Plats 1

1. Annika Sörenstam, Golf

När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.

Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.

Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.

Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.

Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.

Plats 2

2. Ingemar Stenmark, Alpint

Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.

Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.

I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.

Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.

Plats 3

3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis

Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.

J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.

Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.

När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.

Plats 4

4. Björn Borg, Tennis

Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.

Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.

Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.

Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.

Plats 5

5. Magdalena Forsberg, Skidskytte

När det kommer till idrottare som är störst genom tiderna i sin gren, råder det för mig ingen tvekan om att Magdalena Forsberg ska sällas till den skaran. Trots att hon under sin karriär inte lyckades ta något OS-guld, vilket ju är det största för en skidskytt, gör hennes höga lägstanivå över flera säsonger, samt fullträffar i flera världsmästerskap att hon för mig odiskutabelt är den största skidskytten på damsidan genom tiderna.

Som längdskidåkare rönte Magdalena Wallin inga större internationella framgångar. Ett brons i stafetten i Oberstdorf-VM -87 får räknas som längdkarriärens zenit. 1993 sadlade hon om till skidskyttet där hon med hjälp av tränaren Wolfgang Pichler snart blev ett namn att räkna med. Eva Korpela hade haft stora framgångar med dubbla världscupsegrar -86 och -87, samt VM-guld -86 och sex övriga VM-medaljer, och herrlandslagets fick oväntade framgångar i början av 90-talet, där Mikael Löfgren bland annat tog dubbla OS-brons -92 (ett i stafett) och vann den totala världscupen -93. Deras framgångar var en grund att bygga vidare på, men Wallin som blev Forsberg -96 skulle få göra det på egen hand.

Karriären bjöd på sammanlagt fyrtiotvå världscupsegrar, vilket ledde till sex totala världscupsegrar, åren -97 till -02. Det sammanlagda antalet pallplatser i världscupen var åttiosju. Sina första världscupsegrar tog hon -95, sina sista -01 då hon totalt dominerade världscupen med tolv segrar och vinst i samtliga delcuper. När det gäller VM-medaljer började hon med att ta brons på sprinten i Ruhpolding -96. 1997 var året då hon tog över skidskyttetronen med dubbla guld i Brezno-Osrblie på distans och jakt, samt återigen brons i sprinten. -98 blev det återigen guld i jakt, hennes favoritdistans, -99 ett silver och ett brons, -00 ett guld och ett brons och slutligen -01 dubbla guld och ett brons. Inklusive OS-medaljerna tog Forsberg alltså sex guld, ett silver och sju brons under sin skidskyttekarriär, utan hjälp av några stafettmedaljer, vilket visar på en ojämförbar jämnhet och spetskompetens.

Hon är den största svenska idrottare genom tiderna som inte har belönats med bragdguldet. Timingen i hennes framgångar gjorde att det varje år fanns någon annan kandidat som hade tjänat ihop till priset. Hennes stora år skulle vara -02, men efter med Forsbergs mått mätt bara två brons, gick det inte att ge henne priset. Som tröst kan sägas att hon blev framröstad av svenska folket som den mest populäre idrottaren, dvs Jerringpriset, fyra gånger – mer än någon annan idrottare.

Maratonkvinnan

IAAF har i sin upphöjda vishet tagit beslutet att stryka Paula Radcliffes världsrekord i maraton, eftersom hon har bedömts haft hjälp av manliga löpare. Beslutet innebär att inga världsrekord kan slås av dammaratonlöpare i lopp som springs tillsammans med män. Det är ett uppenbart självmål för friidrotten som sport, och ett direkt hån mot professionellt satsande långdistanslöpare på damsidan.

Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.

Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.

Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.

Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.

It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

R.E.M. har varit en betydande del av mitt liv nästan lika länge som jag aktivt har lyssnat på musik. Med låten ”Drive” och skivan ”Automatic for the people” 1992 blev R.E.M. mitt absoluta favoritband, och trots att de inte har gjort något extraordinärt det senaste decenniet ligger de stadigt kvar på förstaplatsen. Från indiestatus på 80-talet över megastjärnor på 90-talet till trötta och lite avdankade på 00-talet har R.E.M. påverkat mängder av ungdomar under uppväxten.

Det är inte bara musikaliskt som R.E.M. har betytt mycket för mig. Sångaren Michael Stipe har, sedan jag började lyssna på gruppen, varit en förebild och stilikon. Politiskt har R.E.M. varit aktiva i mängder av frågor, som kritik mot presidenterna Reagan/Bush, miljön, abortfrågan och medie- och kändiskulten. Förutom musiken och politiken är Michael Stipe också filmproducent, och ligger bland annat bakom underbara queerdängan ”Velvet Goldmine” från 1998. Störst intryck har jag personligen, och många med mig, dock tagit från Michael Stipes personliga ställningstagande till sexualitet.

Hans vägran att definiera sin sexualitet och istället enkelt konstatera att han är attraherad av och har sexuella relationer med både kvinnor och män gjorde det lättare för mig att hitta min identitet. Stipe har definierat sig själv som en ”queer artist” och menar att queer är mindre definitivt och inkluderar fler gråzoner. Själv definieras jag av samhället som heterosexuell, men har aldrig riktigt känt mig bekväm i den rollen. Queerbegreppet passar mig som hand i handske, tack vare sina gråzoner.

Tillsammans med mina andra tidiga musikaliska förebilder, som Freddie Mercury, Vince Clarke och Andy Bell i Erasure, Neil Tennant och Chris Lowe i Pet shop boys, samt senare även Morrissey i The Smiths, var Michael Stipe och R.E.M. förgrundsfigurer i mitt eget identitetsskapande. Som offentliga personer öppna med läggning och identitet har de gett unga människor, som jag en gång var, chansen att hitta fram till sig själv.

Musiken har alltid spelat en stor roll i identitetsskapande, och i en heteronormativ värld kan den ibland utgöra ett livsnödvändigt andningshål. När vi nu ristar in gravskriften för R.E.M. kan vi se tillbaka på en fantastisk musikalisk karriär, med låtar som för allt kommer att leva kvar i mitt och många andra människors medvetande. Frågan är ändå om inte den största betydelsen i R.E.M.s karriär har varit den obändiga viljan att visa upp sig själva som de är. Det är något jag tar med mig, när jag drar på mig hörlurarna och återigen nostalgilyssnar på ”Half a world away”, ”Find the river” och ”Let me in”.