”Jag vet inte vem han är. Och jag vill inte veta det. Jag
vill helst tänka mig honom som
s v e n s k e n. När han stod där med sin blågula fana i spetsen för den
vackraste trupp af unga starka friska människor ett öga kan skåda, blef han för
mig symbolen av svenskheten. En kultur framvuxen genom århundraden, en ras
renare än de flesta, en kropp som på det fullkomligaste sätt motsvarar
skönhetens ideal med harmoni och jämvikt i hvarje linje, en hållning, som ger
inbegreppet af disciplin och självbehärskning.”, ”Där linjen slutade/…/glänste
det gula korset på blå grund”, ”Men ingen stod där som svensken. Hög, smärt, spänstig,
slappnade han icke ett ögonblick. Som han ställt sig så stod han. Under den
tunna gulhvita tröjan skönjdes linjespelet af hans muskulatur. Icke en
millimeter af för mycket eller af för litet. Fidias kunde icke ha önskat sig en
vackrare modell, med ädlare hållning. Ingen pose, ingen självförhäfvelse,
endast enkel värdighet och järnhård behärskning. Han var i den tysta omedvetna
täfling, som nationerna bestodo inför en kritisk blick, s e g r a r e n. Det
svenska gymnastisksystemets förmåga att genom på en gång fysisk och psykisk
träning bilda ett harmoniskt helt kunde icke fira en vackrare triumf. Och den
trupp, i vars spets han bar de svenska färgerna, fick han snart visa hur denna
gymnastik kan af det svenska materialet skapa icke blott enstaka skönhetsbilder
utan ock sådana af en samlad massa, hvilken tycks liksom besjälad af ett enda
väsen. Det var icke tvåhundrade skilda personligheter, som tågade fram öfver
rännarebanan och i språngmarsch hälsade landets konung – det var en enda
förkroppsligad idé, det var en ande och en själ. Medan de andra nationerna
förlorade enheten i takt och rytm, medan de veko från den raka linjen, ökade
eller minskade de inbördes afstånden, småningom drefvos åt den ena sidan eller
den andra, så bibehöll af svenskarna hvarenda man sin plats i ledet…”, ”Ett
veta vi redan – att i den täflan där s a m v e r k a n mellan individerna är
hufvudvillkoret där står vår fysiska kultur profvet som numro ett. Det är
gymnasterna vid den femte olympiaden vi har att tacka för denna övertygelse.”
För drygt hundra år sedan alltså. Vissa saker förändras långsamt.
