likes. Holly Hunter som alltid utmärkt, förtjänar verkligen sin oscar. Givetvis förstod jag inte då vem Anna Paquin var, som spelar den lilla flickan. Den läxan har jag lärt mig idag, efter roller i X-men, Almost Famous och The Squid and the Whale bland annat. Glugg funkar.
3. Philadelphia
- Apropå bra musik, en av de mer väntade vinnarna för bästa originallåt. Springsteens hymn i förtexterna sätter en bra stämning som sedan tas upp av Maria Callas i operascenen mellan två av denna generations bästa skådespelare, Tom Hanks och Denzel Washington.
2. Schindler’s list
- Den är faktiskt så bra. Gott skådespel från Neeson, Kingsley och Fiennes. En drabbande historia trots att berättandet är lite väl slipat i kanterna. Spielberg fick, efter lång väntan, till slut sin oscar. Han fick en för Rädda menige Ryan, även om den inte plockade bästa film, och man undrar om han kommer att göra ett seriöst försök på statyetten igen. Det var ett tag sedan.
1. Short cuts
- Och här kommer den då, Robert Altmans bästa film. Ett enormt ensemblearbete och en film som lade grunden för alla multiplotfilmer som slängdes ut ur Hollywood i slutet av nittiotalet och vidare in på nollnolltalet. Några bra (Magnolia), några mindre bra (Crash). Favoriter i filmen? Många, men jag har alltid varit svag för Tim Robbins, jag blev lycklig av att se Tom Waits efter att ha blivit tillräckligt gammal för att förstå vem han är, men mina absoluta favoriter som skådespelare är absolut Frances McDormand och Julianne Moore. Moore är den skådespelare som står näst i tur för en oscar, det är fanimej på tiden.
10. Återstoden av dagen
- Det var ett bra år för musik det här. Återstoden av dagen fick en nominering, men vann inte. Det skulle den ha kunnat göra för mig, om det inte vore för filmen på fjärde plats. Hur som helst, ett skickligt skådespelardrama med Anthony Hopkins i sitt esse. För mig är han bättre i en sådan här roll än som Hannibal Lecter, men det kanske bara är jag.
9. Jurassic Park
- Den första filmen är riktigt bra, fortfarande. Effekterna känns fortfarande äkta trots att det snart är tjugo år sedan som filmen kom. Det är nog bara Star Wars-filmerna som kan skryta med bättre livslängd än så.
8. Orlando
- En lyckad filmatisering av boken som ingen trodde kunde sättas upp. Otroligt viktig bok fortfarande idag, med sitt könsöverskridande tema. Att se Tilda Swinton säga ”A different sex. No difference.” i filmen är ett vackert ögonblick för en genusvetare. Å andra sidan krävs det inte så mycket mer än att nämna Virginia Woolf för att gå igång.
7. Firman
- En av få filmatiseringar som faktiskt är bättre än boken. Den enda jag kan komma på så här helt på rak hand. Större nerv och framförallt bättre slut i filmen.
6. Gilbert Grape
- Lasse Hallströms första hollywoodare och till dags dato nog också hans bästa. Leonardo DiCaprio gör dessutom sin bästa roll, den enda roll där hans samlade skådespelarverktygslåda (långt ord där) inte består av en rynkad panna och en framåtlutning. Och Johnny Depp är Johnny Depp.
5. Jagad
- Tommy Lee Jones i sitt esse, där han sätter sin (oscarsbelönade) karaktär som han sen har fått spela fram till nu, om än i skiftande skepnader. Go action.
4. Pianot
- Hur musiken till filmen kunde undgå att få en nominering, trots åtta andra nomineringar, är för mig ett mysterium. Michael Nymans tema lever fortfarande med mig, speciellt versionen som på soundtracket kallas ”Heart to heart” med irländskt sound och rivigt blås. I likes. Holly Hunter som alltid utmärkt, förtjänar verkligen sin oscar. Givetvis förstod jag inte då vem Anna Paquin var, som spelar den lilla flickan. Den läxan har jag lärt mig idag, efter roller i X-men, Almost Famous och The Squid and the Whale bland annat. Glugg funkar.
3. Philadelphia
- Apropå bra musik, en av de mer väntade vinnarna för bästa originallåt. Springsteens hymn i förtexterna sätter en bra stämning som sedan tas upp av Maria Callas i operascenen mellan två av denna generations bästa skådespelare, Tom Hanks och Denzel Washington.
2. Schindler’s list
- Den är faktiskt så bra. Gott skådespel från Neeson, Kingsley och Fiennes. En drabbande historia trots att berättandet är lite väl slipat i kanterna. Spielberg fick, efter lång väntan, till slut sin oscar. Han fick en för Rädda menige Ryan, även om den inte plockade bästa film, och man undrar om han kommer att göra ett seriöst försök på statyetten igen. Det var ett tag sedan.
1. Short cuts
- Och här kommer den då, Robert Altmans bästa film. Ett enormt ensemblearbete och en film som lade grunden för alla multiplotfilmer som slängdes ut ur Hollywood i slutet av nittiotalet och vidare in på nollnolltalet. Några bra (Magnolia), några mindre bra (Crash). Favoriter i filmen? Många, men jag har alltid varit svag för Tim Robbins, jag blev lycklig av att se Tom Waits efter att ha blivit tillräckligt gammal för att förstå vem han är, men mina absoluta favoriter som skådespelare är absolut Frances McDormand och Julianne Moore. Moore är den skådespelare som står näst i tur för en oscar, det är fanimej på tiden.
Den generiska chokladen
Apropå Aladdin och favoriter, i julas röstades ägglikören bort från aladdinasken:
Aladdin gör ett stort misstag när man låter befolkningen välja bort den minst populära godisbiten. Självklart blir det en speciell bit, i det här fallet ägglikör, som ryker. Styrkan i en godisask som Aladdin, det som gjort asken till ledande i Sverige, är dess mångfald. När folket då får välja bort en godisbit, och välja in en annan, är det givet att mörk choklad med spritinnehåll (som står ut i mängden och därför alienerar vissa och lockar en del) ersätts med ljus choklad med sött innehåll (som tilltalar den stora massan genom sitt icke-hotfulla slätstrukenhet). Upprepar man det beteende och ger folket vad de vill ha, kommer man till slut att ha en chokladask där alla praliner smakar likadant. Istället för att ha en mångfald där alla som äter av den hittar en favorit, får man en ask med majoritetens favoritpralin, och då kan man lika gärna bara köpa en tvåhundragrams chokladkaka och moffa i sig.
Man äter inte själv en aladdinask, det är ett lagarbete. Att alla har en favorit, och att man har bitar som man inte gillar, är en stor del av framgången.
Låter man folk bestämma över en del, utan att ge dem möjligheten att bestämma över helheten, får man endast ett beslut som gynnar majoriteten. Därför är det Marabous ansvar att överse folks önskningar, men sedan ta ett eget beslut för chokladaskens bästa, inte vika för populistiska svängningar. Det kommer de att förlora på i längden.
Aladdin gör ett stort misstag när man låter befolkningen välja bort den minst populära godisbiten. Självklart blir det en speciell bit, i det här fallet ägglikör, som ryker. Styrkan i en godisask som Aladdin, det som gjort asken till ledande i Sverige, är dess mångfald. När folket då får välja bort en godisbit, och välja in en annan, är det givet att mörk choklad med spritinnehåll (som står ut i mängden och därför alienerar vissa och lockar en del) ersätts med ljus choklad med sött innehåll (som tilltalar den stora massan genom sitt icke-hotfulla slätstrukenhet). Upprepar man det beteende och ger folket vad de vill ha, kommer man till slut att ha en chokladask där alla praliner smakar likadant. Istället för att ha en mångfald där alla som äter av den hittar en favorit, får man en ask med majoritetens favoritpralin, och då kan man lika gärna bara köpa en tvåhundragrams chokladkaka och moffa i sig.
Man äter inte själv en aladdinask, det är ett lagarbete. Att alla har en favorit, och att man har bitar som man inte gillar, är en stor del av framgången.
Låter man folk bestämma över en del, utan att ge dem möjligheten att bestämma över helheten, får man endast ett beslut som gynnar majoriteten. Därför är det Marabous ansvar att överse folks önskningar, men sedan ta ett eget beslut för chokladaskens bästa, inte vika för populistiska svängningar. Det kommer de att förlora på i längden.
söndag 18 april 2010
1992
1992 är intressant mest för att det var ett riktigt skitår (om man får vara onödigt uppriktig) bland oscarsnominerade filmer. Platserna 4-10 är mest utfyllnad för att det inte fanns andra filmer jag sett som skulle kunna konkurrera ut dem. Därför får de ingen vidare utläggning, utan det är bara de tre första platserna som jag utvecklar. Vi glömmer helt enkelt det här året och går snart vidare.
10. Batman returns
9.Death becomes her
8. The Crying game
7. The Unforgiven
6. Basic instinct
5. Min kusin Vinny
4. På heder och samvete
3. The Player
- Inte Robert Altmans bästa film, den kommer senare, men en rolig historia med mängder av cameo-roller, något som alltid uppskattas. Realistiska skildringar av hollywoodlivet uppskattas ju också alltid, och en utmärkt Tim Robbins spelar huvudrollen.
2. En kvinnas doft
- En härlig resa med Al Pacino i sin kanske bästa roll under karriären, vad än kritiker hävdar om att hans oscar skulle vara för lång och trogen tjänst, och inte för prestationen i den här filmen. Philip Seymour Hoffman gör sin första filmroll, en stark inledning i en rad av lysande insatser.
1. Aladdin
- Tajt med En kvinnas doft om förstaplatsen, men Aladdin är trots allt den bästa klassiska Disneyfilmen som gjorts. Musiken passar väl in i historien, den känns inte påklistrad som i många andra Disneykreationer. Framförallt ”Ett steg” är en klar favorit. Huvudpersonerna är bara måttligt träiga, prinsessan Jasmine var en tidig förälskelse, de komiska karaktärerna är roliga på riktigt och skurkarna är onda (Jafar) och nyanserade (Yago). Sen kan repliken ”Har du problem, kråka?” möjligtvis vara världshistoriens bästa.
10. Batman returns
9.Death becomes her
8. The Crying game
7. The Unforgiven
6. Basic instinct
5. Min kusin Vinny
4. På heder och samvete
3. The Player
- Inte Robert Altmans bästa film, den kommer senare, men en rolig historia med mängder av cameo-roller, något som alltid uppskattas. Realistiska skildringar av hollywoodlivet uppskattas ju också alltid, och en utmärkt Tim Robbins spelar huvudrollen.
2. En kvinnas doft
- En härlig resa med Al Pacino i sin kanske bästa roll under karriären, vad än kritiker hävdar om att hans oscar skulle vara för lång och trogen tjänst, och inte för prestationen i den här filmen. Philip Seymour Hoffman gör sin första filmroll, en stark inledning i en rad av lysande insatser.
1. Aladdin
- Tajt med En kvinnas doft om förstaplatsen, men Aladdin är trots allt den bästa klassiska Disneyfilmen som gjorts. Musiken passar väl in i historien, den känns inte påklistrad som i många andra Disneykreationer. Framförallt ”Ett steg” är en klar favorit. Huvudpersonerna är bara måttligt träiga, prinsessan Jasmine var en tidig förälskelse, de komiska karaktärerna är roliga på riktigt och skurkarna är onda (Jafar) och nyanserade (Yago). Sen kan repliken ”Har du problem, kråka?” möjligtvis vara världshistoriens bästa.
Att köpa fransyska
Franska fotbollsspelare misstänks ”ha haft förhållande” med prostituerade enligt Sportbladet. Visst, om det vore så att de faktiskt hade ett ”förhållande” med en prostituerad hade det ju inte varit några problem, så länge ingen betalar någon. Nu tror jag inte att det Sportbladet kallar förhållande är annat än torskar som betalar för sex, och det är en helt annan grad än säg Tiger Woods sexliv. Är inte helt på det klara med hur lagstiftningen ser ut i Frankrike, om det är olagligt att köpa sex, men om det är någon gång man kan åberopa moraliska skyldigheter så är det när det gäller att köpa en annan människa. Jag kommer mer in på moraliska aspekter i ett kommande inlägg om Woods. Att köpa sex är moraliskt antastligt när det inte är brottsligt, att ha ett förhållande med en prostituerad är upp till vem som helst.
Det som gör mig mörkrädd är kommentarerna till artikeln som bland annat säger att det är praktiskt med en hora eftersom man inte träffar henne igen, vilket man ju måste med en fru. Det är alltså dyrare. Det kallas för ”win-win situation”, man påstår att majoriteten av alla prostituerade i Sverige är män (hur dum får man vara) och att om man inte vill vara prostituerad är det väl bara att säga upp sitt kontrakt, om man blir hotad får man väl gå till polisen. Verklighetens folk gör skäl för sitt epitet, inte för sin bokstavliga betydelse. Vakna upp och se hur världen fungerar!
Det som gör mig mörkrädd är kommentarerna till artikeln som bland annat säger att det är praktiskt med en hora eftersom man inte träffar henne igen, vilket man ju måste med en fru. Det är alltså dyrare. Det kallas för ”win-win situation”, man påstår att majoriteten av alla prostituerade i Sverige är män (hur dum får man vara) och att om man inte vill vara prostituerad är det väl bara att säga upp sitt kontrakt, om man blir hotad får man väl gå till polisen. Verklighetens folk gör skäl för sitt epitet, inte för sin bokstavliga betydelse. Vakna upp och se hur världen fungerar!
torsdag 15 april 2010
1991
Det första året jag såg på oscarsgalan. Jag kommer ihåg att kommentatorerna blev överraskade att När lammen tystnar plockade hem alla tunga kategorier. Själv hade jag inga starka åsikter då, tyckte mest det var kul att sitta uppe länge. Nu så här i efterhand har jag dock hittat åtminstone fyra riktiga favoriter bland det här årets filmer:
10. Cape Fear
- Kanske mer i brist på kandidater, men det är dock en bra film.
9. Boyz N the hood
- Har inte åldrats med värdighet. Skådespeleriet lämnar en del att önska, men det är fortfarande en bra och framförallt viktig film. Så den förtjänar sin plats på listan.
8. Skönheten & Odjuret
- Inte någon av Disneys bästa, men med glimtar av genialitet, under den tidsperiod när Disneyfilmerna var något man såg fram emot varje år, platsar den på listan.
7. Terminator II
- Oscarn för specialeffekter är en av de mer välförtjänta genom åren. För sin tid var effekterna verkligen spektakulära och liksom alla representanter för den kategorin åldras den sällan med värdighet. Filmen är dock fortfarande bra.
6. När lammen tystnar
- Den överraskande vinnaren som svepte iväg de fem tyngsta kategorierna. Jag kände inte samma skräckfyllda rysningar som många andra jag har pratat med om filmen. Skådespelarinsatserna är ändå förstås lysande, och det är en stilbildande klassiker.
5. Robin Hood: Prince of Thieves
- Min systers favoritfilm på den tid det begav sig. En äventyrsfilm som gör genren rättvisa. Genomarbetad, med humor, värme och världens mest underbara Alan Rickman (”Why a spoon?”, ”Because it will hurt more, you twit!”). Filmens aktualitet gör att nyproduktionen av Robin Hood regissera av Ridley Scott med Russel Crowe i huvudrollen känns onödig. Vi får se om den kan överträffa den här matinépärlan.
4. Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café
- Nu börjar vi snacka. De fyra första filmerna är för mig stora favoriter, och hade inte oturen tvingat ihop dem på samma år hade vilken som helst av dem kunnat toppa en sådan här lista. Det är så mycket som är underbart med den här filmen. Starka kvinnor i huvudrollerna, subversivt sexualitetsbudskap (om än substantiellt nedtonat från boken), värme, humor, tragik och glädje. Och kannibalism förstås.
3. Thelma & Louise
- Vi har betat av referenser till Ridley Scott och subversivitet med starka kvinnokaraktärer. Här får vi hela paketet igen, spetsat med en charmig Pitt.
2. JFK
- Under min akademiska karriär, när jag fortfarande gjorde tentor istället för att skriva uppsatser, såg jag alltid på JFK kvällen innan. Inte för att jag vet om det lugnade ner mig med klippkungen Stones hattiga bildval, men jag klarade oftast tentorna. Framförallt fick jag förstås förstklassig underhållning. Den bästa av politiska filmer, en genre jag i övrigt tycker rätt mycket om.
1. The Commitments
- En film som bara växer ju fler gånger man ser den. Alla klassiska repliker, ”Say it once and say it loood, I’m black and I’m proood”, den underbara musiken, arbetarklasskildringen och det underbara berättandet. It’s poetry, brother Rabbite!
10. Cape Fear
- Kanske mer i brist på kandidater, men det är dock en bra film.
9. Boyz N the hood
- Har inte åldrats med värdighet. Skådespeleriet lämnar en del att önska, men det är fortfarande en bra och framförallt viktig film. Så den förtjänar sin plats på listan.
8. Skönheten & Odjuret
- Inte någon av Disneys bästa, men med glimtar av genialitet, under den tidsperiod när Disneyfilmerna var något man såg fram emot varje år, platsar den på listan.
7. Terminator II
- Oscarn för specialeffekter är en av de mer välförtjänta genom åren. För sin tid var effekterna verkligen spektakulära och liksom alla representanter för den kategorin åldras den sällan med värdighet. Filmen är dock fortfarande bra.
6. När lammen tystnar
- Den överraskande vinnaren som svepte iväg de fem tyngsta kategorierna. Jag kände inte samma skräckfyllda rysningar som många andra jag har pratat med om filmen. Skådespelarinsatserna är ändå förstås lysande, och det är en stilbildande klassiker.
5. Robin Hood: Prince of Thieves
- Min systers favoritfilm på den tid det begav sig. En äventyrsfilm som gör genren rättvisa. Genomarbetad, med humor, värme och världens mest underbara Alan Rickman (”Why a spoon?”, ”Because it will hurt more, you twit!”). Filmens aktualitet gör att nyproduktionen av Robin Hood regissera av Ridley Scott med Russel Crowe i huvudrollen känns onödig. Vi får se om den kan överträffa den här matinépärlan.
4. Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café
- Nu börjar vi snacka. De fyra första filmerna är för mig stora favoriter, och hade inte oturen tvingat ihop dem på samma år hade vilken som helst av dem kunnat toppa en sådan här lista. Det är så mycket som är underbart med den här filmen. Starka kvinnor i huvudrollerna, subversivt sexualitetsbudskap (om än substantiellt nedtonat från boken), värme, humor, tragik och glädje. Och kannibalism förstås.
3. Thelma & Louise
- Vi har betat av referenser till Ridley Scott och subversivitet med starka kvinnokaraktärer. Här får vi hela paketet igen, spetsat med en charmig Pitt.
2. JFK
- Under min akademiska karriär, när jag fortfarande gjorde tentor istället för att skriva uppsatser, såg jag alltid på JFK kvällen innan. Inte för att jag vet om det lugnade ner mig med klippkungen Stones hattiga bildval, men jag klarade oftast tentorna. Framförallt fick jag förstås förstklassig underhållning. Den bästa av politiska filmer, en genre jag i övrigt tycker rätt mycket om.
1. The Commitments
- En film som bara växer ju fler gånger man ser den. Alla klassiska repliker, ”Say it once and say it loood, I’m black and I’m proood”, den underbara musiken, arbetarklasskildringen och det underbara berättandet. It’s poetry, brother Rabbite!
Ergo: Lista
Oscarsgalan har länge haft en stark dragningskraft för mig. Jag älskar att varje år inför galan gå igenom de nominerade bidragen, spekulera i vilka som kommer att ta hem de olika kategorierna, och sedan mejsla ut mina egna favoriter. Jag upptäckte inför årets gala att jag hade följt sändningarna i oavbruten följd sedan 1991. Nästa år blir alltså mitt tjugonde, och för att fira det för mig själv kommer jag att lägga ut mina högst personliga favoritfilmer för varje år från 1991 och framåt. Filmerna måste ha varit nominerade för något, men det spelar ingen roll vad. En brasklapp är förstås att jag inte för något år har lyckats se alla nominerade bidrag, men för de flesta åren har jag ändå sett tillräckligt många för att det ska kännas som en legitim lista. Som uppvärmning tar jag hela åttiotalets favoritfilmer bland de oscarsnominerade, från tio ner till ett, med en kort motivering om varför.
80-talets bästa oscarsnominerade filmer:
10. Snuten i Hollywood II
- Okej, kanske inte den givna starten, men ändå. En genomtänkt och rolig actionfilm som var utmärkt för den tid man växte upp, men som håller än idag. Lyckades peta bort ”Min vänstra fot” från listan, kanske mest för att jag inte sett den sistnämnda på många, många år.
9. Indiana Jones och det sista korståget
- Alla filmerna (de tre första, jag räknar inte Kingdom of the Crystal Skull) gjordes på åttiotalet och alla nominerades för oscars, specialeffekter i första hand. Jag sällar mig dock inte till skaran som anser att det bara är den första filmen som förtjänar rosor. Jag älskar fortfarande hela serien, men framförallt trean har en speciell plats, kanske just för att den har mer och smartare humor än föregångarna, och just för att samspelet mellan Harrison Ford och Sean Connery fungerar så bra.
8. Jedins återkomst
- Star Wars-filmerna tillhör de som jag har sett flest gånger, passande för vilken filmnörd som helst. Dock tycker jag, även här till skillnad från den allmänna uppfattningen, att trean är den bästa filmen. Det kanske är ett bra tillfälle att poängtera hur de här listorna baseras på min egen känslomässiga uppfattning, inte på objektivitet. Jag gillar trean bäst, så är det.
7. Cinema Paradiso
- Jag är den förste att erkänna: jag är inte tillräckligt bevandrad i icke-hollywoodproduktioner. Inte med tanke på hur mycket film jag ser på i alla fall. Cinema Paradiso fick mycket välförtjänt oscar för bästa utländska film 1989. Lika bra som filmen är, lika kul är det att, inför en insatt publik, ropa ”Alfredo” när skärpan försvinner på bio.
6. Plutonen
- Jorå, den är riktigt bra. Och Johnny Depp är värd tiden det tar att se den. Bästa film 1986.
5. Wall Street
- Lite tråkigt att ha Oliver Stone och Charlie Sheen två platser i rad. Roligare är ju att John C. McGinley spelar mindre roller i båda. Wall Street håller bra fortfarande, ämnet är mer aktuellt än någonsin, vilket förklarar att tvåan nu snart kommer. Bäva.
4. Döda poeters sällskap
- Jag sällar mig till dem som älskar filmen. Dock såg jag den inte förrän i mitten av nittiotalet, vilket i och för sig stämmer in på många av filmerna på den här listan.
3. Good morning Vietnam
- Nu upprepar jag mig igen, med Robin Williams den här gången. Första gången jag såg den älskade jag den roliga första halvan och tyckte att den andra halvan av filmen var segare än ett tacktal. När jag sett filmen i vuxen ålder har jag dock ändrat åsikt och ser nu en komplett och genomarbetad film.
2. Amadeus
- Den andra vinnaren för bästa film på åttiotalet som är med på listan. Vann åtta välförtjänta oscars 1984, trots att F. Murray Abraham (Salieri) och Tom Dulce (Mozart) nominerades i samma kategori och därför inte kunde få en varsin oscar.
1. Who framed Roger Rabbit?
- Jo. Den fungerar fortfarande i vuxen ålder, men listplaceringen kommer framförallt från de känslor den väckte när jag såg den dag efter dag efter dag i slutet av mellanstadiet. En fantastisk film.
80-talets bästa oscarsnominerade filmer:
10. Snuten i Hollywood II
- Okej, kanske inte den givna starten, men ändå. En genomtänkt och rolig actionfilm som var utmärkt för den tid man växte upp, men som håller än idag. Lyckades peta bort ”Min vänstra fot” från listan, kanske mest för att jag inte sett den sistnämnda på många, många år.
9. Indiana Jones och det sista korståget
- Alla filmerna (de tre första, jag räknar inte Kingdom of the Crystal Skull) gjordes på åttiotalet och alla nominerades för oscars, specialeffekter i första hand. Jag sällar mig dock inte till skaran som anser att det bara är den första filmen som förtjänar rosor. Jag älskar fortfarande hela serien, men framförallt trean har en speciell plats, kanske just för att den har mer och smartare humor än föregångarna, och just för att samspelet mellan Harrison Ford och Sean Connery fungerar så bra.
8. Jedins återkomst
- Star Wars-filmerna tillhör de som jag har sett flest gånger, passande för vilken filmnörd som helst. Dock tycker jag, även här till skillnad från den allmänna uppfattningen, att trean är den bästa filmen. Det kanske är ett bra tillfälle att poängtera hur de här listorna baseras på min egen känslomässiga uppfattning, inte på objektivitet. Jag gillar trean bäst, så är det.
7. Cinema Paradiso
- Jag är den förste att erkänna: jag är inte tillräckligt bevandrad i icke-hollywoodproduktioner. Inte med tanke på hur mycket film jag ser på i alla fall. Cinema Paradiso fick mycket välförtjänt oscar för bästa utländska film 1989. Lika bra som filmen är, lika kul är det att, inför en insatt publik, ropa ”Alfredo” när skärpan försvinner på bio.
6. Plutonen
- Jorå, den är riktigt bra. Och Johnny Depp är värd tiden det tar att se den. Bästa film 1986.
5. Wall Street
- Lite tråkigt att ha Oliver Stone och Charlie Sheen två platser i rad. Roligare är ju att John C. McGinley spelar mindre roller i båda. Wall Street håller bra fortfarande, ämnet är mer aktuellt än någonsin, vilket förklarar att tvåan nu snart kommer. Bäva.
4. Döda poeters sällskap
- Jag sällar mig till dem som älskar filmen. Dock såg jag den inte förrän i mitten av nittiotalet, vilket i och för sig stämmer in på många av filmerna på den här listan.
3. Good morning Vietnam
- Nu upprepar jag mig igen, med Robin Williams den här gången. Första gången jag såg den älskade jag den roliga första halvan och tyckte att den andra halvan av filmen var segare än ett tacktal. När jag sett filmen i vuxen ålder har jag dock ändrat åsikt och ser nu en komplett och genomarbetad film.
2. Amadeus
- Den andra vinnaren för bästa film på åttiotalet som är med på listan. Vann åtta välförtjänta oscars 1984, trots att F. Murray Abraham (Salieri) och Tom Dulce (Mozart) nominerades i samma kategori och därför inte kunde få en varsin oscar.
1. Who framed Roger Rabbit?
- Jo. Den fungerar fortfarande i vuxen ålder, men listplaceringen kommer framförallt från de känslor den väckte när jag såg den dag efter dag efter dag i slutet av mellanstadiet. En fantastisk film.
onsdag 14 april 2010
Ungersk roulette
En sonett som skrevs i höstas i samband med de organiserade rasistiska attackerna på romer i Ungern, men som känns lika aktuell idag:
bland skrämselpropaganda frodas myten
om brottslighet som givet av naturen
ett folkslag definieras in i buren
och tillskrivs karaktärsbestämda lyten
en mobb som vänder människor till byten
paljetter på en klänning sönderskuren
små jägare med rätt att skjuta djuren
magyarstark republik tar fram rekryten
ett eko rullar över vårt Europa
kopior av förödelsens fascism
förintelseförnekare hörs ropa
att då som nu var morden blott en schism
två klunkar från en giftmelerad skopa
zigenarhat och antisemitism
bland skrämselpropaganda frodas myten
om brottslighet som givet av naturen
ett folkslag definieras in i buren
och tillskrivs karaktärsbestämda lyten
en mobb som vänder människor till byten
paljetter på en klänning sönderskuren
små jägare med rätt att skjuta djuren
magyarstark republik tar fram rekryten
ett eko rullar över vårt Europa
kopior av förödelsens fascism
förintelseförnekare hörs ropa
att då som nu var morden blott en schism
två klunkar från en giftmelerad skopa
zigenarhat och antisemitism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
