Året då de animerade filmerna tog över helt. Det regnar köttbullar var nominerad till golden globe, men blev bortsorterad inför oscarsgalan (istället fick, av någon anledning, Prinsessan och grodan en nominering. Förstår inte riktigt hur man tänkte där). Hade den blivit nominerad hade den varit med på listan också, på… sjätte plats säger vi. Annars stod det mellan Avatar och The Hurt locker om de tyngsta priserna och lite överraskande snodde Hurt locker bästa film och regi framför nosen på James Cameron. Han gråter nog hela vägen till banken där han blir glad igen. 2,7 miljarder dollar har den spelat in. Näst mest genom tiderna har Titanic gjort, 1,8 miljarder. Trea ligger Sagan om konungens återkomst, 1,1 miljarder. Cameron kickar boxofficeass kan man säga.
10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.
9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.
8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.
7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.
6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.
5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.
4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.
3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.
2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.
1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.
torsdag 30 september 2010
lördag 25 september 2010
Hönan eller ägget?
Det är intressant att se hur tidningarna skriver om Mona Sahlin, och hur folk pratar om henne. Alla verkar vara överrens om att hon är en dålig ledare och skulle bli en dålig statsminister. När man vill få reda på mer vad det är som gör henne dålig står det dock still.
Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.
När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.
Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.
Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.
När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.
Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.
torsdag 23 september 2010
Bastuklubben
Jag satt i bastun efter ett träningspass på friskis & svettis. En man satt bredvid mig, och trots att jag inte kunde ha glasögonen på mig och därför inte kunde urskilja några detaljer såg jag att han hade imponerande armmuskler och en rejäl mage. Han började konversera med mig, inledde med ”så du försöker också gå ner i vikt”, mest för att ha en publik att orera inför.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
onsdag 22 september 2010
Elegi över Tracks
Radioprogrammet Tracks går i graven efter 26 år i etern. Den sista sändningen kommer den 8e januari nästa år. Anledningen är den nya musikverkligheten där Tracks inte längre fungerar som en guide till ny musik, där lyssnarna redan har hört alla utmanarna på spotify eller youtube, där låtar får en onaturligt lång livslängd på listan (jämför svensktoppen där låtar kan ligga flera år på listan, en verklighet som Tracks var på väg till) och programmet därför har spelat ut sin roll.
Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.
Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.
Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?
En skål för Tracks när det går i graven.
Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.
Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.
Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?
En skål för Tracks när det går i graven.
Att referera till källorna
Hanne Kjöller skriver i dagens DN på ledarsidan om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och hur den nyblivne riksdagsledamoten Carina Herrstedt ska räkna ut ”invandringens kostnader”. Kjöller vänder sig emot det här och påpekar mycket riktigt att det inte går att räkna på det sättet eftersom det är så många osynliga aspekter som spelar in. Istället drar hon paralleller till den enda socialt konstruerade grupp där man faktiskt kan dra tydliga slutsatser om den ökade kostnaden för samhället: nämligen män.
Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.
Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.
Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.
Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.
För övrigt är SD nazister.
Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.
Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.
Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.
Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.
För övrigt är SD nazister.
måndag 20 september 2010
Täby och kapitalismen
Det mesta har väl redan sagts om den svenska katastrofen. Själv står jag och velar mellan huruvida jag önskar att alliansen får egen majoritet eller inte, så att SD inte ska få något som helst inflytande. Men det bästa i situationen hade väl varit om MP hade kunnat få så pass mycket inflytande över svensk politik att i alla fall miljön mår bättre om fyra år.
Ett exempel som jag hittade i DN idag symboliserar för mig vad borgerlig politik är, vad kapitalism är och ställer också frågan varför det är så svårt att se för många människor. I Täby, Fredrik Reinfeldts hemkommun, har moderaterna haft egen majoritet den senaste mandatperioden. Kommunen har kallats för Ms experimentkommun där man på lokal nivå har genomfört många av de idéer som M sedan vill införa i Sverige i stort. Bland annat har man privatiserat alla (89) förskolor utom en, inte bara under den senaste perioden förstås, men 88 förskolor har drivits i privat regi under den tiden.
I årets val tappade M var femte väljare och förlorade sin egna majoritet. Anledningen anses vara att väljarna var missnöjda med hur förskolor tar ut stora vinster genom att minska personal och öka storleken på barngrupperna bland annat. Det här är ingen hemlighet, så fungerar privata företag. Vinsten är viktigast, inte huruvida barnen har det bra. Man kan hävda att konkurrensen skulle generera större satsningar på kvalitativ undervisning och stimulering, men i Täby har ju uppenbart så inte skett.
Så de missnöjda väljarna i Täby tog sin demokratiska möjlighet på valdagen och röstade på något annat än M, ett parti som skulle bidra med förändring från företagens tillväxthysteri, kapitalism och snöda vinning. Man lade sin röst på… Folkpartiet. För det är ju ett parti som verkligen motsätter sig privatiseringar.
Ibland blir man så trött på människor. Här har de ett tydligt exempel på att den borgerliga politiken inte har fungerat i deras hemkommun, de uttrycker sin ilska över vad som har hänt, vill rösta på en förändring och lägger sedan sin röst på ett parti som har exakt samma åsikter i frågan. Risken är nu att det här kommer att hända i hela landet, och att det blir ett jävla meck med att ställa allt till rätta när folk har insett sitt misstag och ger ett rödgrönt mandat om fyra år. Därför vet jag inte om jag vill ha en allians med egen majoritet, trots att alternativet är SD som vågmästare.
För övrigt är SD nazister.
Ett exempel som jag hittade i DN idag symboliserar för mig vad borgerlig politik är, vad kapitalism är och ställer också frågan varför det är så svårt att se för många människor. I Täby, Fredrik Reinfeldts hemkommun, har moderaterna haft egen majoritet den senaste mandatperioden. Kommunen har kallats för Ms experimentkommun där man på lokal nivå har genomfört många av de idéer som M sedan vill införa i Sverige i stort. Bland annat har man privatiserat alla (89) förskolor utom en, inte bara under den senaste perioden förstås, men 88 förskolor har drivits i privat regi under den tiden.
I årets val tappade M var femte väljare och förlorade sin egna majoritet. Anledningen anses vara att väljarna var missnöjda med hur förskolor tar ut stora vinster genom att minska personal och öka storleken på barngrupperna bland annat. Det här är ingen hemlighet, så fungerar privata företag. Vinsten är viktigast, inte huruvida barnen har det bra. Man kan hävda att konkurrensen skulle generera större satsningar på kvalitativ undervisning och stimulering, men i Täby har ju uppenbart så inte skett.
Så de missnöjda väljarna i Täby tog sin demokratiska möjlighet på valdagen och röstade på något annat än M, ett parti som skulle bidra med förändring från företagens tillväxthysteri, kapitalism och snöda vinning. Man lade sin röst på… Folkpartiet. För det är ju ett parti som verkligen motsätter sig privatiseringar.
Ibland blir man så trött på människor. Här har de ett tydligt exempel på att den borgerliga politiken inte har fungerat i deras hemkommun, de uttrycker sin ilska över vad som har hänt, vill rösta på en förändring och lägger sedan sin röst på ett parti som har exakt samma åsikter i frågan. Risken är nu att det här kommer att hända i hela landet, och att det blir ett jävla meck med att ställa allt till rätta när folk har insett sitt misstag och ger ett rödgrönt mandat om fyra år. Därför vet jag inte om jag vill ha en allians med egen majoritet, trots att alternativet är SD som vågmästare.
För övrigt är SD nazister.
söndag 19 september 2010
Valdagens skönhet
Det ser kanske ut som om det blir en deppig kväll när prognoserna börjar droppa in, men hur det än går ikväll är jag ändå glad i själen. Få saker gör mig så upprymd som en valdag när man tillsammans går till vallokalen, hämtar valsedlar, ställer sig i det lilla gröna tältbåset, smakar på klistret i kuverten för att sedan lämna över sig till kontrollanternas noggrant kontrollerade kontroll.
Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.
Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.
Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.
Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.
Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.
Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.
Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.
Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
