Darkwing duck

Darkwing Duck
Ursprungsland: USA
Genre: Animerad komedi
Avsnittslängd: ca 22 minuter
Antal säsonger: 3
Sändningsår: 1991-92
Skapare: Tad Stones
Svenska röster: Anders Öjebo, Ulf Källvik, Monica Forsberg, Christel Körner, Roger Storm, Bertil Engh m fl.

Darkwing Duck utvecklades som spinoff på Duck Tales och är uppbyggd som en genreparodi på deckar- och superhjältegenrerna, vilket gör att den är proppad med referenser till superhjältar, pulp fiction och spionfiktion. Darkwing Duck är superhjälten som tillsammans med sin adoptivdotter Gåsalyn, sidekicken Sigge McKvack och grannpojken Ture Fummelfot löser brott och förhindrar superskurkars framfart.
Av alla animerade eftermiddagsserier som producerats av Disney står för mig Darkwing Duck i särklass. När jag nu efter 16 år sett om flera avsnitt blir jag förvånad över hur välbehållen serien är.
Men det är klart, hur kan man gå fel med skurkar som Megavolt, Kvickrot, Negaduck, Järnnäbb, Vattuskräcken (vilken översättning av The Liquidator!) och Fläskanini (Tuskernini) som är en referens till dirigenten Arturo Toscanini och som använder filmscenarior i onda syften. Bara en sån sak.
Mitt absoluta favoritavsnitt är Twin Beaks. Skumma salladshuvuden tar över staden, Sigge McKvack snackar med ett vedträ och konstaterar att korna inte är vad de ser ut att vara. De popkulturella referenserna och den relativt vuxna intellektuella humorn gör att serien lämpar sig väl för ett äldre tittande. Jag förstår att yngre barn hellre såg på andra tecknade serier, vilket säkert är en förklaring till att det bara blev tre säsonger.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över traumat från när SVT spolade Darkwing Duck från tablån, tillsammans med flera andra serier efter några uppmärksammade våldsdåd, för att den var ”för våldsam”. Jag var 14 när det hände och tyckte att det var lika löjligt då som jag tycker nu. 50 avsnitt av 91 hann visas, och det var tillräckligt för att skapa en alldeles speciell plats i mitt hjärta.