fredag 30 augusti 2013

Karriärsruna över Steven Soderbergh



I en serie texter vill jag dyka djupare in i Soderberghs filmskapande, för att ge en tydligare och mer nyanserad bild av hans stil, tematik och tillvägagångssätt. Den här första texten är en sammanfattande kort genomgång av hans karriär, de filmer han har gjort, bemötande och kort om vanliga stildrag och teman i hans filmer. I kommande texter vill jag dyka djupare in i teman som genre, kommunikation, dekonstruktion, självreflexivitet, politik, excess som stil, kontroll av informationsflöde som stil, samt verklighet och sinnessjukdom.


Soderberghs karriär
 
Steven Soderbergh slog igenom med dunder och brak när han vann guldpalmen i Cannes för sin debutfilm Sex, lögner och videoband (sex, lies, and videotapes Soderbergh 1989). Sedan dess har han varit en produktiv och framgångsrik regissör i Hollywood, där han har varvat kommersiella framgångar och prisbelönta filmer med mer svårtillgängliga projekt. Under en karriär som sträcker sig över tjugofyra år har han regisserat sammanlagt tjugosju långfilmer. Senaste filmen Mitt liv med Liberace (Behind the candelabra, Soderbergh 2013), som har svensk premiär i helgen, blir dock hans sista. Åtminstone på ett tag. Han har bestämt sig för att ta en paus från långfilmsregisserandet för att, som han uttrycker det själv, hitta nya perspektiv och idéer genom att riva ner allt och bygga upp det på nytt igen, precis som han gjorde med experimentfilmen Schizopolis (Soderbergh 1996), som tillkom efter en rad mindre lyckade filmer i början av 90-talet.

Soderbergh har en lång karriär med mångsidiga filmer som lekt med konventioner, genreförväntningar och reflexivitet, vilket kan göra det svårt att säga något enhetligt om honom som regissör. Stildrag som färgtoning, ambiensmusik, uppbruten kronologi och hyperrealistisk, ofta improviserad dialog återkommer förvisso under hela hans karriär, men det är snarare experimentlusta, samt kärlek till och nyfikenhet inför filmmediets möjligheter, som kan sägas vara det som har genomsyrat hela Soderberghs produktion. Han kallar sig själv för en processdriven, inte måldriven, regissör, och är mer intresserad av skapandet som sådant än det färdiga resultatet. Det kan också förklara hans berömda höga produktionstakt. De två senaste åren har han regisserat fem långfilmer i vad som syns vara en brådska att bli färdig inför en nära förestående semester. Contagion (Soderbergh 2011), Haywire (Soderbergh 2012), Magic Mike (Soderbergh 2012), Side effects (Soderbergh 2013) och Mitt liv med Liberace är alla tempofyllda stiluppvisningar som i sig tydligt demonstrerar Soderberghs mångsidighet när det gäller genre och tematik. Det är svårare att vara pretentiös när man rör sig snabbt, som han själv uttrycker det.

Efter succén med Sex, lögner och videoband gick Soderbergh genom några svåra år där filmer som Kafka (Soderbergh 1991), King of the hill (Soderbergh 1993) och The Underneath (Soderbergh 1995) misslyckades att dra en stor publik eller få uppmärksamhet från filmkritikerna. Efter omstarten med Schizopolis gjorde han mainstreamfilmen Out of sight (Soderbergh 1998) mycket för att inte fastna i konstfilmsfacket, vilket han har beskrivit som minst lika begränsande som box office-facket. Filmen blev en succé både för Soderbergh själv samt för huvudpersonerna George Clooney och Jennifer Lopez. Clooney och Soderbergh skulle sedan samarbeta på en mängd filmer både som skådespelare/regissör, men också som gemensamma producenter.

Mest känd för den stora publiken är han ändå för att ha regisserat Oceanstrilogin. Ocean's eleven (Soderbergh 2001) kom året efter att han fått sin hittills enda Oscar för regin till Traffic (Soderbergh 2000). När han blev Oscarsnominerad som regissör för två filmer, Traffic och Erin Brokovich (Soderbergh 2000) vid 2001 års Oscarsgala, var det första gången sedan 1938 det hände. Det var också första gången någonsin en regissör som blivit nominerad för två filmer faktiskt vann priset. Med första Oceansfilmen kom också hans största kommersiella framgång. En rollista med idel superstjärnor, en fartfylld historia om ett gäng sympatiska skurkar som ska råna en osympatisk casinoägare, samt en kärlekshistoria med förhinder, gjorde att filmen drog in 450 miljoner dollar i biointäkter. Soderbergh, som snarare har blivit känd för riskfylld rollbesättning, till exempel genom att ge porrskådespelaren Sasha Grey huvudrollen i The Girlfriend experience (Soderbergh 2009) eller MMA-stjärnan Gina Carano huvudrollen i Haywire, förklarar på kommentatorspåret till Ocean's eleven att för att publiken snabbt ska kunna relatera till en så stor grupp av karaktärer krävs det att de har lätt igenkännbara ansikten och personligheter. Då är kända skådespelare att föredra framför stereotypiseringar.

Uppföljaren Ocean's twelve (Soderbergh 2004) fick inte alls samma fina kritik som den första filmen, och det beslutades att göra en tredje film, Ocean's thirteen (Soderbergh 2007), för att ge biopubliken en värdig avslutning på historien (och säkert för att tjäna en del extra slantar). Trilogin har prisats för sitt underhållningsvärde, utseende och coolhet av kritiker och åskådare, men sällan för sitt innehåll. Inte i samma utsträckning som de mer tydligt politiska Traffic och Erin Brokovich. Politiken stod också i förgrunden när Soderbergh beslutade sig för att göra biopic om en av världspolitikens ikoner, Che Guevara. Över två filmer, Che - Argentinaren (Che: Part one, Soderbergh 2008) och Che - Gerillaledaren (Che: Part two, Soderbergh 2008), skildras Che som människa, soldat, läkare och politisk kraft.

Efter varje Oceansfilm har Soderbergh varvat med ett lågbudgetexperiment. Full frontal (Soderbergh 2002) efter elvan, Bubble (Soderberg 2005) efter tolvan och The Girlfriend experience efter tretton. Filmvetaren David Bordwell beskriver Soderbergh som en regissör med stor pluralism, baserad på en känsla av att "ha kommit för sent till festen". Han har ett smörgåsbord av genrer och stilar genom filmhistorien att välja mellan, vilket signalerar hans mångsidighet. Soderbergh är ett av de tydligaste exemplen på en regissör som i dagens Hollywood kombinerar en studiokarriär med en indiekarriär. Bordwell kallar honom träffande för en kommersiell regissör med experimentell flärd.

En annan skådespelare som Soderbergh har valt att samarbeta med vid upprepade tillfällen är Matt Damon. I The Informant! (Soderbergh 2009) skildrar Damon en person vars värld, genom lögner för både sig själv och sin omgivning, till slut imploderar. Värdet av ärlighet och sanning, samt faran i att bli utsatt för felaktig information och meningslös retorik är återkommande teman i Soderberghs filmer. Dessa fall av oärliga förhållanden och praktiker – när de ställs mot scener där vi ser hur maskeringen faller och folk talar ärligt – markerar en skarp kontrast mellan uppträdande och verklighet och betonar vikten av att bestämma om, huruvida och i vilken mängd vi har information. Damons karaktär Mark i The Informant! speglas i hans karaktär Scott i Mitt liv med Liberace, som även han har svårt att definiera vad som är verkligt och overkligt, vad som är sanning och lögn. Gränsen mellan uppträdande och vardagsliv. Det syns även tydligt i filmer som The Underneath, Solaris (Soderbergh 2002) och Side effects. Även Oceansfilmerna är dramaturgiskt uppbyggda på en tydlig kontroll av informationsflöde, såväl mellan karaktärerna i filmen som mellan filmen och åskådaren. Vad vi får reda på, när vi får reda på det och huruvida vi kan lita på informationen, är en stor del av den spänning som filmerna skapar.

Succéer som Oceanstrilogin, Sex, lögner och videoband och Erin Brokovich har varvats med misslyckanden som Solaris och noirhyllningen The Good German (Soderbergh 2005), men Soderbergh menar själv att man inte får vara rädd för att misslyckas. Om man inte är rädd när man ger sig in i ett projekt är det risk att man blir bekväm, och då utvecklas man aldrig som filmskapare. Rena experimentfilmer som Full frontal och lågbudgethistorier som Bubble har gett Soderbergh möjlighet att testa gränserna för vad som är möjligt, även om en stor del av hans publik inte uppskattar eller ens ser filmerna. Kommunikation är också ett återkommande tema i Soderberghs filmer, vare sig det är via förståelsen av faktiska eller hittepå-språk som i Schizopolis, inneslutningen i gruppen som användandet av gentlemannatjuvslang signalerar i Oceanstrilogin, eller kommentarer om kommunikationen från estradör till publik, som i Magic Mike och Mitt liv med Liberace. Med stor självreflexivitet och dekonstruerat berättande visar Soderbergh upp en medvetenhet om att han kommunicerar med en publik, samt hur man kommunicerar med en publik.

När Steven Soderbergh nu tar en paus från långfilmandet kan man bara hoppas att nya regissörer kliver in och uppfyller de önskningar och krav han har ställt på sig själv. Hitta nya sätt att filma på, nya sätt att utmana såväl etablissemang som publik för att flytta gränserna för vad filmskapande kan innebära. Jag tror inte att Soderbergh kommer att hålla sig borta särskilt länge. Han har redan gett sig in i att regissera och producera miniserien The Knick, som utspelar sig på ett sjukhus i New York i början av 1900-talet.

Liksom i Mitt liv med Liberace måste man veta när det är dags att kliva av scenen, annars riskerar livet att bli en enda lång upprepning. Förhoppningsvis kommer Soderbergh tillbaka utvilad, med nya synsätt och nya möjligheter. För jag personligen ser gärna fler Soderberghfilmer i framtiden.

Litteratur:
Bordwell, David, The Way Hollywood tells it, Berkeley, Los Angeles och London, University of California Press, 2006
Rodriguez-Ruiz, David, ”Knowledge, Truth and Thought Experiments in Schizopolis and sex, lies, and videotape”, i Palmer, R. Barton/Sanders, Steven M. (red.), The Philosophy of Steven Soderbergh, Lexington, University Press of Kentucky, 2011

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar