Humanismen som demokratisk rättighet

När Stefan Fölster och Svenskt näringsliv tycker att det läses alldeles för mycket flumhumanism på svenska högskolor och universitet känns det som att de pratar direkt till mig. Elva år av studerande har gett mig tre, snart fyra, examen i litterärt skapande, genusvetenskap och historia. Nu håller jag på med filmvetenskap. Jag är en tvättäkta humanistöverliggare som inte har fått ett enda arbete på alla mina akademiska meriter.

Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.

Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.

Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.

Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.