Varför humor och allvar bör gifta sig och skaffa barn.

Vi såg The General idag på filmvetenskapen, Buster Keatons lyysande komedi som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Keaton spelar en vanlig kille som via sin kärlek till sitt lok och sin tjej blir indragen i tokigheter, iklädd den min han alltid har i sina filmer, nämligen ingen alls. Han kallades stone face under sin karriär och i The General ironiserar han till och med över sin egen brist på leenden genom ett foto på honom och lokomotivet (som heter The General, aha!) där han verkligen inte ler. Man kan säga att ingen har så lite lett genom hela filmhistorien.

Det fick mig osökt att tänka på det här med humor och allvar, och hur roligt allvar kan vara. Framförallt i parodier. Man kan till och med säga att det är fullkomligt nödvändigt för att en parodi ska vara bra att karaktärerna spelar sina roller på fullaste allvar. Se på Hot Shots, Top Secret eller Laddat Vapen. Fullkomligt fantastiska filmer där huvudpersonerna går in i sina roller och spelar dem på fullaste allvar. Så mycket allvar att det blir hysteriskt roligt samtidigt som det bygger upp en tacksam fond mot vilken man kan ställa grälla kontraster när man vill det.

Jämför då filmer som hela tiden försöker vara hysteriskt roliga, med stissiga skådespelare som med alla till buds stående medel försöker förmedla till publiken hur jävla roliga de är och hur roligt de har på scen eller framför kameran. Crazy liksom. Det tydligaste exemplet kanske inte kommer från film, utan från reklamradion. Alla galna morgonprogram där alla genom att skratta eller tokle när de säger saker vill förmedla till lyssnaren att ”vi minsann är ett galet gäng som gör galna saker som är så tokroliga hela tiden”.

Nej. Det bästa exemplet är tv6-mannen. Ni vet han som envisas med att prata sönder varenda eftertext som finns med sina galenskaper. Det finns andra tv6-människor som pratar också, men en av dem är värst. Aldrig är jag så nära att fysiskt strypa min tv som när tv6-mannen drar igång med sina analyser och förmenta självironier. Om de här exemplen hade varit undantag kunde jag kanske stå ut med det, men istället är de järtecken på humorns närstående undergång. De är en sjukdom som sprider sig genom samhällets alla porer och kläms ut i något som brukar gå under beteckningen svensk humorelit. Kanske lite orättvist, det finns en del gött mos inbakat i den svenska humoreliten också, men de är snarare undantag än regel.

Ge mig då hellre någon som inte behöver vänta in skratten. Någon som har tillräcklig tillit till sitt material för att inte behöva ge ledtrådar om att det hen säger är roligt.

Ge mig då hellre en Nour El-Refai, en Sarah Silverman, en Tage Danielsson, en Stephen Fry, en Charlie Chaplin, en Dylan Moran, en Eddie Izzard, en Sarah Alexander, en Hugh Laurie, en Charlie Sheen (ja, i Hot Shots då alltså), en Mia Skäringer, en Jemaine Clement, en P. G. Wodehouse, en Klara Zimmergren, en Bret McKenzie, en Edgar Wright, en George Clooney, en Bill Murray, en Stephen Chow, en Sara Granér.

Ge mig då hellre en Buster Keaton.

Så jävla bra.