När konst när värk för konstnärsverk

Apropå det jag skrev om igår med representationer av manliga konstnärer på film så kom jag på en annan tanke. Vi fick på filmvetenskapen se på ”Triumf des willens” av Leni Riefenstahl, nazipropaganda från mitten av 30-talet som är berömd för det skickliga användandet av en kameras möjligheter på den tiden. Samma vecka såg jag och min sambo ett Kobra-avsnitt där man avhandlade Wagners musik och kopplingen till nazismen. Där diskuterade man livligt förhållandet mellan skapare och verk, hur det påverkar upplevelsen av kulturkonsumtionen. I avsnittet fick båda extremer komma till tals, de som menar att konstnären betyder allt, att man inte kan särskilja denna från verket, och de som menar att verket måste stå helt självständigt, utan att påverkas alls av vem som har åstadkommit det.

Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.

Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.

Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.

Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.

Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.

För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.

Gainsbourg och den manliga konstnärsmyten

Såhär i Cornelistider kom det sig att jag och min sambo såg en annan biopic om en manlig musiker, den om Serge Gainsbourg. Det kändes då som att det var läge att syna ett fenomen lite närmare, nämligen den manliga konstnärsmyten.

Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.

Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.

”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.

Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.