Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:
Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.
Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.
Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.
När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.
Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.
Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.
Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.
Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.
Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.
torsdag 1 december 2011
Genusvetenskap som voodoosekt
Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
måndag 7 november 2011
Intet nytt under genusen
Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
söndag 23 oktober 2011
Plats 1
1. Annika Sörenstam, Golf
När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.
Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.
Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.
Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.
Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.
När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.
Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.
Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.
Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.
Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.
lördag 22 oktober 2011
Plats 2
2. Ingemar Stenmark, Alpint
Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.
Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.
I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.
Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.
Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.
Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.
I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.
Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.
fredag 21 oktober 2011
Plats 3
3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
torsdag 20 oktober 2011
Plats 4
4. Björn Borg, Tennis
Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.
Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.
Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.
Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.
Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.
Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.
Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.
Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.
onsdag 19 oktober 2011
Plats 5
5. Magdalena Forsberg, Skidskytte
När det kommer till idrottare som är störst genom tiderna i sin gren, råder det för mig ingen tvekan om att Magdalena Forsberg ska sällas till den skaran. Trots att hon under sin karriär inte lyckades ta något OS-guld, vilket ju är det största för en skidskytt, gör hennes höga lägstanivå över flera säsonger, samt fullträffar i flera världsmästerskap att hon för mig odiskutabelt är den största skidskytten på damsidan genom tiderna.
Som längdskidåkare rönte Magdalena Wallin inga större internationella framgångar. Ett brons i stafetten i Oberstdorf-VM -87 får räknas som längdkarriärens zenit. 1993 sadlade hon om till skidskyttet där hon med hjälp av tränaren Wolfgang Pichler snart blev ett namn att räkna med. Eva Korpela hade haft stora framgångar med dubbla världscupsegrar -86 och -87, samt VM-guld -86 och sex övriga VM-medaljer, och herrlandslagets fick oväntade framgångar i början av 90-talet, där Mikael Löfgren bland annat tog dubbla OS-brons -92 (ett i stafett) och vann den totala världscupen -93. Deras framgångar var en grund att bygga vidare på, men Wallin som blev Forsberg -96 skulle få göra det på egen hand.
Karriären bjöd på sammanlagt fyrtiotvå världscupsegrar, vilket ledde till sex totala världscupsegrar, åren -97 till -02. Det sammanlagda antalet pallplatser i världscupen var åttiosju. Sina första världscupsegrar tog hon -95, sina sista -01 då hon totalt dominerade världscupen med tolv segrar och vinst i samtliga delcuper. När det gäller VM-medaljer började hon med att ta brons på sprinten i Ruhpolding -96. 1997 var året då hon tog över skidskyttetronen med dubbla guld i Brezno-Osrblie på distans och jakt, samt återigen brons i sprinten. -98 blev det återigen guld i jakt, hennes favoritdistans, -99 ett silver och ett brons, -00 ett guld och ett brons och slutligen -01 dubbla guld och ett brons. Inklusive OS-medaljerna tog Forsberg alltså sex guld, ett silver och sju brons under sin skidskyttekarriär, utan hjälp av några stafettmedaljer, vilket visar på en ojämförbar jämnhet och spetskompetens.
Hon är den största svenska idrottare genom tiderna som inte har belönats med bragdguldet. Timingen i hennes framgångar gjorde att det varje år fanns någon annan kandidat som hade tjänat ihop till priset. Hennes stora år skulle vara -02, men efter med Forsbergs mått mätt bara två brons, gick det inte att ge henne priset. Som tröst kan sägas att hon blev framröstad av svenska folket som den mest populäre idrottaren, dvs Jerringpriset, fyra gånger – mer än någon annan idrottare.
När det kommer till idrottare som är störst genom tiderna i sin gren, råder det för mig ingen tvekan om att Magdalena Forsberg ska sällas till den skaran. Trots att hon under sin karriär inte lyckades ta något OS-guld, vilket ju är det största för en skidskytt, gör hennes höga lägstanivå över flera säsonger, samt fullträffar i flera världsmästerskap att hon för mig odiskutabelt är den största skidskytten på damsidan genom tiderna.
Som längdskidåkare rönte Magdalena Wallin inga större internationella framgångar. Ett brons i stafetten i Oberstdorf-VM -87 får räknas som längdkarriärens zenit. 1993 sadlade hon om till skidskyttet där hon med hjälp av tränaren Wolfgang Pichler snart blev ett namn att räkna med. Eva Korpela hade haft stora framgångar med dubbla världscupsegrar -86 och -87, samt VM-guld -86 och sex övriga VM-medaljer, och herrlandslagets fick oväntade framgångar i början av 90-talet, där Mikael Löfgren bland annat tog dubbla OS-brons -92 (ett i stafett) och vann den totala världscupen -93. Deras framgångar var en grund att bygga vidare på, men Wallin som blev Forsberg -96 skulle få göra det på egen hand.
Karriären bjöd på sammanlagt fyrtiotvå världscupsegrar, vilket ledde till sex totala världscupsegrar, åren -97 till -02. Det sammanlagda antalet pallplatser i världscupen var åttiosju. Sina första världscupsegrar tog hon -95, sina sista -01 då hon totalt dominerade världscupen med tolv segrar och vinst i samtliga delcuper. När det gäller VM-medaljer började hon med att ta brons på sprinten i Ruhpolding -96. 1997 var året då hon tog över skidskyttetronen med dubbla guld i Brezno-Osrblie på distans och jakt, samt återigen brons i sprinten. -98 blev det återigen guld i jakt, hennes favoritdistans, -99 ett silver och ett brons, -00 ett guld och ett brons och slutligen -01 dubbla guld och ett brons. Inklusive OS-medaljerna tog Forsberg alltså sex guld, ett silver och sju brons under sin skidskyttekarriär, utan hjälp av några stafettmedaljer, vilket visar på en ojämförbar jämnhet och spetskompetens.
Hon är den största svenska idrottare genom tiderna som inte har belönats med bragdguldet. Timingen i hennes framgångar gjorde att det varje år fanns någon annan kandidat som hade tjänat ihop till priset. Hennes stora år skulle vara -02, men efter med Forsbergs mått mätt bara två brons, gick det inte att ge henne priset. Som tröst kan sägas att hon blev framröstad av svenska folket som den mest populäre idrottaren, dvs Jerringpriset, fyra gånger – mer än någon annan idrottare.
torsdag 13 oktober 2011
Maratonkvinnan
IAAF har i sin upphöjda vishet tagit beslutet att stryka Paula Radcliffes världsrekord i maraton, eftersom hon har bedömts haft hjälp av manliga löpare. Beslutet innebär att inga världsrekord kan slås av dammaratonlöpare i lopp som springs tillsammans med män. Det är ett uppenbart självmål för friidrotten som sport, och ett direkt hån mot professionellt satsande långdistanslöpare på damsidan.
Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.
Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.
Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.
Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.
Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.
Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.
Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.
Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.
onsdag 5 oktober 2011
It's the end of the world as we know it (and I feel fine)
R.E.M. har varit en betydande del av mitt liv nästan lika länge som jag aktivt har lyssnat på musik. Med låten ”Drive” och skivan ”Automatic for the people” 1992 blev R.E.M. mitt absoluta favoritband, och trots att de inte har gjort något extraordinärt det senaste decenniet ligger de stadigt kvar på förstaplatsen. Från indiestatus på 80-talet över megastjärnor på 90-talet till trötta och lite avdankade på 00-talet har R.E.M. påverkat mängder av ungdomar under uppväxten.
Det är inte bara musikaliskt som R.E.M. har betytt mycket för mig. Sångaren Michael Stipe har, sedan jag började lyssna på gruppen, varit en förebild och stilikon. Politiskt har R.E.M. varit aktiva i mängder av frågor, som kritik mot presidenterna Reagan/Bush, miljön, abortfrågan och medie- och kändiskulten. Förutom musiken och politiken är Michael Stipe också filmproducent, och ligger bland annat bakom underbara queerdängan ”Velvet Goldmine” från 1998. Störst intryck har jag personligen, och många med mig, dock tagit från Michael Stipes personliga ställningstagande till sexualitet.
Hans vägran att definiera sin sexualitet och istället enkelt konstatera att han är attraherad av och har sexuella relationer med både kvinnor och män gjorde det lättare för mig att hitta min identitet. Stipe har definierat sig själv som en ”queer artist” och menar att queer är mindre definitivt och inkluderar fler gråzoner. Själv definieras jag av samhället som heterosexuell, men har aldrig riktigt känt mig bekväm i den rollen. Queerbegreppet passar mig som hand i handske, tack vare sina gråzoner.
Tillsammans med mina andra tidiga musikaliska förebilder, som Freddie Mercury, Vince Clarke och Andy Bell i Erasure, Neil Tennant och Chris Lowe i Pet shop boys, samt senare även Morrissey i The Smiths, var Michael Stipe och R.E.M. förgrundsfigurer i mitt eget identitetsskapande. Som offentliga personer öppna med läggning och identitet har de gett unga människor, som jag en gång var, chansen att hitta fram till sig själv.
Musiken har alltid spelat en stor roll i identitetsskapande, och i en heteronormativ värld kan den ibland utgöra ett livsnödvändigt andningshål. När vi nu ristar in gravskriften för R.E.M. kan vi se tillbaka på en fantastisk musikalisk karriär, med låtar som för allt kommer att leva kvar i mitt och många andra människors medvetande. Frågan är ändå om inte den största betydelsen i R.E.M.s karriär har varit den obändiga viljan att visa upp sig själva som de är. Det är något jag tar med mig, när jag drar på mig hörlurarna och återigen nostalgilyssnar på ”Half a world away”, ”Find the river” och ”Let me in”.
Det är inte bara musikaliskt som R.E.M. har betytt mycket för mig. Sångaren Michael Stipe har, sedan jag började lyssna på gruppen, varit en förebild och stilikon. Politiskt har R.E.M. varit aktiva i mängder av frågor, som kritik mot presidenterna Reagan/Bush, miljön, abortfrågan och medie- och kändiskulten. Förutom musiken och politiken är Michael Stipe också filmproducent, och ligger bland annat bakom underbara queerdängan ”Velvet Goldmine” från 1998. Störst intryck har jag personligen, och många med mig, dock tagit från Michael Stipes personliga ställningstagande till sexualitet.
Hans vägran att definiera sin sexualitet och istället enkelt konstatera att han är attraherad av och har sexuella relationer med både kvinnor och män gjorde det lättare för mig att hitta min identitet. Stipe har definierat sig själv som en ”queer artist” och menar att queer är mindre definitivt och inkluderar fler gråzoner. Själv definieras jag av samhället som heterosexuell, men har aldrig riktigt känt mig bekväm i den rollen. Queerbegreppet passar mig som hand i handske, tack vare sina gråzoner.
Tillsammans med mina andra tidiga musikaliska förebilder, som Freddie Mercury, Vince Clarke och Andy Bell i Erasure, Neil Tennant och Chris Lowe i Pet shop boys, samt senare även Morrissey i The Smiths, var Michael Stipe och R.E.M. förgrundsfigurer i mitt eget identitetsskapande. Som offentliga personer öppna med läggning och identitet har de gett unga människor, som jag en gång var, chansen att hitta fram till sig själv.
Musiken har alltid spelat en stor roll i identitetsskapande, och i en heteronormativ värld kan den ibland utgöra ett livsnödvändigt andningshål. När vi nu ristar in gravskriften för R.E.M. kan vi se tillbaka på en fantastisk musikalisk karriär, med låtar som för allt kommer att leva kvar i mitt och många andra människors medvetande. Frågan är ändå om inte den största betydelsen i R.E.M.s karriär har varit den obändiga viljan att visa upp sig själva som de är. Det är något jag tar med mig, när jag drar på mig hörlurarna och återigen nostalgilyssnar på ”Half a world away”, ”Find the river” och ”Let me in”.
onsdag 14 september 2011
Snabba bilar, rasande tittare
Eftersom jag nyligen skrev ett arbete om Guds stad och uppkomsten av begreppet Favela chic, var jag nyfiken på om representationen skulle vara tydlig i Fast and furious 5, som utspelar sig i Rio de Janeiro. Efter att ha sett filmen kan jag inte påstå att favelan spelar en så betydande roll att den kan beskrivas som chicifierad. Staden Rio och dess favelor är enbart en kuliss, en ursäkt för att iscensätta spektakulära biljakter på en ny plats.
Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.
Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.
Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.
Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.
Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.
Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.
Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.
Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.
måndag 5 september 2011
Plats 6
6. Carolina Klüft, Mångkamp/Längdhopp
Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.
Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.
Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.
Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.
Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.
Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.
Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.
Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.
söndag 4 september 2011
Plats 7
7. Gunde Svan, Längdskidor
Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.
Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.
Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”
Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.
Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.
Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”
lördag 3 september 2011
Plats 8
8. Anja Pärson, Alpint
En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.
Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.
Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.
Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.
En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.
Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.
Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.
Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.
fredag 2 september 2011
Plats 9
9. Gert Fredriksson, Kanot
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
torsdag 1 september 2011
Plats 10
10. Tony Rickardsson, Speedway
Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.
Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.
1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.
Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.
Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.
Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.
1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.
Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.
onsdag 31 augusti 2011
Plats 15-11
15. Pernilla Wiberg, Alpint
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.
14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.
13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.
12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.
11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.
14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.
13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.
12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.
11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.
onsdag 3 augusti 2011
Plats 20-16
20. Torbjörn Blomdahl, Biljard
Torbjörn Blomdahl är Sveriges främste biljardspelare genom alla tider. Han är en allroundtalang som
ändå nått sina största framgångar inom trevallarscarambole. Här har han försvarat sin VM-titel i singel sex gånger, och sin EM-titel åtta gånger. I dubbel tillsammans med Michael Nilsson har han nio VM-titlar (sju med Nilsson) och tre EM-titlar. Sammanlagt femton VM-titlar och elva EM-titlar gör honom till den näst mest framgångsrike trevallarscarambolespelaren genom tiderna, efter Raymond Ceulemans. Han har varit en stor ambassadör för sporten och dess popularisering i Sverige.
19. Patrik Sjöberg, Höjdhopp
Patrik Sjöberg är förstås mest känd för att vara en av få svenska friidrottare att ha haft ett världsrekord, 2,42 satt på Stockholms Stadion -87. Samma år tog han också VM-titeln utomhus. Han är också den enda höjdhoppare som har tagit medalj i tre olympiska spel, två silver och ett brons. Med guld, silver och brons i VM inomhus och fyra guld i inomhus-EM (där konkurrensen är i princip lika stor som i ett VM) blir hans sammanlagda resultatrad sex guld, tre silver och två brons i en av de mest konkurrensutsatta sporterna i världen. Bara Javier Sotomayor, avstängd för dopning under senare delen av sin karriär, har hoppat högre än Sjöberg och hans resultat skulle göra honom till överlägsen världsetta för de senaste femton åren. 2,42 är än idag gällande europarekord, och Sjöberg har vid två tillfällen också haft världsrekordet inomhus. Som högst hoppade han 2,41.
18. Jörgen Persson, Bordtennis
Har under sin karriär fått stå i skuggan av J-O Waldner, men Jörgen Persson har enormt stora meriter från sin långa karriär som inleddes -83 och pågår fortfarande. Känd för sin giftiga backhand var han en del av det lag som ”rev den kinesiska muren” och blev lagvärldsmästare -89. Tillsammans med fyra andra lag-VM-titlar och en singeltitel från Chiba -91 får han räknas till en av sportens stora. Han har dessutom fyra silver och två brons från VM, i singel, lag och dubbel. Bordtennis är ju en sport där den största konkurrensen kommer från Asien, främst Kina, vilket gör att EM-medaljer inte kan rankas lika högt. Med det sagt är det ändå imponerande att Persson samlat på sig tio guld och ett silver genom åren. Eftersom hans inledande bordtennisturnering i OS -88 också var första gången sporten kom med på programmet är han ensam om att ha deltagit i samtliga olympiska spel. Just nu ligger han i hårdträning för London-OS där han hoppas kunna ta hem sin första olympiska medalj.
17. Mats Wilander, Tennis
Sverige var under 80-talet en stor och respekterad tennisnation. I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom mängder med nya talanger fram, en av dem var Mats Wilander. Som sjuttonåring slog han igenom med dunder och brak när han som yngst någonsin vann Grand Slam-turneringen Franska öppna. Mest anmärkningsvärt under turneringen, förutom sensationen att han vann, var en matchboll i semifinalen mot José-Louis Clerc. Clercs boll dömdes ut av domaren och Wilander var vidare till final, men Wilander protesterade och menade att bollen hade varit inne. Bollen spelades om på Wilanders begäran och han vann matchen ändå. Det var starten på en fantastisk tenniskarriär som inkluderade trettiotre singeltitlar, varav sju Grand Slam, tre i Australien, tre i Paris och en i US Open. Som dubbelspelare vann han sju titlar varav en GS i Wimbledon. Han rankades som världsetta i sammanlagt tjugo veckor -88-89, men trots sina många framgångar har han ett par övermän inom tennissporten.
16. Marit Söderström Nord, Segling
En av de mest okända idrottarna på den här listan, och även någon som jag själv måste erkänna att jag inte kände till när jag började med arbetet. I slutet av 70-talet och början av 80-talet tog hon tio VM-guld i fyra olika seglingsklasser. Hon utmanade killarna tjugofem år innan det blev fashionabelt, eftersom hon sökte större konkurrens. När hon var som bäst var hon den överlägset bästa seglaren på damsidan. I och med att det dröjde innan hennes favoritklasser kom med på OS-programmet fick hon aldrig göra sig själv rättvisa med olympiska medaljer. Ändå blev det en silvermedalj i Seoul 1988 tillsammans med Birgitta Bengtsson i 470-klassen. Där tog hon åren efter också ett EM-silver och ett EM-brons. Söderström Nord visar hur svårt det är för en kvinna att komma fram i sportvärlden, under hennes idrottskarriär jobbade hon heltid och fick be seglingsklubbar att ta in henne för att kunna göra en OS-satsning. Trots tio VM-guld.
Torbjörn Blomdahl är Sveriges främste biljardspelare genom alla tider. Han är en allroundtalang som
ändå nått sina största framgångar inom trevallarscarambole. Här har han försvarat sin VM-titel i singel sex gånger, och sin EM-titel åtta gånger. I dubbel tillsammans med Michael Nilsson har han nio VM-titlar (sju med Nilsson) och tre EM-titlar. Sammanlagt femton VM-titlar och elva EM-titlar gör honom till den näst mest framgångsrike trevallarscarambolespelaren genom tiderna, efter Raymond Ceulemans. Han har varit en stor ambassadör för sporten och dess popularisering i Sverige.
19. Patrik Sjöberg, Höjdhopp
Patrik Sjöberg är förstås mest känd för att vara en av få svenska friidrottare att ha haft ett världsrekord, 2,42 satt på Stockholms Stadion -87. Samma år tog han också VM-titeln utomhus. Han är också den enda höjdhoppare som har tagit medalj i tre olympiska spel, två silver och ett brons. Med guld, silver och brons i VM inomhus och fyra guld i inomhus-EM (där konkurrensen är i princip lika stor som i ett VM) blir hans sammanlagda resultatrad sex guld, tre silver och två brons i en av de mest konkurrensutsatta sporterna i världen. Bara Javier Sotomayor, avstängd för dopning under senare delen av sin karriär, har hoppat högre än Sjöberg och hans resultat skulle göra honom till överlägsen världsetta för de senaste femton åren. 2,42 är än idag gällande europarekord, och Sjöberg har vid två tillfällen också haft världsrekordet inomhus. Som högst hoppade han 2,41.
18. Jörgen Persson, Bordtennis
Har under sin karriär fått stå i skuggan av J-O Waldner, men Jörgen Persson har enormt stora meriter från sin långa karriär som inleddes -83 och pågår fortfarande. Känd för sin giftiga backhand var han en del av det lag som ”rev den kinesiska muren” och blev lagvärldsmästare -89. Tillsammans med fyra andra lag-VM-titlar och en singeltitel från Chiba -91 får han räknas till en av sportens stora. Han har dessutom fyra silver och två brons från VM, i singel, lag och dubbel. Bordtennis är ju en sport där den största konkurrensen kommer från Asien, främst Kina, vilket gör att EM-medaljer inte kan rankas lika högt. Med det sagt är det ändå imponerande att Persson samlat på sig tio guld och ett silver genom åren. Eftersom hans inledande bordtennisturnering i OS -88 också var första gången sporten kom med på programmet är han ensam om att ha deltagit i samtliga olympiska spel. Just nu ligger han i hårdträning för London-OS där han hoppas kunna ta hem sin första olympiska medalj.
17. Mats Wilander, Tennis
Sverige var under 80-talet en stor och respekterad tennisnation. I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom mängder med nya talanger fram, en av dem var Mats Wilander. Som sjuttonåring slog han igenom med dunder och brak när han som yngst någonsin vann Grand Slam-turneringen Franska öppna. Mest anmärkningsvärt under turneringen, förutom sensationen att han vann, var en matchboll i semifinalen mot José-Louis Clerc. Clercs boll dömdes ut av domaren och Wilander var vidare till final, men Wilander protesterade och menade att bollen hade varit inne. Bollen spelades om på Wilanders begäran och han vann matchen ändå. Det var starten på en fantastisk tenniskarriär som inkluderade trettiotre singeltitlar, varav sju Grand Slam, tre i Australien, tre i Paris och en i US Open. Som dubbelspelare vann han sju titlar varav en GS i Wimbledon. Han rankades som världsetta i sammanlagt tjugo veckor -88-89, men trots sina många framgångar har han ett par övermän inom tennissporten.
16. Marit Söderström Nord, Segling
En av de mest okända idrottarna på den här listan, och även någon som jag själv måste erkänna att jag inte kände till när jag började med arbetet. I slutet av 70-talet och början av 80-talet tog hon tio VM-guld i fyra olika seglingsklasser. Hon utmanade killarna tjugofem år innan det blev fashionabelt, eftersom hon sökte större konkurrens. När hon var som bäst var hon den överlägset bästa seglaren på damsidan. I och med att det dröjde innan hennes favoritklasser kom med på OS-programmet fick hon aldrig göra sig själv rättvisa med olympiska medaljer. Ändå blev det en silvermedalj i Seoul 1988 tillsammans med Birgitta Bengtsson i 470-klassen. Där tog hon åren efter också ett EM-silver och ett EM-brons. Söderström Nord visar hur svårt det är för en kvinna att komma fram i sportvärlden, under hennes idrottskarriär jobbade hon heltid och fick be seglingsklubbar att ta in henne för att kunna göra en OS-satsning. Trots tio VM-guld.
måndag 1 augusti 2011
Plats 25-21
25. Ivar Johansson, Brottning
Det har varit många brottare på och precis utanför den här listan, men nu kommer vi till den störste av dem alla. Som vi har varit inne på tidigare kan EM inom brottningen ofta räknas med samma dignitet som VM och OS. Under Ivar Johanssons karriär brottades det inte i VM, så det är bara OS- och EM-medaljer som räknas för hans del, och de är många. Sammanlagt nio EM-guld blev det mellan -31 och -39. Mest känd är han ändå för sina tre OS-guld från spelen i Los Angeles -32 och Berlin -36. I spelen -32 tog han först guldet i fristil i mellanvikt, sedan var han tvungen att banta ner sig fem kilo på ett dygn för att klara av invägningen till welterviktsklassen i grekisk-romersk stil. Efter en kur med bastu, filtar och svettning lyckades Johansson gå ner sina kilon. Sedan vann han även guldet i grekisk-romersk stil. Det är en bedrift som ingen annan brottare har lyckats med och det gör Ivar Johansson till en legendarisk idrottsman och en av de största inom svensk idrottshistoria.
24. Lars Frölander, Simning
Simsporten har under de senaste decennierna upplevt en inflation i antalet mästerskap. Vissa år kan det simmas tre-fyra mästerskap, med ett stort antal medaljer att tävla om. Därför ska man ta simmedaljer med en nypa salt, vilket jag också har gjort på den här listan. Det går dock inte att komma ifrån att vissa av våra simmare de senaste åren har haft enorma framgångar. Lars Frölander är en av dem. Tack vare två individuella guld i lång bana på 100m fjäril, OS -00 och VM -01, samt ett lagkappsguld på 4x200m -94 har han tre stora guldmedaljer. I VM och OS på lång bana har han dessutom fem silver och två brons. I EM, lång bana, har han tre guld, tre silver och fem brons. På kortbana är resultaten i VM sju guld, fem silver och två brons, samt i EM tre guld, ett silver och inget brons. Den sammanlagda resultatraden blir imponerande sexton guld, fjorton silver och nio brons. Ingen annan herrsimmare är i närheten av den medaljskörden och endast Arne Borg kan konkurrera i storhet.
23. Stefan Holm, Höjdhopp
Stefan Holm lyckades tålmodigt och taktfast bygga upp en gedigen idrottskarriär med många och långa framgångar över lång tid. Han största triumf är självklart OS-guldet i Athen 2004, men han har också en silvermedalj från VM -03. Dessutom har han hela fyra guld från inomhus-VM där han också har hoppat sitt karriärhögsta 2,40. Höjdhopp är en av de grenar där konkurrensen främst kommer från europeiska hoppare (med några givna undantag förstås), vilket gör att Holms silver och brons utomhus och två guld och ett silver inomhus också får nämnas med respekt. Slår man ihop alla hans medaljer är det alltså sju guld, tre silver och ett brons, en resultatlista som få höjdhoppare på herrsidan någonsin har kommit upp i. Han är också den hoppare på herrsidan som har hoppat högst över sin egen höjd. Övriga meriter inkluderar sju segrar i europacupen, samt fyra Golden League och sexton Grand Prix-vinster.
22. Christian Olsson, Tresteg
Samma kväll som Stefan Holm tog sitt klassiska OS-guld i höjdhoppet säkrade Christian Olsson sitt OS-guld i tresteg bara ett stenkast därifrån. Utomhus har Olsson också ett guld och ett silver i VM samt två guld i EM. Inomhus har han två VM- samt ett EM-guld. Den sammanlagda medaljskörden är alltså sju guld och ett silver. Utöver det delar han världsrekordet inomhus och har genom åren tagit elva Golden League-titlar, -04 delade han på segerpotten efter att ha vunnit samtliga sex tävlingar det året. Han har vunnit europacupen fyra gånger och tagit nio övriga Grand Prix-segrar. Inom tresteget har han dominerat 00-talet och räknas till en av sportens största genom tiderna.
21. Therese Alshammar, Simning
Av alla simmare vi har haft på listan kommer vi nu till den i mitt tycke största av dem alla. Som jag har varit inne på måste man ta simmedaljer med en nypa salt, men man kan inte undgå att imponeras av Therese Alshammars enorma meritlista. Det som har saknats på den är en internationell titel i långbana på en olympisk distans. Hon var oerhört nära OS -00 då hon tog två silver trots favoritskap, och hon hade innan VM -11 ett VM-guld i långbana, på 50m fjäril -07. Om ni hänger med ska jag dra hennes medaljer: Lång bana VM/OS ett guld, sex silver, två brons, EM tio guld, sju silver, fyra brons. Kort bana VM tio guld, tre silver, fyra brons, EM femton guld, fem silver, två brons. Slår man ihop allt det här blir det sammanlagt trettiosex guld, tjugoen silver och tolv brons. Sextionio medaljer. Med det är hon bäst på damsidan av alla genom tiderna. Alshammar som person är svår att kombinera med jämnhet och hög lägstanivå, men det är precis vad den här medaljskörden pekar på. Hon har också vunnit den sammanlagda världscupen två gånger. Det enda hon saknar är det där OS-guldet, vilket jag av allt mitt hjärta hoppas att hon kan få i London 2012. Då kommer hon att klättra flera platser på den här listan och bryta sig in på topp 20.
Det har varit många brottare på och precis utanför den här listan, men nu kommer vi till den störste av dem alla. Som vi har varit inne på tidigare kan EM inom brottningen ofta räknas med samma dignitet som VM och OS. Under Ivar Johanssons karriär brottades det inte i VM, så det är bara OS- och EM-medaljer som räknas för hans del, och de är många. Sammanlagt nio EM-guld blev det mellan -31 och -39. Mest känd är han ändå för sina tre OS-guld från spelen i Los Angeles -32 och Berlin -36. I spelen -32 tog han först guldet i fristil i mellanvikt, sedan var han tvungen att banta ner sig fem kilo på ett dygn för att klara av invägningen till welterviktsklassen i grekisk-romersk stil. Efter en kur med bastu, filtar och svettning lyckades Johansson gå ner sina kilon. Sedan vann han även guldet i grekisk-romersk stil. Det är en bedrift som ingen annan brottare har lyckats med och det gör Ivar Johansson till en legendarisk idrottsman och en av de största inom svensk idrottshistoria.
24. Lars Frölander, Simning
Simsporten har under de senaste decennierna upplevt en inflation i antalet mästerskap. Vissa år kan det simmas tre-fyra mästerskap, med ett stort antal medaljer att tävla om. Därför ska man ta simmedaljer med en nypa salt, vilket jag också har gjort på den här listan. Det går dock inte att komma ifrån att vissa av våra simmare de senaste åren har haft enorma framgångar. Lars Frölander är en av dem. Tack vare två individuella guld i lång bana på 100m fjäril, OS -00 och VM -01, samt ett lagkappsguld på 4x200m -94 har han tre stora guldmedaljer. I VM och OS på lång bana har han dessutom fem silver och två brons. I EM, lång bana, har han tre guld, tre silver och fem brons. På kortbana är resultaten i VM sju guld, fem silver och två brons, samt i EM tre guld, ett silver och inget brons. Den sammanlagda resultatraden blir imponerande sexton guld, fjorton silver och nio brons. Ingen annan herrsimmare är i närheten av den medaljskörden och endast Arne Borg kan konkurrera i storhet.
23. Stefan Holm, Höjdhopp
Stefan Holm lyckades tålmodigt och taktfast bygga upp en gedigen idrottskarriär med många och långa framgångar över lång tid. Han största triumf är självklart OS-guldet i Athen 2004, men han har också en silvermedalj från VM -03. Dessutom har han hela fyra guld från inomhus-VM där han också har hoppat sitt karriärhögsta 2,40. Höjdhopp är en av de grenar där konkurrensen främst kommer från europeiska hoppare (med några givna undantag förstås), vilket gör att Holms silver och brons utomhus och två guld och ett silver inomhus också får nämnas med respekt. Slår man ihop alla hans medaljer är det alltså sju guld, tre silver och ett brons, en resultatlista som få höjdhoppare på herrsidan någonsin har kommit upp i. Han är också den hoppare på herrsidan som har hoppat högst över sin egen höjd. Övriga meriter inkluderar sju segrar i europacupen, samt fyra Golden League och sexton Grand Prix-vinster.
22. Christian Olsson, Tresteg
Samma kväll som Stefan Holm tog sitt klassiska OS-guld i höjdhoppet säkrade Christian Olsson sitt OS-guld i tresteg bara ett stenkast därifrån. Utomhus har Olsson också ett guld och ett silver i VM samt två guld i EM. Inomhus har han två VM- samt ett EM-guld. Den sammanlagda medaljskörden är alltså sju guld och ett silver. Utöver det delar han världsrekordet inomhus och har genom åren tagit elva Golden League-titlar, -04 delade han på segerpotten efter att ha vunnit samtliga sex tävlingar det året. Han har vunnit europacupen fyra gånger och tagit nio övriga Grand Prix-segrar. Inom tresteget har han dominerat 00-talet och räknas till en av sportens största genom tiderna.
21. Therese Alshammar, Simning
Av alla simmare vi har haft på listan kommer vi nu till den i mitt tycke största av dem alla. Som jag har varit inne på måste man ta simmedaljer med en nypa salt, men man kan inte undgå att imponeras av Therese Alshammars enorma meritlista. Det som har saknats på den är en internationell titel i långbana på en olympisk distans. Hon var oerhört nära OS -00 då hon tog två silver trots favoritskap, och hon hade innan VM -11 ett VM-guld i långbana, på 50m fjäril -07. Om ni hänger med ska jag dra hennes medaljer: Lång bana VM/OS ett guld, sex silver, två brons, EM tio guld, sju silver, fyra brons. Kort bana VM tio guld, tre silver, fyra brons, EM femton guld, fem silver, två brons. Slår man ihop allt det här blir det sammanlagt trettiosex guld, tjugoen silver och tolv brons. Sextionio medaljer. Med det är hon bäst på damsidan av alla genom tiderna. Alshammar som person är svår att kombinera med jämnhet och hög lägstanivå, men det är precis vad den här medaljskörden pekar på. Hon har också vunnit den sammanlagda världscupen två gånger. Det enda hon saknar är det där OS-guldet, vilket jag av allt mitt hjärta hoppas att hon kan få i London 2012. Då kommer hon att klättra flera platser på den här listan och bryta sig in på topp 20.
måndag 25 juli 2011
Plats 30-26
30. Arne Borg, Simning
Arne Borg var egentligen Sveriges första riktiga idrottsstjärna, med brett genomslag hos publiken och ett vinnande sätt i bassängen. Hans värste konkurrent inom simningen på 20-talet var den berömde Johnny Weissmüller som senare spelade Tarzan i flertalet Hollywoodproduktioner. Borg lyckades bara vinna ett OS-guld, samt även två silver och två brons. Men under sin karriär slog han inte mindre än trettiotvå världsrekord. Under EM i Barcelona 1927 fick han fyra tänder utslagna i en vattenpolomatch. Han blev så förbannad att han slängde sig i vattnet på 1500m med ett fullkomligt galet simschema. Han slog världsrekordtiderna på 400, 500, 800 och 1000m innan han slutligen krossade det rådande världsrekordet på 1500m med nästan en hel minut. Det blev sammanlagt fem EM-guld, tre silver (varav ett i vattenpolo) och ett brons. Borg bar ett stort ansvar för att ha populariserat idrott i Sverige, och han är än idag en av våra största idrottare genom alla tider.
29. Frank Andersson, Brottning
Sverige har haft många stora brottare genom åren. En av de mest kontroversiella utanför mattan har onekligen varit Frank Andersson. Under -70 och -80-talen skördade han dessutom stora framgångar på mattan. Det blev sammanlagt tre VM-guld för Andersson. Guldet -77 tog han efter att ha chockat sin motståndare i finalen med det daterade greppet halvnelson, vilket ledde till vinst på fall. Förutom gulden lyckades han också ta två silvermedaljer, samt en bronsmedalj i OS -84, vilket räknades som en stor besvikelse. När han åkt ur turneringen flydde han pressen till Las Vegas, återvände några dagar senare i en Cabriolet med de bevingade orden ”kuken ska ha sitt”. Förutom VM-medaljerna tog han också fyra EM-guld. Inom brottningen är som bekant konkurrensen nästan lika stor i EM som i VM, vilket gör bedriften ännu större.
28. Anders Eriksson, Enduro
En av doldisarna inom svensk idrott, men trots det en av de allra största. Anders Eriksson har inte mindre än fyrtiotvå världscupsegrar inom enduro. Sin första totala världscupseger tog han -95 och han håller på än idag, om än inte lika framgångsrikt. Under karriären har han hittills samlat på sig sju totala världscupsegrar, tre andraplatser och en tredjeplats. -99 till -04 blev han också, med undantag för -03, tysk mästare i enduro. Med sina sju världscupsegrar inom enduro är Eriksson tillsammans med finländaren Kari Tianen den mest framgångsrike genom tiderna.
27. Torsten Ullman, Skytte
Torsten Ullman var banbrytande inom skyttesporten med sina vetenskapliga metoder som han själv sade gav honom sina enorma framgångar under -30 till -50-talen. Den största framgången var hans OS-guld i friskytte -36, mitt framför näsan på de tyska favoriterna. Världsrekordet han satte där, ett av fyra under karriären, skulle vara konkurrenskraftigt fortfarande idag. Han tog även två OS-brons, men led självklart av de uteblivna spelen -40 och -44, då han med all säkerhet hade plockat hem fler medaljer. I VM tog han under sin karriär åtta guld i tre olika skyttediscipliner, fripistol, siluettpistol och grovpistol. Med sina nio individuella guld är han Sveriges största skytt genom alla tider, och räknas även till sportens stora överhuvudtaget.
26. Ove Fundin, Speedway
En av svensk motorsports största lyckades under sin karriär ta fem individuella VM-guld och sex i lag mellan -56 och -70. Utöver det tog han också tre silverplatser och tre brons. Han kallades internationellt för ”The Fox” på grund av sitt röda hår. Klassiskt är när han inför VM-finalen på Wembley -67 gör entré på innerplan kraftigt stödd på en krycka. Med en fotskada lyckades han ändå köra hem sin femte individuella VM-seger. Inom speedwaysporten har han egentligen bara en överman, vilket vi kommer att komma till senare.
Arne Borg var egentligen Sveriges första riktiga idrottsstjärna, med brett genomslag hos publiken och ett vinnande sätt i bassängen. Hans värste konkurrent inom simningen på 20-talet var den berömde Johnny Weissmüller som senare spelade Tarzan i flertalet Hollywoodproduktioner. Borg lyckades bara vinna ett OS-guld, samt även två silver och två brons. Men under sin karriär slog han inte mindre än trettiotvå världsrekord. Under EM i Barcelona 1927 fick han fyra tänder utslagna i en vattenpolomatch. Han blev så förbannad att han slängde sig i vattnet på 1500m med ett fullkomligt galet simschema. Han slog världsrekordtiderna på 400, 500, 800 och 1000m innan han slutligen krossade det rådande världsrekordet på 1500m med nästan en hel minut. Det blev sammanlagt fem EM-guld, tre silver (varav ett i vattenpolo) och ett brons. Borg bar ett stort ansvar för att ha populariserat idrott i Sverige, och han är än idag en av våra största idrottare genom alla tider.
29. Frank Andersson, Brottning
Sverige har haft många stora brottare genom åren. En av de mest kontroversiella utanför mattan har onekligen varit Frank Andersson. Under -70 och -80-talen skördade han dessutom stora framgångar på mattan. Det blev sammanlagt tre VM-guld för Andersson. Guldet -77 tog han efter att ha chockat sin motståndare i finalen med det daterade greppet halvnelson, vilket ledde till vinst på fall. Förutom gulden lyckades han också ta två silvermedaljer, samt en bronsmedalj i OS -84, vilket räknades som en stor besvikelse. När han åkt ur turneringen flydde han pressen till Las Vegas, återvände några dagar senare i en Cabriolet med de bevingade orden ”kuken ska ha sitt”. Förutom VM-medaljerna tog han också fyra EM-guld. Inom brottningen är som bekant konkurrensen nästan lika stor i EM som i VM, vilket gör bedriften ännu större.
28. Anders Eriksson, Enduro
En av doldisarna inom svensk idrott, men trots det en av de allra största. Anders Eriksson har inte mindre än fyrtiotvå världscupsegrar inom enduro. Sin första totala världscupseger tog han -95 och han håller på än idag, om än inte lika framgångsrikt. Under karriären har han hittills samlat på sig sju totala världscupsegrar, tre andraplatser och en tredjeplats. -99 till -04 blev han också, med undantag för -03, tysk mästare i enduro. Med sina sju världscupsegrar inom enduro är Eriksson tillsammans med finländaren Kari Tianen den mest framgångsrike genom tiderna.
27. Torsten Ullman, Skytte
Torsten Ullman var banbrytande inom skyttesporten med sina vetenskapliga metoder som han själv sade gav honom sina enorma framgångar under -30 till -50-talen. Den största framgången var hans OS-guld i friskytte -36, mitt framför näsan på de tyska favoriterna. Världsrekordet han satte där, ett av fyra under karriären, skulle vara konkurrenskraftigt fortfarande idag. Han tog även två OS-brons, men led självklart av de uteblivna spelen -40 och -44, då han med all säkerhet hade plockat hem fler medaljer. I VM tog han under sin karriär åtta guld i tre olika skyttediscipliner, fripistol, siluettpistol och grovpistol. Med sina nio individuella guld är han Sveriges största skytt genom alla tider, och räknas även till sportens stora överhuvudtaget.
26. Ove Fundin, Speedway
En av svensk motorsports största lyckades under sin karriär ta fem individuella VM-guld och sex i lag mellan -56 och -70. Utöver det tog han också tre silverplatser och tre brons. Han kallades internationellt för ”The Fox” på grund av sitt röda hår. Klassiskt är när han inför VM-finalen på Wembley -67 gör entré på innerplan kraftigt stödd på en krycka. Med en fotskada lyckades han ändå köra hem sin femte individuella VM-seger. Inom speedwaysporten har han egentligen bara en överman, vilket vi kommer att komma till senare.
fredag 22 juli 2011
Plats 35-31
35. Jonas Björkman, Tennis
Tennis har sedan Björn Borgs dagar varit en svensk paradsport, även om det ännu inte har märkts på den här uppräkningen. Flertalet svenska tennisstjärnor fick dock platserna precis utanför listan. Jonas Björkman har sina största framgångar som dubbelspelare, där han får räknas som en av -90 och -00-talets främste. Han har också sex singeltitlar och en fjärdeplats som bäst på världsrankingen. I dubbel har han hela femtiofyra titlar, varav nio är grand slam-segrar. Han har vunnit alla GS-turneringar, Australien, Franska Öppna, Wimbledon och US Open och är en av sportens största genom alla tider. Björkman var också starkt bidragande till Sveriges senaste Davis Cup-seger 1998.
34. Anders Järryd, Tennis
Lustigt nog har Sveriges två bästa dubbelspelare placerat sig bredvid varandra på listan. Järryd och Björkman har kusligt likartade karriärfacit. Järryd har tagit några fler turneringssegrar, åtta singel och femtionio dubbel, men en mindre Grand Slam-seger, vilket gör att han står på åtta sammanlagt. Tillsammans med Stefan Edberg utgjorde han ett fruktat svenskt dubbelpar i Davis Cup-finalerna på 80-talet, Sverige nådde sju raka finaler mellan -83 och -89, tre av dem slutade i seger. Järryd har, liksom Björkman, också alla fyra GS-titlar i dubbel, men han har också något som Björkman inte har. Ett OS-brons från -88 i dubbel tillsammans med Edberg. Den medaljen, tillsammans med en känsla av att Järryd ändå har haft en mer framgångsrik karriär än Björkman, gör att placeringen tippar över i hans favör.
33. Ingemar Johansson, Boxning
Ingemar Johansson stod 1959 för en av de största bragderna i den svenska idrottshistorien när han som tjugosjuåring vann världsmästartiteln i tungviktsboxning i en legendarisk match mot Floyd Patterson. Matchen sändes i Radio Luxemburg inför tre miljoner lyssnare, eftersom SR ansåg det omoraliskt att sända en boxningsmatch. Johansson blev den första svenska världsmästaren i proffsboxning och han är den överlägset bästa svenska boxaren genom alla tider. Under sin proffskarriär hann han boxas tjugoåtta matcher, de enda två förlusterna kom i returmötena mot Patterson. Johansson höll EM-titeln vid två tillfällen, och tog ett OS-silver -52 trots att han kontroversiellt diskades i finalen för att han hade ansetts för passiv. Ingen medalj delades ut vid tillfället, utan Johansson fick vänta trettio år innan han -82 fick motta silvret. 2003 rankade den ansedda boxningstidskriften ”The Ring” världens hundra bästa boxare genom tiderna. Johansson platsade precis på nummer nittionio, vilket sammanfattar en av anledningarna till att han inte är längre upp på listan, vilket han brukar vara vid sådana här sammanställningar.
32. Agneta Andersson, Kanot
Vår främsta kanotist på damsidan, Agneta Andersson, är främst känd för sina framgångar i OS. 1984 räddade hon den svenska äran genom att plocka hem två guldmedaljer och efter guldet i Atlanta -96 fick hon och Susanne Gunnarsson bragdguldet. Förutom de tre OS-guldmedaljerna har hon också två silver och två brons, vilket gör henne till en av de största svenska olympierna någonsin. Dessutom har hon en bunt med VM-medaljer att toppa med. Ett guld, tre silver och hela sju brons. Uppdelat i sina olika grenar ser medaljskörden ut som följer: K-1, 1/1/3, K-2, 3/2/3 och K-4, 0/2/3. Sina största framgångar har hon alltså i K-2, först i par med Anna Olsson, senare med nämnda Susanne Gunnarsson.
31. Marita Skogum, Orientering
Marita Skogum är med sina sex VM-guld tillsammans med Annichen Kringstad den bästa svenska orienteraren genom tiderna. Efter överlägsna schweiziskan Simone Niggli-Luder (17 VM-guld) är Skogum faktiskt också näst bäst i världen genom tiderna, endast i konkurrens med Kringstad som alltså har lika många guld (dock med en mer individuell titel), men inga övriga medaljer. Förutom gulden har Skogum också tre silver och ett brons från sina VM, vilket är det som för henne upp framför Kringstad. Skogum vann också den totala världscupen i orientering -92. Idag har hon det övergripande ansvaret för både dam- och herrlandslaget i orientering, vilket har lett till nya stora framgångar för löparna.
Tennis har sedan Björn Borgs dagar varit en svensk paradsport, även om det ännu inte har märkts på den här uppräkningen. Flertalet svenska tennisstjärnor fick dock platserna precis utanför listan. Jonas Björkman har sina största framgångar som dubbelspelare, där han får räknas som en av -90 och -00-talets främste. Han har också sex singeltitlar och en fjärdeplats som bäst på världsrankingen. I dubbel har han hela femtiofyra titlar, varav nio är grand slam-segrar. Han har vunnit alla GS-turneringar, Australien, Franska Öppna, Wimbledon och US Open och är en av sportens största genom alla tider. Björkman var också starkt bidragande till Sveriges senaste Davis Cup-seger 1998.
34. Anders Järryd, Tennis
Lustigt nog har Sveriges två bästa dubbelspelare placerat sig bredvid varandra på listan. Järryd och Björkman har kusligt likartade karriärfacit. Järryd har tagit några fler turneringssegrar, åtta singel och femtionio dubbel, men en mindre Grand Slam-seger, vilket gör att han står på åtta sammanlagt. Tillsammans med Stefan Edberg utgjorde han ett fruktat svenskt dubbelpar i Davis Cup-finalerna på 80-talet, Sverige nådde sju raka finaler mellan -83 och -89, tre av dem slutade i seger. Järryd har, liksom Björkman, också alla fyra GS-titlar i dubbel, men han har också något som Björkman inte har. Ett OS-brons från -88 i dubbel tillsammans med Edberg. Den medaljen, tillsammans med en känsla av att Järryd ändå har haft en mer framgångsrik karriär än Björkman, gör att placeringen tippar över i hans favör.
33. Ingemar Johansson, Boxning
Ingemar Johansson stod 1959 för en av de största bragderna i den svenska idrottshistorien när han som tjugosjuåring vann världsmästartiteln i tungviktsboxning i en legendarisk match mot Floyd Patterson. Matchen sändes i Radio Luxemburg inför tre miljoner lyssnare, eftersom SR ansåg det omoraliskt att sända en boxningsmatch. Johansson blev den första svenska världsmästaren i proffsboxning och han är den överlägset bästa svenska boxaren genom alla tider. Under sin proffskarriär hann han boxas tjugoåtta matcher, de enda två förlusterna kom i returmötena mot Patterson. Johansson höll EM-titeln vid två tillfällen, och tog ett OS-silver -52 trots att han kontroversiellt diskades i finalen för att han hade ansetts för passiv. Ingen medalj delades ut vid tillfället, utan Johansson fick vänta trettio år innan han -82 fick motta silvret. 2003 rankade den ansedda boxningstidskriften ”The Ring” världens hundra bästa boxare genom tiderna. Johansson platsade precis på nummer nittionio, vilket sammanfattar en av anledningarna till att han inte är längre upp på listan, vilket han brukar vara vid sådana här sammanställningar.
32. Agneta Andersson, Kanot
Vår främsta kanotist på damsidan, Agneta Andersson, är främst känd för sina framgångar i OS. 1984 räddade hon den svenska äran genom att plocka hem två guldmedaljer och efter guldet i Atlanta -96 fick hon och Susanne Gunnarsson bragdguldet. Förutom de tre OS-guldmedaljerna har hon också två silver och två brons, vilket gör henne till en av de största svenska olympierna någonsin. Dessutom har hon en bunt med VM-medaljer att toppa med. Ett guld, tre silver och hela sju brons. Uppdelat i sina olika grenar ser medaljskörden ut som följer: K-1, 1/1/3, K-2, 3/2/3 och K-4, 0/2/3. Sina största framgångar har hon alltså i K-2, först i par med Anna Olsson, senare med nämnda Susanne Gunnarsson.
31. Marita Skogum, Orientering
Marita Skogum är med sina sex VM-guld tillsammans med Annichen Kringstad den bästa svenska orienteraren genom tiderna. Efter överlägsna schweiziskan Simone Niggli-Luder (17 VM-guld) är Skogum faktiskt också näst bäst i världen genom tiderna, endast i konkurrens med Kringstad som alltså har lika många guld (dock med en mer individuell titel), men inga övriga medaljer. Förutom gulden har Skogum också tre silver och ett brons från sina VM, vilket är det som för henne upp framför Kringstad. Skogum vann också den totala världscupen i orientering -92. Idag har hon det övergripande ansvaret för både dam- och herrlandslaget i orientering, vilket har lett till nya stora framgångar för löparna.
torsdag 21 juli 2011
Plats 40-36
40. Thomas Wassberg, Längdskidor
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.
39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.
38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.
37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.
36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.
39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.
38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.
37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.
36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.
lördag 16 juli 2011
En lista att skämmas för?
Flera gånger under fester, framförallt framemot småtimmarna, har det hänt att jag har börjat diskutera skämslåtar med mina vänner. Ni vet, de där låtarna som man faktiskt gillar på riktigt, men inte är helt bekväm med att erkänna. Det är ett roligt samtalsämne och man blir lätt överraskad när någon man tror att man känner slänger fram en Ulf Lundell eller Toto ur fickan.
Personligen har jag många skämslåtar, och när jag någon gång tog mig för att försöka lista dem kom jag fram till något störande. Den bestod till stor del av kvinnliga soloartister. Först tänkte jag att jag hade en hemlig böjelse för wailande superdivor som jag inte vågade kännas vid, men sedan började jag tänka lite närmare på fenomenet och landade i en annan slutsats.
Kvinnliga soloartister blir oftare kodade som pinsamma. Det kan vara så att det bara är jag som är drabbad av det här viruset, men jag vet att många andra har låtar från min lista som sin absoluta skämslåt. Hur kommer det sig att vi tycker att det är mer pinsamt att lyssna på kvinnor än män? Tja, min löst sammanhållna teori är att kvinnor mer sällan ses som seriösa artister jämfört med sina manliga kollegor. Musikeryrket, liksom många andra kreativa arenor, har under lång tid varit förbehållet män. I myten om musikern ligger en stor dos manlighet, och myten är ofta det som räddar en artist från att vara pinsam. Manliga musiker har också lättare att stämplas som auteurer, som originella och självständiga, till skillnad från kvinnliga galjonsfigurer vars framgång förklaras med männen som skriver deras låtar.
Självklart beror det på vilka kretsar man rör sig i. Låtarna på min lista skulle vara helt okej, till och med självklara hos ett random fjortonårigt flickgäng. Likaså är nämnde Lundell husgud för många rockjournalister över fyrtio, men i mina kretsar är det fullkomligt tabu. Det var dock ett sammanträffande som jag tyckte såg för mycket ut som en tanke, med mina pinsamma kvinnliga soloartister, så jag tyckte att det var värt att ta upp det. Som en belöning för att ni lyssnar på mina tankar får ni också här den fullständiga listan. Självklart är den upplagd som ett riktigt blandband eller brännskiva eller vad ni vill. Tjugo underbara låtar från inte lika underbara artister:
Shakira – Underneath your clothes
Christina Aguilera – Beautiful
Cajsa-Stina Åkerström – I väntan på dig
Amy Diamond – Shooting star
Avril Lavigne – I’m with you
Britney Spears – I’m a slave for you
Beyonce – Halo
Dido – Thank you
Lady Gaga – Eh, eh (Nothing else I can say)
Blümchen – Heut ist mein tag
Fergie – Clumpsy
Natasha Bedingfield – These words
Kylie Minouge – Slow
Whitney Houston – My love is your love
Sandi Thom – I wish I was a punk rocker
Alicia Keys – No one
Vanessa Carlton – A thousand miles
Rollergirl – Superstar
Miley Cyrus – Party in the USA
Shakira – Ojos asi
Personligen har jag många skämslåtar, och när jag någon gång tog mig för att försöka lista dem kom jag fram till något störande. Den bestod till stor del av kvinnliga soloartister. Först tänkte jag att jag hade en hemlig böjelse för wailande superdivor som jag inte vågade kännas vid, men sedan började jag tänka lite närmare på fenomenet och landade i en annan slutsats.
Kvinnliga soloartister blir oftare kodade som pinsamma. Det kan vara så att det bara är jag som är drabbad av det här viruset, men jag vet att många andra har låtar från min lista som sin absoluta skämslåt. Hur kommer det sig att vi tycker att det är mer pinsamt att lyssna på kvinnor än män? Tja, min löst sammanhållna teori är att kvinnor mer sällan ses som seriösa artister jämfört med sina manliga kollegor. Musikeryrket, liksom många andra kreativa arenor, har under lång tid varit förbehållet män. I myten om musikern ligger en stor dos manlighet, och myten är ofta det som räddar en artist från att vara pinsam. Manliga musiker har också lättare att stämplas som auteurer, som originella och självständiga, till skillnad från kvinnliga galjonsfigurer vars framgång förklaras med männen som skriver deras låtar.
Självklart beror det på vilka kretsar man rör sig i. Låtarna på min lista skulle vara helt okej, till och med självklara hos ett random fjortonårigt flickgäng. Likaså är nämnde Lundell husgud för många rockjournalister över fyrtio, men i mina kretsar är det fullkomligt tabu. Det var dock ett sammanträffande som jag tyckte såg för mycket ut som en tanke, med mina pinsamma kvinnliga soloartister, så jag tyckte att det var värt att ta upp det. Som en belöning för att ni lyssnar på mina tankar får ni också här den fullständiga listan. Självklart är den upplagd som ett riktigt blandband eller brännskiva eller vad ni vill. Tjugo underbara låtar från inte lika underbara artister:
Shakira – Underneath your clothes
Christina Aguilera – Beautiful
Cajsa-Stina Åkerström – I väntan på dig
Amy Diamond – Shooting star
Avril Lavigne – I’m with you
Britney Spears – I’m a slave for you
Beyonce – Halo
Dido – Thank you
Lady Gaga – Eh, eh (Nothing else I can say)
Blümchen – Heut ist mein tag
Fergie – Clumpsy
Natasha Bedingfield – These words
Kylie Minouge – Slow
Whitney Houston – My love is your love
Sandi Thom – I wish I was a punk rocker
Alicia Keys – No one
Vanessa Carlton – A thousand miles
Rollergirl – Superstar
Miley Cyrus – Party in the USA
Shakira – Ojos asi
onsdag 13 juli 2011
"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."
Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.
Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.
Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.
I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.
En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”
Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.
Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.
Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.
Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.
Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.
Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”
Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.
Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.
I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.
En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”
Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.
Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.
Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.
Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.
Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.
Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”
Kåmarkdebatten i ett större perspektiv
Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.
Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.
Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.
Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).
I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:
Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.
Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).
Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).
Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).
Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).
Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.
Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.
Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.
Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).
I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:
Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.
Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).
Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).
Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).
Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).
Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.
tisdag 5 juli 2011
Humanismen som demokratisk rättighet
När Stefan Fölster och Svenskt näringsliv tycker att det läses alldeles för mycket flumhumanism på svenska högskolor och universitet känns det som att de pratar direkt till mig. Elva år av studerande har gett mig tre, snart fyra, examen i litterärt skapande, genusvetenskap och historia. Nu håller jag på med filmvetenskap. Jag är en tvättäkta humanistöverliggare som inte har fått ett enda arbete på alla mina akademiska meriter.
Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.
Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.
Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.
Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.
Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.
Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.
Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.
Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.
tisdag 14 juni 2011
Bland blod, svett och tårar
Jag har varit blodgivare i över tio års tid. Det är något jag älskar att göra eftersom det är ett enkelt sätt att utföra en god gärning utan att det kostar mig mer än lite tid. Jag är inte rädd för sprutor, och har aldrig känt obehag kring blodgivningen. Dessutom får man gratis fika och en superskön t-shirt när man donerar blod. Det här inlägget ska dock inte handla om hur bra blodgivningen är, eller hur skickliga och trevliga sköterskorna på blodcentralen är.
På Geblod.nu står det att nästan alla kan bli blodgivare, förutsatt att man är mellan 18 och 60 år gammal och väger mer än femtio kilo. Det stämmer dock inte. Tittar man närmare på reglerna för dig som vill bli blodgivare, ser man att det finns många undantag som diskvalificerar hela folkgrupper. Framförallt är det karensregeln att man om man ”är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man” inte får ge blod. Ett förslag är på gång att denna regel ska ändras till att män som har haft sex med andra män ska få vänta tolv månader och sedan kunna ge blod. Om man har haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader tills man får ge blod.
Det finns så många aspekter kring detta som gör tänkandet snävt och trångsynt och så många undantag till samlevnadsdefinitionerna som blodcentralen gör. För det första lever de i en föreställning att homosexuella män fortfarande är hiv-smittospridare av naturen. Det räcker alltså inte att ha skyddat sex med andra män, det spelar ingen roll vilken typ av sex man har, och det spelar ingen roll om man lever i ett monoamoröst förhållande och vet att varken man själv eller ens partner är smittade. Som heterosexuell räcker det att man lever i ett förhållande, eller snarare att man inte har haft en ny sexpartner på tre månader, för att man ska kunna ge blod. Istället för att fokusera på om man har utsatts för smittorisk, blir blodcentralen så ängslig av personer som kliver utanför normeringar, så att de utesluter alla. På så sätt slipper de ha någon slags diskussion eller nyansering kring problemet.
Om man ska fundera vidare på hur absurd den här och andra uppdelningar blir så kan man ju undra hur blodgivningen funderar kring polyamorösitet eller bisexualitet. Om du är kvinna och har haft sex med en man som har sex med andra män, måste du också vänta ett år innan du får ge blod. Även här tas ingen hänsyn till huruvida man har haft skyddat sex, eller för den delen vilken typ av sex man har haft. Resultatet blir att man straffar en grupp för att de har en oönskad livsföring. Två män som har levt i ett monoamoröst förhållande i femton år får alltså inte ge blod, men en man som bara har sex med en kvinna, som i sin tur kan ha oskyddat sex med hur många sexpartners som helst, får ge blod. Borde inte reglerna från karantän utgå från att man inte får ge blod om man har haft oskyddat sex och därmed utsatt sig för smittorisk?
Regeln för ny sexpartner är också problematiskt, för vad innebär ”ny” sexpartner egentligen? Om man har sex med en person som man har haft sex med förut, fast båda har haft andra sexpartners emellan, är det en ny sexpartner? Om ens partner har sex med andra under samma tidsrymd som man har sex regelbundet, ska man räkna varje gång man har sex som sex med ny partner? Om man har utfört sexuella handlingar utan att ha haft penetrationssex, räknas det som en ny sexpartner? Om man har haft regelbundet vaginalt penetrationssex under lång tid, men går över till att pröva analsex, är det att räknas som en ny sexpartner eftersom man rimligtvis enligt blodgivningens regler utsätter sig för en större smittorisk då? Blodcentralens syn på sex är att man bara har sex med en person åt gången, och att man bara har sex i seriösa förhållanden. Det finns inget spelrum kring deras snäva heteronormativa regleringar.
Så vad borde man göra åt det? Självklart borde man utbilda sig i hur olika människor faktiskt praktiserar sex och vad det innebär. Fokus borde ligga på om man har haft oskyddat sex och därigenom utsatt sig för en smittorisk. Prostituerade får till exempel aldrig ge blod, oavsett om de har slutat med sin verksamhet och testat sig sedan dess. Var ligger risken i att de får ge blod? Framförallt är det ju mängder av hbt-personer som utesluts från blodgivningen. Det här är människor som oftast är mer benägna att hjälpa andra människor och ställa upp för donationer. Här missar blodgivningen mängder av donatorer bara för att de är för slöa eller rigida för att anpassa sina regler efter verkligheten.
Jag älskar att ge blod, jag älskar känslan det ger, och jag vill att så många som möjligt ska kunna göra det. Därför är det så frustrerande att se hur stelbent systemet är. Nej, sexualupplysning och genusutbildning till blodgivningen redan idag!
På Geblod.nu står det att nästan alla kan bli blodgivare, förutsatt att man är mellan 18 och 60 år gammal och väger mer än femtio kilo. Det stämmer dock inte. Tittar man närmare på reglerna för dig som vill bli blodgivare, ser man att det finns många undantag som diskvalificerar hela folkgrupper. Framförallt är det karensregeln att man om man ”är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man” inte får ge blod. Ett förslag är på gång att denna regel ska ändras till att män som har haft sex med andra män ska få vänta tolv månader och sedan kunna ge blod. Om man har haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader tills man får ge blod.
Det finns så många aspekter kring detta som gör tänkandet snävt och trångsynt och så många undantag till samlevnadsdefinitionerna som blodcentralen gör. För det första lever de i en föreställning att homosexuella män fortfarande är hiv-smittospridare av naturen. Det räcker alltså inte att ha skyddat sex med andra män, det spelar ingen roll vilken typ av sex man har, och det spelar ingen roll om man lever i ett monoamoröst förhållande och vet att varken man själv eller ens partner är smittade. Som heterosexuell räcker det att man lever i ett förhållande, eller snarare att man inte har haft en ny sexpartner på tre månader, för att man ska kunna ge blod. Istället för att fokusera på om man har utsatts för smittorisk, blir blodcentralen så ängslig av personer som kliver utanför normeringar, så att de utesluter alla. På så sätt slipper de ha någon slags diskussion eller nyansering kring problemet.
Om man ska fundera vidare på hur absurd den här och andra uppdelningar blir så kan man ju undra hur blodgivningen funderar kring polyamorösitet eller bisexualitet. Om du är kvinna och har haft sex med en man som har sex med andra män, måste du också vänta ett år innan du får ge blod. Även här tas ingen hänsyn till huruvida man har haft skyddat sex, eller för den delen vilken typ av sex man har haft. Resultatet blir att man straffar en grupp för att de har en oönskad livsföring. Två män som har levt i ett monoamoröst förhållande i femton år får alltså inte ge blod, men en man som bara har sex med en kvinna, som i sin tur kan ha oskyddat sex med hur många sexpartners som helst, får ge blod. Borde inte reglerna från karantän utgå från att man inte får ge blod om man har haft oskyddat sex och därmed utsatt sig för smittorisk?
Regeln för ny sexpartner är också problematiskt, för vad innebär ”ny” sexpartner egentligen? Om man har sex med en person som man har haft sex med förut, fast båda har haft andra sexpartners emellan, är det en ny sexpartner? Om ens partner har sex med andra under samma tidsrymd som man har sex regelbundet, ska man räkna varje gång man har sex som sex med ny partner? Om man har utfört sexuella handlingar utan att ha haft penetrationssex, räknas det som en ny sexpartner? Om man har haft regelbundet vaginalt penetrationssex under lång tid, men går över till att pröva analsex, är det att räknas som en ny sexpartner eftersom man rimligtvis enligt blodgivningens regler utsätter sig för en större smittorisk då? Blodcentralens syn på sex är att man bara har sex med en person åt gången, och att man bara har sex i seriösa förhållanden. Det finns inget spelrum kring deras snäva heteronormativa regleringar.
Så vad borde man göra åt det? Självklart borde man utbilda sig i hur olika människor faktiskt praktiserar sex och vad det innebär. Fokus borde ligga på om man har haft oskyddat sex och därigenom utsatt sig för en smittorisk. Prostituerade får till exempel aldrig ge blod, oavsett om de har slutat med sin verksamhet och testat sig sedan dess. Var ligger risken i att de får ge blod? Framförallt är det ju mängder av hbt-personer som utesluts från blodgivningen. Det här är människor som oftast är mer benägna att hjälpa andra människor och ställa upp för donationer. Här missar blodgivningen mängder av donatorer bara för att de är för slöa eller rigida för att anpassa sina regler efter verkligheten.
Jag älskar att ge blod, jag älskar känslan det ger, och jag vill att så många som möjligt ska kunna göra det. Därför är det så frustrerande att se hur stelbent systemet är. Nej, sexualupplysning och genusutbildning till blodgivningen redan idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
