Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.