2005

Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.

Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.

10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”

9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.

8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.

7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.

6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.

5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.

4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).

3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.

2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.

1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.