2007

Själva galan utvecklade sig till en tvekamp mellan två (eller snarare tre) av mina favoritregissörer, P. T. Anderson och bröderna Coen. Till slut blev det Coenbröderna som gick vinnande ur striden med No country for old men, som jag inför galan såg med många störningsmoment, utan text och med dåligt ljud, vilket givetvis påverkade mitt omdöme och troligtvis (jag har inte sett om den sedan dess) är anledningen till att den inte är med på listan nedan. Här börjar också segertåget för animerad film bli mer tydlig, Surf’s up var faktiskt nära att också ta sig in på listan, den är förvånansvärt bra trots att bolaget måste ha varit sura när de insåg att det redan gjordes en animerad pingvinfilm som dessutom skulle komma ut året innan denna.

10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.

9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.

8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.

7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.

6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.

5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.

4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.

3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.

2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.

1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.