torsdag 7 oktober 2010

Kanonmat

Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.

Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.

Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.

Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.

Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.

4 kommentarer:

  1. Ååhh den där jävla filmen fick jag också se när jag läste filmvetenskap. Vi råkade dessutom ha sån tur att vi fick se den oklippta versionen som är typ sjutton timmar lång. Eller iaf sex. Mådde sådär efteråt.

    SvaraRadera
  2. Jag var tvungen att gå efter en timme för att jag skulle jobba. Jag grät inte blod över det. Vår version var tre timmar drygt. Saftigt bara det.

    SvaraRadera
  3. Det där med Shakespeare har jag också funderat mycket över. Så tuktas en argbigga är ju verkligen vansinnigt obehaglig i sin kvinnosyn, varför envisas folk med att sätta upp den?! Gillar visserligen fina Tio orsaker att hata dig som baseras på argbiggan. Men där har de valt att låta argbiggan förbli arg och systern får arga till sig lite.

    SvaraRadera
  4. Exakt, vi diskuterade också den filmen. Där är ju ett exempel på hur man kan använda sig av pjäsen på ett nytt sätt. Istället envisas man att slänga upp samma misogyna dynga om och om igen. Sen är ju Julia Stiles med i Tio orsaker... jag kom fram till att det kan vara därför jag gillar den filmen också.

    SvaraRadera