2006

Hej hopp, tre foreign language-filmer med på listan. Nytt rekord! Ett nytt starkt år som dominerades av mexikanska regissörer, även på min lista. The Departed sopade hem de tyngsta priserna och Martin Scorsese fick äntligen, efter mycket om och men och sex nomineringar (dock inte för Mean Streets eller Taxi Driver), sin oscar. En hel del bra filmer utanför listan, men här är de som platsade:

10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.

9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.

8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.

7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.

6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.

5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.

4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.

3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.

2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.

1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.