It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

R.E.M. har varit en betydande del av mitt liv nästan lika länge som jag aktivt har lyssnat på musik. Med låten ”Drive” och skivan ”Automatic for the people” 1992 blev R.E.M. mitt absoluta favoritband, och trots att de inte har gjort något extraordinärt det senaste decenniet ligger de stadigt kvar på förstaplatsen. Från indiestatus på 80-talet över megastjärnor på 90-talet till trötta och lite avdankade på 00-talet har R.E.M. påverkat mängder av ungdomar under uppväxten.

Det är inte bara musikaliskt som R.E.M. har betytt mycket för mig. Sångaren Michael Stipe har, sedan jag började lyssna på gruppen, varit en förebild och stilikon. Politiskt har R.E.M. varit aktiva i mängder av frågor, som kritik mot presidenterna Reagan/Bush, miljön, abortfrågan och medie- och kändiskulten. Förutom musiken och politiken är Michael Stipe också filmproducent, och ligger bland annat bakom underbara queerdängan ”Velvet Goldmine” från 1998. Störst intryck har jag personligen, och många med mig, dock tagit från Michael Stipes personliga ställningstagande till sexualitet.

Hans vägran att definiera sin sexualitet och istället enkelt konstatera att han är attraherad av och har sexuella relationer med både kvinnor och män gjorde det lättare för mig att hitta min identitet. Stipe har definierat sig själv som en ”queer artist” och menar att queer är mindre definitivt och inkluderar fler gråzoner. Själv definieras jag av samhället som heterosexuell, men har aldrig riktigt känt mig bekväm i den rollen. Queerbegreppet passar mig som hand i handske, tack vare sina gråzoner.

Tillsammans med mina andra tidiga musikaliska förebilder, som Freddie Mercury, Vince Clarke och Andy Bell i Erasure, Neil Tennant och Chris Lowe i Pet shop boys, samt senare även Morrissey i The Smiths, var Michael Stipe och R.E.M. förgrundsfigurer i mitt eget identitetsskapande. Som offentliga personer öppna med läggning och identitet har de gett unga människor, som jag en gång var, chansen att hitta fram till sig själv.

Musiken har alltid spelat en stor roll i identitetsskapande, och i en heteronormativ värld kan den ibland utgöra ett livsnödvändigt andningshål. När vi nu ristar in gravskriften för R.E.M. kan vi se tillbaka på en fantastisk musikalisk karriär, med låtar som för allt kommer att leva kvar i mitt och många andra människors medvetande. Frågan är ändå om inte den största betydelsen i R.E.M.s karriär har varit den obändiga viljan att visa upp sig själva som de är. Det är något jag tar med mig, när jag drar på mig hörlurarna och återigen nostalgilyssnar på ”Half a world away”, ”Find the river” och ”Let me in”.