lördag 16 juli 2011

En lista att skämmas för?

Flera gånger under fester, framförallt framemot småtimmarna, har det hänt att jag har börjat diskutera skämslåtar med mina vänner. Ni vet, de där låtarna som man faktiskt gillar på riktigt, men inte är helt bekväm med att erkänna. Det är ett roligt samtalsämne och man blir lätt överraskad när någon man tror att man känner slänger fram en Ulf Lundell eller Toto ur fickan.

Personligen har jag många skämslåtar, och när jag någon gång tog mig för att försöka lista dem kom jag fram till något störande. Den bestod till stor del av kvinnliga soloartister. Först tänkte jag att jag hade en hemlig böjelse för wailande superdivor som jag inte vågade kännas vid, men sedan började jag tänka lite närmare på fenomenet och landade i en annan slutsats.

Kvinnliga soloartister blir oftare kodade som pinsamma. Det kan vara så att det bara är jag som är drabbad av det här viruset, men jag vet att många andra har låtar från min lista som sin absoluta skämslåt. Hur kommer det sig att vi tycker att det är mer pinsamt att lyssna på kvinnor än män? Tja, min löst sammanhållna teori är att kvinnor mer sällan ses som seriösa artister jämfört med sina manliga kollegor. Musikeryrket, liksom många andra kreativa arenor, har under lång tid varit förbehållet män. I myten om musikern ligger en stor dos manlighet, och myten är ofta det som räddar en artist från att vara pinsam. Manliga musiker har också lättare att stämplas som auteurer, som originella och självständiga, till skillnad från kvinnliga galjonsfigurer vars framgång förklaras med männen som skriver deras låtar.

Självklart beror det på vilka kretsar man rör sig i. Låtarna på min lista skulle vara helt okej, till och med självklara hos ett random fjortonårigt flickgäng. Likaså är nämnde Lundell husgud för många rockjournalister över fyrtio, men i mina kretsar är det fullkomligt tabu. Det var dock ett sammanträffande som jag tyckte såg för mycket ut som en tanke, med mina pinsamma kvinnliga soloartister, så jag tyckte att det var värt att ta upp det. Som en belöning för att ni lyssnar på mina tankar får ni också här den fullständiga listan. Självklart är den upplagd som ett riktigt blandband eller brännskiva eller vad ni vill. Tjugo underbara låtar från inte lika underbara artister:

Shakira – Underneath your clothes
Christina Aguilera – Beautiful
Cajsa-Stina Åkerström – I väntan på dig
Amy Diamond – Shooting star
Avril Lavigne – I’m with you
Britney Spears – I’m a slave for you
Beyonce – Halo
Dido – Thank you
Lady Gaga – Eh, eh (Nothing else I can say)
Blümchen – Heut ist mein tag
Fergie – Clumpsy
Natasha Bedingfield – These words
Kylie Minouge – Slow
Whitney Houston – My love is your love
Sandi Thom – I wish I was a punk rocker
Alicia Keys – No one
Vanessa Carlton – A thousand miles
Rollergirl – Superstar
Miley Cyrus – Party in the USA
Shakira – Ojos asi

9 kommentarer:

  1. Haha! Jag gillar också flera av låtarna på din lista! Fast jag skulle nog inte riktigt kalla Dido för skämmig...
    Jag ÄLSKAR förövrigt Ashley Simpsons Outta my head (Ay ya ya)
    Sjukt bra låt, och vansinnigt skämmig.
    Och kvinnlig artist.
    Himla intressant det här Jonas.

    SvaraRadera
  2. Ja, Dido fick vara kvar, men hon är inte såå pinsam. Sorterade bort Lisa Ekdahl, Nelly Furtado, Pink och Robyn (som var mer pinsam när jag började fila på den här listan för ett par år sedan). Dido hade nog varit den första att plocka bort om man ville ta ner den till arton låtar. Åsså Kylie eller Whitney för de låtarna är inte skämmiga att gilla, även om artisterna lämnar en del övrigt att önska.

    Och visst är jag inne på nåt här?

    SvaraRadera
  3. Cajsa-Stina är faktiskt inte särskilt pinsam heller, men det är nog för att jag gillar den låten så himla mycket. Så i det perspektivet. Skämmigast är nog Amy Diamond, eller Miley Cyrus.

    SvaraRadera
  4. Hej Jonas. Jag tycker du skriver bra och du tar ofta upp intressant frågor, även om jag inte alltid håller med dig. Jag har funderat flera gånger på om jag ska orka försöka få till ngn slags debatt och jag tror det är dags nu.

    Ibland tycker jag att genusvetare anstränger sig lite för mkt. Du kan ha en poäng, men du har inte funderat på om anledningen till att många "pinsamma" låtar framförs av kvinnor är pga av att det handlar om genrer där, av en eller annan anledning, oftast dåliga anledningar, många kvinnliga artister återfinns? För jag kan nog utan problem droppa 20 namn på kvinnor som åtnjuter den största respekt och "auteur"-status i många kretsar. Sen finns det, som du skriver, många kretsar där många män är tabu och där man får löpa gatlopp om man skulle våga sig på att säga ngt negativt om Pattis Smith. Jag förstår mig inte heller på folk som till synes har mindre respekt för vissa artister pga kön. Men jag tror inte det är det som gör att det finns många kvinnor bland skämslåtar, det handlar mer om varför man "skäms".

    Kom igen nu, debattera! :)

    Johnny Bjurefjäll

    SvaraRadera
  5. För övrigt, nästan två listor... Du får själv räkna ut vilken som är vilken...:
    Lista ett:
    Billie Holiday
    Nina Simone
    Grace Slick
    Janis Joplin
    Patti Smith
    Kate Bush
    Grace Jones
    Carole King
    Laura Nyro
    Aretha Franklin
    Laurie Anderson
    Robyn
    Karin Dreijer
    Jenny Wilson
    PJ Harvey
    Chrissie Hynde
    Siouxie Sioux
    Missy Elliot
    Dolly Parton
    Björk

    Lista två:
    Bonnie Tyler: Total Eclipse Of The Heart
    Kommer inte ihåg: Inga kan älska som vi
    Mauro Scocco: Om du var min
    Nazareth: Love Hurts
    Eddie Meduza: Då tar jag mig en kôpp
    Erasure: Oh L'Amour
    Chris De Burg: Lady In Red
    Phil Collins: In The Air Tonight
    George Michael: Faith
    Alphaville: Forever Young
    Puff Daddy: I'll Be Missing You
    Europe: It's The Final Countdown
    Natalie Imbruglia: Torn
    Meat Loaf: I Would Do Anything For Love

    Johnny

    SvaraRadera
  6. Vanessa Carlton är verkligen inte en artist att skämmas över. Carlton skriver och producerar allt material själv. Hennes senaste "Rabbits on the run" är inspelat helt analogt och är ett riktigt fantastisk, ärligt och äkta album. Tillbaks och omvärldsbevaka lite bättre.

    SvaraRadera
  7. Självklart ligger det en hel del i det du säger. Genre är ofta vad som definierar vad som är skämmigt och inte. Däremot finns det absolut en bild om den manliga konstnärsmyten som går igen i musiken, det står jag fast vid. Det finns mängder av kvinnliga soloartister, som de på din lista, som är hur coola som helst. Men det finns fler män, och det är vanligare att män lyfts upp som musikaliska genier och auteurer. Det börjar också förändras och bli bättre, fler och fler kvinnliga soloartister åtnjuter större och större respekt.

    Dessutom finns det många män i samma popgenre som är oerhört pinsamma att lyssna på. Enrique Iglesias, Robbie Williams, Justin Bieber för att nämna några. Det jag slogs av när jag sammanställde listan och när jag har lyssnat på andras listor, var just dock att det var så många kvinnor. Det kan, som du säger, bero på att kvinnliga soloartister är vanligare i de pinsamma genrerna, men det är också något som man kan fundera över. Varför ser musikbranschen ut som den gör? Vad gör att fler kvinnor kommer fram i popgenre jämfört med rockgenre (för så är det ju, även om det finns tydliga undantag i Patti Smith och Janis Jopling till exempel).

    Så sammanfattningsvis: Jo, det är nog mycket genre. Och genre inom musikbranschen är ofta könsnischad. Vilket kan vara förklaringen till pinsamhetslistorna.

    Mauro Scocco är en egen pinsamhetsfavorit. Det finns brukar jag ha med också.

    Erasure är ju dock INTE pinsamma! Världens bästa syntgrupp ju.

    Dolly Parton har gjort precis den här transaktionen att gå från pinsam till cred. Oerhört intressant artist överhuvudtaget.

    Tack för tipset om Vanessa Carlton. Ska kolla upp albumet (om jag inte skäms för mycket). Jag kom ihåg att det var oerhört pinsamt att gilla "A thousand miles" när den kom och sedan dess har jag inte hört något från Carlton. Därför hon är med på listan.

    SvaraRadera
  8. Yay, debatt... Fast inte så mkt eftersom jag helt håller med dig. Jag bara menade att just vad gäller skämmig musik så är det helt beroende av vilken grupp man tillhör. Som du skriver, du har tappat hakan när ngn tagit upp Ulf Lundell, när man i andra kretsar anser det vara idioti att inte älska Uffe... Men givetvis har du rätt i att manliga musiker, och konstnärer i huvud taget, i regel åtnjuter större respekt, inte minst bland folk som anser att det finns musik som är skämmig. Och det är jävligt tråkigt och jävligt tröttsamt. Och tyvärr är det ju så att de genrer som i regel åtnjuter respekt hos folk som dig och mig är i olika grad stängda för kvinnor och där har vi ett ledsamt faktum att diskutera. Visst blir det bättre men det är inte bra än....

    Nej, Erasure är inte skämmiga på riktigt, men Yazoo är bättre. Jag tror inte jag tycker ngn av mina skämslåtar är skämmiga på riktigt, möjligtvis Inga kan älska som vi och Lady in Red....

    Johnny

    SvaraRadera
  9. Och Mauro Scocco får ju ändå räknas in i kategorin, liksom alla i GES och Peter LeMarc. Om inte annat är det ett roligt ämne att diskutera, det här med skämslåtar. Vad som utgör pinsamheten och vad man skäms eller inte skäms för. Och om det finns skämslåtar som är så pinsamma att man inte ens vågar erkänna det för sig själv? Där kan det absolut bero på vilken krets man tillhör. Som feminist har jag ju inga problem att outa min kärlek för Shakira, men skulle ha väldigt svårt att förklara Benny Bennassi (inte för att det är någon favorit direkt, men du förstår poängen). Lite som Lundell. Eller Cornelis, som jag ju älskar musikaliskt och har fått en del skit för. Mm, kul ämne det här...

    SvaraRadera