Valdagens skönhet

Det ser kanske ut som om det blir en deppig kväll när prognoserna börjar droppa in, men hur det än går ikväll är jag ändå glad i själen. Få saker gör mig så upprymd som en valdag när man tillsammans går till vallokalen, hämtar valsedlar, ställer sig i det lilla gröna tältbåset, smakar på klistret i kuverten för att sedan lämna över sig till kontrollanternas noggrant kontrollerade kontroll.

Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.

Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.

Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.

Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.