Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!

Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.

Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.

Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.

Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!

Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.

Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.

Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.

Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.

När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.

Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.