Foxy papa

Sven-Göran Eriksson har skrivit på för mitt älskade Leicester och känslorna är kluvna. Min kärlek för den brittiska staden mitt i landet har egentligen ingen logisk förklaring. När jag var ung, riktigt ung då alltså, räckte det att namnet liknade mitt första favoritlag inom idrotten, Leksand. Leicester vann också den första tipsextramatch som jag såg. Det kan vara en efterkonstruktion, jag kan möjligtvis ha sett några matcher innan den, men det är den som finns kvar i minnet.

Hur som helst, Leicester är mitt favoritlag i brittisk fotboll. I efterhand ser det ut som ett lyckodrag för mig personligen eftersom flera av de idrottsforskare jag har läst har sitt huvudsäte i Leicester. Det verkar vara en sympatisk universitetsstad av det lilla jag vet. Fotbollsmässigt ligger Leicester Foxes i andra divisionen, The Championship, och säsongen har inte börjat bra för en klubb som i alla fall ska vara med och slåss i toppen av ligan. Krisen fick ägaren att sparka klubbens manager för att ersätta denne med Svennis.

Fördelen med utnämningen är förstås att det kommer att läggas ett oproportionerligt strålkastarljus på den förhållandevis lilla klubben. Det underlättar för mig som passivt fotbollsfan att följa Leicesters vardagliga förehavanden. Nackdelen är förstås ungefär samma sak. Helt plötsligt kommer alla svenska fotbollsintresserade följa Leicester. Det är ju min klubb!

Sedan jag började skapa identitet någonstans på högstadiet har jag ansträngt mig för att nischa in olika särintressen. Jag har inte varit extrem, utan bara velat hitta en del inom populärkulturen, till vilken jag också räknar idrott, där jag kan få vara ifred med mina sympatier. Därför håller jag inte på Liverpool, Milan eller ens Barcelona även om jag måste säga att jag ändå gillar de sistnämnda. Mina favoritlag ska vara outsiders, de ska helst inte vinna stora titlar och gärna ha en tydlig politisk inriktning (som Livorno) eller bara ha ett snyggt namn (som Auxerre). Leicester har varit min quirky egenhet, något som har gjort att jag känt mig speciell, precis som att lyssna på ett popband som folk inte har hört talas om.

På samma sätt känns det nu också bittert när mitt lilla indieband blir svensk mainstream genom utnämningen av Svennis. Rent sportsligt kan det vara bra eftersom han fortfarande har tillräckligt mycket strålglans kring sin person för att dra till sig bättre spelare till klubben. Risken är dock att Leicester bara blir ytterligare ett av alla dessa själlösa marknadsexperiment som fotbollen på senare år drabbats av.

Nåja, man får ta det bittra med det söta och bara hoppas på det bästa. Leicester kommer ändå att vara min favoritklubb, för om det blir en storklubb kan jag alltid roa mig med det urgamla nöjet att klaga på nya fans som kappvändare och medgångssupportrar. Jag har ju haft min Leicestertröja sedan 1997, herregud!