Plats 50-46

50. Gillis Grafström, Konståkning
Under 20-talet hade Gillis Grafström ingen överman inom konståkningen. Han svepte hem i princip allt han ställde upp i. Bland annat lyckades han ta tre VM-guld, men det är framförallt hans tre OS-guld samt ett silver som imponerar mest. Han är faktiskt ensam på herrsidan att ha tagit tre guld, och med silvret slår han även sina konkurrenter på damsidan, norskan Sonja Henie och ryskan Irina Rodnina (fast Henie gjorde å andra sidan karriär i Hollywood sen, den bedriften lyckades inte Grafström med). Sitt första OS-guld tog han på ett par skridskor av fel sort som han var tvungen att köpa ute på stan i Antwerpen när hans egna skridskor gick sönder innan finalen. 1932 hade han kunnat ta ett fjärde guld om det inte vore för att han krockade med en fotograf på isen och föll. Men silvret tog han ändå. Grafström dog alldeles för ung, bara fyrtiofyra år gammal, av blodförgiftning. I konståkningskretsar lever han ändå kvar som en av sportens allra största.

49. Heidi Andersson, Armsport
Armsporten låg länge utanför Riksidrottsförbundets idrotter, men har nu fått en plats under brottningens stadgar. Det gör att en superstjärna har möjlighet att ta plats på listan, nämligen armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson. Med åtta VM-guld, tre silver och två brons tillsammans med två EM-guld, två silver och tre brons enligt de siffror jag har fått fram, är hon en av de största inom sportens historia. Hon har gjort mycket för att popularisera sporten i Sverige och hon är fortfarande aktiv och kommer att åka på VM i december även om hon ska föda sitt och maken Björn Ferrys första barn framemot sommaren. Förhoppningsvis kan hon bygga på sin redan imponerande medaljskörd med fortsatta framgångar.

48. Torgny Mogren, Längdskidor
Ytterligare en av alla dessa längdskidåkare. De är frekvent förekommande på listan, endast slagna av friidrottare om man lägger samman alla dess grenar. Torgny Mogren hade en framgångsrik karriär mellan -84 och -98. Hans främsta meriter är de två femmilsgulden i VM -91 och -93, samt tre guld i stafett, två i VM och ett i OS i Calgary -88. Dessutom har han tre silver och två brons från VM, ett silver i stafett och resten individuella medaljer. Mogren tävlade samtidigt som Tomas Wassberg och Gunde Svan, och tillsammans med Jan Ottosson utgjorde de ett fruktat stafettlag. I världscupen klarade Mogren av tretton segrar under sin karriär, han vann den totala världscupen -86/-87 och slutade topp tre fem gånger. De mest berömda tillfällena under hans karriär är dels eriksgatan på femmilen i Falun, som för mig som längdskidentusiast uppväxt utanför Falun är ett kärt minne, samt sista sträckan i OS-stafetten -88. Ryssar föll till höger och vänster, men Mogren höll sig lugn och höll Prokurorov bakom sig. Svans tillrop i slutet av loppet när han åker bredvid Mogren i spåret har blivit en klassiker: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!” Allt sammantaget är Mogren en del av en fantastisk längdgeneration och en av de bästa svenska längdskidåkarna genom tiderna.

47. Henri S:t Cyr, Dressyr
Det sägs om den kanadensiska curlaren Sandra Schmirler att hon är den enda idrottaren som har ett namn som rimmar med sin sport. Schmirler the curler är dock inte unik om man får använda det svenska språket, och eftersom det är en grundförutsättning för den här uppräkningen måste vi ju konstatera att Henri S:t Cyr faktiskt sysslade med dressyr. S:t Cyr vann under sin karriär fem OS-guld, två individuellt och tre i lag. Det gör honom till den mest framgångsrika olympiern inom dressyrsporten genom tiderna. Holländskan Anky van Grunsven har i och för sig vunnit tre individuella guld (de tre senaste), men inga lagguld än så länge. S:t Cyr vann både individuellt och i lag -52 och -56. Det femte guldet är i lag från -48, där han tillsammans med G-A Boltenstern och Gehnäll Persson var bättre än alla konkurrenter. Ett år efter spelen togs dock beslutet på en kongress att Sverige skulle bli diskvalificerat eftersom Persson bara var fanjunkare och inte fänrik, som han tillfälligt hade blivit befordrad till under spelen. Dressyr var en sport uteslutande för högre officerare, andra göra sig icke besvär. Sällan har idrottens klassproblematik varit så flagrant som här. Eftersom regeln är och var så oerhört korkad, och eftersom laget bevisligen var bäst, räknar jag detta OS-guld till S:t Cyrs meriter. Det borde också IOK göra, så här sextiotre år i efterhand, och ge guldet tillbaka till de svenska herrarna. Det är aldrig för sent att göra rätt. Med fem OS-guld är S:t Cyr den näst främste svenske olympiern genom tiderna. Vem som ligger före kommer ni att få reda på längre upp i tabellen.

46. Rolf Edling, Fäktning
Under 70-talet var Sverige en stormakt inom fäktningen. När jag skrev om Johan Harmenberg (plats 74) beskrev jag honom som den största svenske fäktaren än så länge. Det stämde förstås inte, även om Harmenberg lyckades ta ett individuellt OS-guld -80. Det klarade inte Rolf Edling av, men han tog OS-guld i lag -76 och dessutom fem VM-guld, två individuellt och tre i lag. Dessutom tog han ett silver och ett brons. I de OS han ställde upp i missade han pallen hårfint varje gång, och slutade sexa, femma och fyra. Som en parentes, och givetvis inget som räknas på den här listan, kan sägas att Edling också var Lunds Universitets fäktmästare mellan -76 och -08. Så nu har vi i alla fall klarat av Sveriges bäste fäktare genom tiderna, även om jag har starka förhoppningar på det unga damlaget som är på stark framväxt inför nästa OS. Bättre fäkta än illa fly, skulle jag säga.