Dagen då klockan inte klämtar

Den här dagen är speciell. Mitt i höstmörkret får man en present av försynen, en extra timme att leka med. Ni vet hur det är, även om man som jag tycker hösten är sympatisk, frisk och fräsch (apropå det så är apoteksvargen som snackar värmländska kanske det roligaste som har hänt i år), så tappar man lätt vid det här laget lusten att vidareutveckla sig.

Då dyker den upp. En liten timme som vi får låna till i vår då vi inte längre behöver den. Det som framförallt är bra med den extra timmen är att eftersom den känns som en bonus är den inte tyngd med samma krav som de vanliga timmarna är. Vi vet precis hur många de är och vad vi ska göra med dem. Om vi inte gör det som är tänkt får vi dåligt samvete. Bonustimmen däremot kan man göra precis vad man vill med, utan att känna att man slösar bort den. En gåva som är gjord för att spenderas.

Därför sover man en timme längre, tar mer tid till frukosten eller korsordet, kramas lite extra och spontanfikar med vänner. Det gör inget, man har ju gott om tid. Den här extra timmen gör att man värdesätter andra saker den här dagen. Kanske en smula överdrivet, det är inte så att den här söndagen skiljer sig så mycket från andra på året, men just idag känner vi att vi har lite mer tid.

Nyckeln ligger förstås i att man inte ska planera för hårt med den extra timmen. Ju mindre man tänker på den, desto bättre blir känslan när man inser att den kommer eller har kommit. Det blir en present som man får packa upp till sig själv. Som att komma på hur man har en godispåse kvar i skafferiet, en trisslott kvar att skrapa eller att mötet man har haft ångest inför skjuts upp på obestämd tid.

Det där mysiga hugget i magen när saker faller på plats. Det är vintertid för mig.