Gainsbourg och den manliga konstnärsmyten

Såhär i Cornelistider kom det sig att jag och min sambo såg en annan biopic om en manlig musiker, den om Serge Gainsbourg. Det kändes då som att det var läge att syna ett fenomen lite närmare, nämligen den manliga konstnärsmyten.

Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.

Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.

”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.

Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.