Lappri

Svar och förtydliganden

2011-12-01T08:40:00.000-08:00

Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:

Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.

Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.

Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.

När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.

Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.

Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.

Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.

Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.

Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.

Genusvetenskap som voodoosekt

2011-12-01T00:27:00.000-08:00

Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.

En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.

Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.

Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.

Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.

När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.

Intet nytt under genusen

2011-11-07T03:16:00.000-08:00

Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.

Svar och öppet brev till Genusnytt:

Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.

Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.

Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.

Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?

Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.

UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).

Bara ett par klargöranden.

Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.

Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.

En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.

Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.

Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.

Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...

Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.

Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.

Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.

Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.

Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.

Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).

Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.

Plats 1

2011-10-23T06:27:00.000-07:00

1. Annika Sörenstam, Golf

När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.

Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.

Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.

Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.

Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.

Plats 2

2011-10-22T06:26:00.000-07:00

2. Ingemar Stenmark, Alpint

Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.

Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.

I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.

Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.

Plats 3

2011-10-21T06:24:00.000-07:00

3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis

Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.

J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.

Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.

När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.

Plats 4

2011-10-20T06:22:00.000-07:00

4. Björn Borg, Tennis

Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.

Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.

Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.

Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.

Plats 5

2011-10-19T06:20:00.000-07:00

5. Magdalena Forsberg, Skidskytte

När det kommer till idrottare som är störst genom tiderna i sin gren, råder det för mig ingen tvekan om att Magdalena Forsberg ska sällas till den skaran. Trots att hon under sin karriär inte lyckades ta något OS-guld, vilket ju är det största för en skidskytt, gör hennes höga lägstanivå över flera säsonger, samt fullträffar i flera världsmästerskap att hon för mig odiskutabelt är den största skidskytten på damsidan genom tiderna.

Som längdskidåkare rönte Magdalena Wallin inga större internationella framgångar. Ett brons i stafetten i Oberstdorf-VM -87 får räknas som längdkarriärens zenit. 1993 sadlade hon om till skidskyttet där hon med hjälp av tränaren Wolfgang Pichler snart blev ett namn att räkna med. Eva Korpela hade haft stora framgångar med dubbla världscupsegrar -86 och -87, samt VM-guld -86 och sex övriga VM-medaljer, och herrlandslagets fick oväntade framgångar i början av 90-talet, där Mikael Löfgren bland annat tog dubbla OS-brons -92 (ett i stafett) och vann den totala världscupen -93. Deras framgångar var en grund att bygga vidare på, men Wallin som blev Forsberg -96 skulle få göra det på egen hand.

Karriären bjöd på sammanlagt fyrtiotvå världscupsegrar, vilket ledde till sex totala världscupsegrar, åren -97 till -02. Det sammanlagda antalet pallplatser i världscupen var åttiosju. Sina första världscupsegrar tog hon -95, sina sista -01 då hon totalt dominerade världscupen med tolv segrar och vinst i samtliga delcuper. När det gäller VM-medaljer började hon med att ta brons på sprinten i Ruhpolding -96. 1997 var året då hon tog över skidskyttetronen med dubbla guld i Brezno-Osrblie på distans och jakt, samt återigen brons i sprinten. -98 blev det återigen guld i jakt, hennes favoritdistans, -99 ett silver och ett brons, -00 ett guld och ett brons och slutligen -01 dubbla guld och ett brons. Inklusive OS-medaljerna tog Forsberg alltså sex guld, ett silver och sju brons under sin skidskyttekarriär, utan hjälp av några stafettmedaljer, vilket visar på en ojämförbar jämnhet och spetskompetens.

Hon är den största svenska idrottare genom tiderna som inte har belönats med bragdguldet. Timingen i hennes framgångar gjorde att det varje år fanns någon annan kandidat som hade tjänat ihop till priset. Hennes stora år skulle vara -02, men efter med Forsbergs mått mätt bara två brons, gick det inte att ge henne priset. Som tröst kan sägas att hon blev framröstad av svenska folket som den mest populäre idrottaren, dvs Jerringpriset, fyra gånger – mer än någon annan idrottare.

Maratonkvinnan

2011-10-13T08:57:00.000-07:00

IAAF har i sin upphöjda vishet tagit beslutet att stryka Paula Radcliffes världsrekord i maraton, eftersom hon har bedömts haft hjälp av manliga löpare. Beslutet innebär att inga världsrekord kan slås av dammaratonlöpare i lopp som springs tillsammans med män. Det är ett uppenbart självmål för friidrotten som sport, och ett direkt hån mot professionellt satsande långdistanslöpare på damsidan.

Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.

Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.

Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.

Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.

It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

2011-10-05T12:31:00.000-07:00

R.E.M. har varit en betydande del av mitt liv nästan lika länge som jag aktivt har lyssnat på musik. Med låten ”Drive” och skivan ”Automatic for the people” 1992 blev R.E.M. mitt absoluta favoritband, och trots att de inte har gjort något extraordinärt det senaste decenniet ligger de stadigt kvar på förstaplatsen. Från indiestatus på 80-talet över megastjärnor på 90-talet till trötta och lite avdankade på 00-talet har R.E.M. påverkat mängder av ungdomar under uppväxten.

Det är inte bara musikaliskt som R.E.M. har betytt mycket för mig. Sångaren Michael Stipe har, sedan jag började lyssna på gruppen, varit en förebild och stilikon. Politiskt har R.E.M. varit aktiva i mängder av frågor, som kritik mot presidenterna Reagan/Bush, miljön, abortfrågan och medie- och kändiskulten. Förutom musiken och politiken är Michael Stipe också filmproducent, och ligger bland annat bakom underbara queerdängan ”Velvet Goldmine” från 1998. Störst intryck har jag personligen, och många med mig, dock tagit från Michael Stipes personliga ställningstagande till sexualitet.

Hans vägran att definiera sin sexualitet och istället enkelt konstatera att han är attraherad av och har sexuella relationer med både kvinnor och män gjorde det lättare för mig att hitta min identitet. Stipe har definierat sig själv som en ”queer artist” och menar att queer är mindre definitivt och inkluderar fler gråzoner. Själv definieras jag av samhället som heterosexuell, men har aldrig riktigt känt mig bekväm i den rollen. Queerbegreppet passar mig som hand i handske, tack vare sina gråzoner.

Tillsammans med mina andra tidiga musikaliska förebilder, som Freddie Mercury, Vince Clarke och Andy Bell i Erasure, Neil Tennant och Chris Lowe i Pet shop boys, samt senare även Morrissey i The Smiths, var Michael Stipe och R.E.M. förgrundsfigurer i mitt eget identitetsskapande. Som offentliga personer öppna med läggning och identitet har de gett unga människor, som jag en gång var, chansen att hitta fram till sig själv.

Musiken har alltid spelat en stor roll i identitetsskapande, och i en heteronormativ värld kan den ibland utgöra ett livsnödvändigt andningshål. När vi nu ristar in gravskriften för R.E.M. kan vi se tillbaka på en fantastisk musikalisk karriär, med låtar som för allt kommer att leva kvar i mitt och många andra människors medvetande. Frågan är ändå om inte den största betydelsen i R.E.M.s karriär har varit den obändiga viljan att visa upp sig själva som de är. Det är något jag tar med mig, när jag drar på mig hörlurarna och återigen nostalgilyssnar på ”Half a world away”, ”Find the river” och ”Let me in”.

Snabba bilar, rasande tittare

2011-09-14T05:45:00.000-07:00

Eftersom jag nyligen skrev ett arbete om Guds stad och uppkomsten av begreppet Favela chic, var jag nyfiken på om representationen skulle vara tydlig i Fast and furious 5, som utspelar sig i Rio de Janeiro. Efter att ha sett filmen kan jag inte påstå att favelan spelar en så betydande roll att den kan beskrivas som chicifierad. Staden Rio och dess favelor är enbart en kuliss, en ursäkt för att iscensätta spektakulära biljakter på en ny plats.

Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.

Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.

Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.

Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.

Plats 6

2011-09-05T11:00:00.000-07:00

6. Carolina Klüft, Mångkamp/Längdhopp

Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.

Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.

Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.

Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.

Plats 7

2011-09-04T10:57:00.000-07:00

7. Gunde Svan, Längdskidor

Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.

Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.

Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”

Plats 8

2011-09-03T10:53:00.000-07:00

8. Anja Pärson, Alpint

En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.

Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.

Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.

Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.

Plats 9

2011-09-02T10:51:00.000-07:00

9. Gert Fredriksson, Kanot

I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.

Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.

Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.

Plats 10

2011-09-01T10:48:00.000-07:00

10. Tony Rickardsson, Speedway

Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.

Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.

1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.

Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.

Plats 15-11

2011-08-31T05:27:00.000-07:00

15. Pernilla Wiberg, Alpint
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.

14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.

13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.

12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.

11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.

Plats 20-16

2011-08-03T02:04:00.000-07:00

20. Torbjörn Blomdahl, Biljard
Torbjörn Blomdahl är Sveriges främste biljardspelare genom alla tider. Han är en allroundtalang som
ändå nått sina största framgångar inom trevallarscarambole. Här har han försvarat sin VM-titel i singel sex gånger, och sin EM-titel åtta gånger. I dubbel tillsammans med Michael Nilsson har han nio VM-titlar (sju med Nilsson) och tre EM-titlar. Sammanlagt femton VM-titlar och elva EM-titlar gör honom till den näst mest framgångsrike trevallarscarambolespelaren genom tiderna, efter Raymond Ceulemans. Han har varit en stor ambassadör för sporten och dess popularisering i Sverige.

19. Patrik Sjöberg, Höjdhopp
Patrik Sjöberg är förstås mest känd för att vara en av få svenska friidrottare att ha haft ett världsrekord, 2,42 satt på Stockholms Stadion -87. Samma år tog han också VM-titeln utomhus. Han är också den enda höjdhoppare som har tagit medalj i tre olympiska spel, två silver och ett brons. Med guld, silver och brons i VM inomhus och fyra guld i inomhus-EM (där konkurrensen är i princip lika stor som i ett VM) blir hans sammanlagda resultatrad sex guld, tre silver och två brons i en av de mest konkurrensutsatta sporterna i världen. Bara Javier Sotomayor, avstängd för dopning under senare delen av sin karriär, har hoppat högre än Sjöberg och hans resultat skulle göra honom till överlägsen världsetta för de senaste femton åren. 2,42 är än idag gällande europarekord, och Sjöberg har vid två tillfällen också haft världsrekordet inomhus. Som högst hoppade han 2,41.

18. Jörgen Persson, Bordtennis
Har under sin karriär fått stå i skuggan av J-O Waldner, men Jörgen Persson har enormt stora meriter från sin långa karriär som inleddes -83 och pågår fortfarande. Känd för sin giftiga backhand var han en del av det lag som ”rev den kinesiska muren” och blev lagvärldsmästare -89. Tillsammans med fyra andra lag-VM-titlar och en singeltitel från Chiba -91 får han räknas till en av sportens stora. Han har dessutom fyra silver och två brons från VM, i singel, lag och dubbel. Bordtennis är ju en sport där den största konkurrensen kommer från Asien, främst Kina, vilket gör att EM-medaljer inte kan rankas lika högt. Med det sagt är det ändå imponerande att Persson samlat på sig tio guld och ett silver genom åren. Eftersom hans inledande bordtennisturnering i OS -88 också var första gången sporten kom med på programmet är han ensam om att ha deltagit i samtliga olympiska spel. Just nu ligger han i hårdträning för London-OS där han hoppas kunna ta hem sin första olympiska medalj.

17. Mats Wilander, Tennis
Sverige var under 80-talet en stor och respekterad tennisnation. I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom mängder med nya talanger fram, en av dem var Mats Wilander. Som sjuttonåring slog han igenom med dunder och brak när han som yngst någonsin vann Grand Slam-turneringen Franska öppna. Mest anmärkningsvärt under turneringen, förutom sensationen att han vann, var en matchboll i semifinalen mot José-Louis Clerc. Clercs boll dömdes ut av domaren och Wilander var vidare till final, men Wilander protesterade och menade att bollen hade varit inne. Bollen spelades om på Wilanders begäran och han vann matchen ändå. Det var starten på en fantastisk tenniskarriär som inkluderade trettiotre singeltitlar, varav sju Grand Slam, tre i Australien, tre i Paris och en i US Open. Som dubbelspelare vann han sju titlar varav en GS i Wimbledon. Han rankades som världsetta i sammanlagt tjugo veckor -88-89, men trots sina många framgångar har han ett par övermän inom tennissporten.

16. Marit Söderström Nord, Segling
En av de mest okända idrottarna på den här listan, och även någon som jag själv måste erkänna att jag inte kände till när jag började med arbetet. I slutet av 70-talet och början av 80-talet tog hon tio VM-guld i fyra olika seglingsklasser. Hon utmanade killarna tjugofem år innan det blev fashionabelt, eftersom hon sökte större konkurrens. När hon var som bäst var hon den överlägset bästa seglaren på damsidan. I och med att det dröjde innan hennes favoritklasser kom med på OS-programmet fick hon aldrig göra sig själv rättvisa med olympiska medaljer. Ändå blev det en silvermedalj i Seoul 1988 tillsammans med Birgitta Bengtsson i 470-klassen. Där tog hon åren efter också ett EM-silver och ett EM-brons. Söderström Nord visar hur svårt det är för en kvinna att komma fram i sportvärlden, under hennes idrottskarriär jobbade hon heltid och fick be seglingsklubbar att ta in henne för att kunna göra en OS-satsning. Trots tio VM-guld.

Plats 25-21

2011-08-01T01:24:00.000-07:00

25. Ivar Johansson, Brottning
Det har varit många brottare på och precis utanför den här listan, men nu kommer vi till den störste av dem alla. Som vi har varit inne på tidigare kan EM inom brottningen ofta räknas med samma dignitet som VM och OS. Under Ivar Johanssons karriär brottades det inte i VM, så det är bara OS- och EM-medaljer som räknas för hans del, och de är många. Sammanlagt nio EM-guld blev det mellan -31 och -39. Mest känd är han ändå för sina tre OS-guld från spelen i Los Angeles -32 och Berlin -36. I spelen -32 tog han först guldet i fristil i mellanvikt, sedan var han tvungen att banta ner sig fem kilo på ett dygn för att klara av invägningen till welterviktsklassen i grekisk-romersk stil. Efter en kur med bastu, filtar och svettning lyckades Johansson gå ner sina kilon. Sedan vann han även guldet i grekisk-romersk stil. Det är en bedrift som ingen annan brottare har lyckats med och det gör Ivar Johansson till en legendarisk idrottsman och en av de största inom svensk idrottshistoria.

24. Lars Frölander, Simning
Simsporten har under de senaste decennierna upplevt en inflation i antalet mästerskap. Vissa år kan det simmas tre-fyra mästerskap, med ett stort antal medaljer att tävla om. Därför ska man ta simmedaljer med en nypa salt, vilket jag också har gjort på den här listan. Det går dock inte att komma ifrån att vissa av våra simmare de senaste åren har haft enorma framgångar. Lars Frölander är en av dem. Tack vare två individuella guld i lång bana på 100m fjäril, OS -00 och VM -01, samt ett lagkappsguld på 4x200m -94 har han tre stora guldmedaljer. I VM och OS på lång bana har han dessutom fem silver och två brons. I EM, lång bana, har han tre guld, tre silver och fem brons. På kortbana är resultaten i VM sju guld, fem silver och två brons, samt i EM tre guld, ett silver och inget brons. Den sammanlagda resultatraden blir imponerande sexton guld, fjorton silver och nio brons. Ingen annan herrsimmare är i närheten av den medaljskörden och endast Arne Borg kan konkurrera i storhet.

23. Stefan Holm, Höjdhopp
Stefan Holm lyckades tålmodigt och taktfast bygga upp en gedigen idrottskarriär med många och långa framgångar över lång tid. Han största triumf är självklart OS-guldet i Athen 2004, men han har också en silvermedalj från VM -03. Dessutom har han hela fyra guld från inomhus-VM där han också har hoppat sitt karriärhögsta 2,40. Höjdhopp är en av de grenar där konkurrensen främst kommer från europeiska hoppare (med några givna undantag förstås), vilket gör att Holms silver och brons utomhus och två guld och ett silver inomhus också får nämnas med respekt. Slår man ihop alla hans medaljer är det alltså sju guld, tre silver och ett brons, en resultatlista som få höjdhoppare på herrsidan någonsin har kommit upp i. Han är också den hoppare på herrsidan som har hoppat högst över sin egen höjd. Övriga meriter inkluderar sju segrar i europacupen, samt fyra Golden League och sexton Grand Prix-vinster.

22. Christian Olsson, Tresteg
Samma kväll som Stefan Holm tog sitt klassiska OS-guld i höjdhoppet säkrade Christian Olsson sitt OS-guld i tresteg bara ett stenkast därifrån. Utomhus har Olsson också ett guld och ett silver i VM samt två guld i EM. Inomhus har han två VM- samt ett EM-guld. Den sammanlagda medaljskörden är alltså sju guld och ett silver. Utöver det delar han världsrekordet inomhus och har genom åren tagit elva Golden League-titlar, -04 delade han på segerpotten efter att ha vunnit samtliga sex tävlingar det året. Han har vunnit europacupen fyra gånger och tagit nio övriga Grand Prix-segrar. Inom tresteget har han dominerat 00-talet och räknas till en av sportens största genom tiderna.

21. Therese Alshammar, Simning
Av alla simmare vi har haft på listan kommer vi nu till den i mitt tycke största av dem alla. Som jag har varit inne på måste man ta simmedaljer med en nypa salt, men man kan inte undgå att imponeras av Therese Alshammars enorma meritlista. Det som har saknats på den är en internationell titel i långbana på en olympisk distans. Hon var oerhört nära OS -00 då hon tog två silver trots favoritskap, och hon hade innan VM -11 ett VM-guld i långbana, på 50m fjäril -07. Om ni hänger med ska jag dra hennes medaljer: Lång bana VM/OS ett guld, sex silver, två brons, EM tio guld, sju silver, fyra brons. Kort bana VM tio guld, tre silver, fyra brons, EM femton guld, fem silver, två brons. Slår man ihop allt det här blir det sammanlagt trettiosex guld, tjugoen silver och tolv brons. Sextionio medaljer. Med det är hon bäst på damsidan av alla genom tiderna. Alshammar som person är svår att kombinera med jämnhet och hög lägstanivå, men det är precis vad den här medaljskörden pekar på. Hon har också vunnit den sammanlagda världscupen två gånger. Det enda hon saknar är det där OS-guldet, vilket jag av allt mitt hjärta hoppas att hon kan få i London 2012. Då kommer hon att klättra flera platser på den här listan och bryta sig in på topp 20.

Plats 30-26

2011-07-25T06:05:00.000-07:00

30. Arne Borg, Simning
Arne Borg var egentligen Sveriges första riktiga idrottsstjärna, med brett genomslag hos publiken och ett vinnande sätt i bassängen. Hans värste konkurrent inom simningen på 20-talet var den berömde Johnny Weissmüller som senare spelade Tarzan i flertalet Hollywoodproduktioner. Borg lyckades bara vinna ett OS-guld, samt även två silver och två brons. Men under sin karriär slog han inte mindre än trettiotvå världsrekord. Under EM i Barcelona 1927 fick han fyra tänder utslagna i en vattenpolomatch. Han blev så förbannad att han slängde sig i vattnet på 1500m med ett fullkomligt galet simschema. Han slog världsrekordtiderna på 400, 500, 800 och 1000m innan han slutligen krossade det rådande världsrekordet på 1500m med nästan en hel minut. Det blev sammanlagt fem EM-guld, tre silver (varav ett i vattenpolo) och ett brons. Borg bar ett stort ansvar för att ha populariserat idrott i Sverige, och han är än idag en av våra största idrottare genom alla tider.

29. Frank Andersson, Brottning
Sverige har haft många stora brottare genom åren. En av de mest kontroversiella utanför mattan har onekligen varit Frank Andersson. Under -70 och -80-talen skördade han dessutom stora framgångar på mattan. Det blev sammanlagt tre VM-guld för Andersson. Guldet -77 tog han efter att ha chockat sin motståndare i finalen med det daterade greppet halvnelson, vilket ledde till vinst på fall. Förutom gulden lyckades han också ta två silvermedaljer, samt en bronsmedalj i OS -84, vilket räknades som en stor besvikelse. När han åkt ur turneringen flydde han pressen till Las Vegas, återvände några dagar senare i en Cabriolet med de bevingade orden ”kuken ska ha sitt”. Förutom VM-medaljerna tog han också fyra EM-guld. Inom brottningen är som bekant konkurrensen nästan lika stor i EM som i VM, vilket gör bedriften ännu större.

28. Anders Eriksson, Enduro
En av doldisarna inom svensk idrott, men trots det en av de allra största. Anders Eriksson har inte mindre än fyrtiotvå världscupsegrar inom enduro. Sin första totala världscupseger tog han -95 och han håller på än idag, om än inte lika framgångsrikt. Under karriären har han hittills samlat på sig sju totala världscupsegrar, tre andraplatser och en tredjeplats. -99 till -04 blev han också, med undantag för -03, tysk mästare i enduro. Med sina sju världscupsegrar inom enduro är Eriksson tillsammans med finländaren Kari Tianen den mest framgångsrike genom tiderna.

27. Torsten Ullman, Skytte
Torsten Ullman var banbrytande inom skyttesporten med sina vetenskapliga metoder som han själv sade gav honom sina enorma framgångar under -30 till -50-talen. Den största framgången var hans OS-guld i friskytte -36, mitt framför näsan på de tyska favoriterna. Världsrekordet han satte där, ett av fyra under karriären, skulle vara konkurrenskraftigt fortfarande idag. Han tog även två OS-brons, men led självklart av de uteblivna spelen -40 och -44, då han med all säkerhet hade plockat hem fler medaljer. I VM tog han under sin karriär åtta guld i tre olika skyttediscipliner, fripistol, siluettpistol och grovpistol. Med sina nio individuella guld är han Sveriges största skytt genom alla tider, och räknas även till sportens stora överhuvudtaget.

26. Ove Fundin, Speedway
En av svensk motorsports största lyckades under sin karriär ta fem individuella VM-guld och sex i lag mellan -56 och -70. Utöver det tog han också tre silverplatser och tre brons. Han kallades internationellt för ”The Fox” på grund av sitt röda hår. Klassiskt är när han inför VM-finalen på Wembley -67 gör entré på innerplan kraftigt stödd på en krycka. Med en fotskada lyckades han ändå köra hem sin femte individuella VM-seger. Inom speedwaysporten har han egentligen bara en överman, vilket vi kommer att komma till senare.

Plats 35-31

2011-07-22T00:07:00.000-07:00

35. Jonas Björkman, Tennis
Tennis har sedan Björn Borgs dagar varit en svensk paradsport, även om det ännu inte har märkts på den här uppräkningen. Flertalet svenska tennisstjärnor fick dock platserna precis utanför listan. Jonas Björkman har sina största framgångar som dubbelspelare, där han får räknas som en av -90 och -00-talets främste. Han har också sex singeltitlar och en fjärdeplats som bäst på världsrankingen. I dubbel har han hela femtiofyra titlar, varav nio är grand slam-segrar. Han har vunnit alla GS-turneringar, Australien, Franska Öppna, Wimbledon och US Open och är en av sportens största genom alla tider. Björkman var också starkt bidragande till Sveriges senaste Davis Cup-seger 1998.

34. Anders Järryd, Tennis
Lustigt nog har Sveriges två bästa dubbelspelare placerat sig bredvid varandra på listan. Järryd och Björkman har kusligt likartade karriärfacit. Järryd har tagit några fler turneringssegrar, åtta singel och femtionio dubbel, men en mindre Grand Slam-seger, vilket gör att han står på åtta sammanlagt. Tillsammans med Stefan Edberg utgjorde han ett fruktat svenskt dubbelpar i Davis Cup-finalerna på 80-talet, Sverige nådde sju raka finaler mellan -83 och -89, tre av dem slutade i seger. Järryd har, liksom Björkman, också alla fyra GS-titlar i dubbel, men han har också något som Björkman inte har. Ett OS-brons från -88 i dubbel tillsammans med Edberg. Den medaljen, tillsammans med en känsla av att Järryd ändå har haft en mer framgångsrik karriär än Björkman, gör att placeringen tippar över i hans favör.

33. Ingemar Johansson, Boxning
Ingemar Johansson stod 1959 för en av de största bragderna i den svenska idrottshistorien när han som tjugosjuåring vann världsmästartiteln i tungviktsboxning i en legendarisk match mot Floyd Patterson. Matchen sändes i Radio Luxemburg inför tre miljoner lyssnare, eftersom SR ansåg det omoraliskt att sända en boxningsmatch. Johansson blev den första svenska världsmästaren i proffsboxning och han är den överlägset bästa svenska boxaren genom alla tider. Under sin proffskarriär hann han boxas tjugoåtta matcher, de enda två förlusterna kom i returmötena mot Patterson. Johansson höll EM-titeln vid två tillfällen, och tog ett OS-silver -52 trots att han kontroversiellt diskades i finalen för att han hade ansetts för passiv. Ingen medalj delades ut vid tillfället, utan Johansson fick vänta trettio år innan han -82 fick motta silvret. 2003 rankade den ansedda boxningstidskriften ”The Ring” världens hundra bästa boxare genom tiderna. Johansson platsade precis på nummer nittionio, vilket sammanfattar en av anledningarna till att han inte är längre upp på listan, vilket han brukar vara vid sådana här sammanställningar.

32. Agneta Andersson, Kanot
Vår främsta kanotist på damsidan, Agneta Andersson, är främst känd för sina framgångar i OS. 1984 räddade hon den svenska äran genom att plocka hem två guldmedaljer och efter guldet i Atlanta -96 fick hon och Susanne Gunnarsson bragdguldet. Förutom de tre OS-guldmedaljerna har hon också två silver och två brons, vilket gör henne till en av de största svenska olympierna någonsin. Dessutom har hon en bunt med VM-medaljer att toppa med. Ett guld, tre silver och hela sju brons. Uppdelat i sina olika grenar ser medaljskörden ut som följer: K-1, 1/1/3, K-2, 3/2/3 och K-4, 0/2/3. Sina största framgångar har hon alltså i K-2, först i par med Anna Olsson, senare med nämnda Susanne Gunnarsson.

31. Marita Skogum, Orientering
Marita Skogum är med sina sex VM-guld tillsammans med Annichen Kringstad den bästa svenska orienteraren genom tiderna. Efter överlägsna schweiziskan Simone Niggli-Luder (17 VM-guld) är Skogum faktiskt också näst bäst i världen genom tiderna, endast i konkurrens med Kringstad som alltså har lika många guld (dock med en mer individuell titel), men inga övriga medaljer. Förutom gulden har Skogum också tre silver och ett brons från sina VM, vilket är det som för henne upp framför Kringstad. Skogum vann också den totala världscupen i orientering -92. Idag har hon det övergripande ansvaret för både dam- och herrlandslaget i orientering, vilket har lett till nya stora framgångar för löparna.

Plats 40-36

2011-07-21T03:45:00.000-07:00

40. Thomas Wassberg, Längdskidor
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.

39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.

38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.

37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.

36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.

En lista att skämmas för?

2011-07-16T08:12:00.000-07:00

Flera gånger under fester, framförallt framemot småtimmarna, har det hänt att jag har börjat diskutera skämslåtar med mina vänner. Ni vet, de där låtarna som man faktiskt gillar på riktigt, men inte är helt bekväm med att erkänna. Det är ett roligt samtalsämne och man blir lätt överraskad när någon man tror att man känner slänger fram en Ulf Lundell eller Toto ur fickan.

Personligen har jag många skämslåtar, och när jag någon gång tog mig för att försöka lista dem kom jag fram till något störande. Den bestod till stor del av kvinnliga soloartister. Först tänkte jag att jag hade en hemlig böjelse för wailande superdivor som jag inte vågade kännas vid, men sedan började jag tänka lite närmare på fenomenet och landade i en annan slutsats.

Kvinnliga soloartister blir oftare kodade som pinsamma. Det kan vara så att det bara är jag som är drabbad av det här viruset, men jag vet att många andra har låtar från min lista som sin absoluta skämslåt. Hur kommer det sig att vi tycker att det är mer pinsamt att lyssna på kvinnor än män? Tja, min löst sammanhållna teori är att kvinnor mer sällan ses som seriösa artister jämfört med sina manliga kollegor. Musikeryrket, liksom många andra kreativa arenor, har under lång tid varit förbehållet män. I myten om musikern ligger en stor dos manlighet, och myten är ofta det som räddar en artist från att vara pinsam. Manliga musiker har också lättare att stämplas som auteurer, som originella och självständiga, till skillnad från kvinnliga galjonsfigurer vars framgång förklaras med männen som skriver deras låtar.

Självklart beror det på vilka kretsar man rör sig i. Låtarna på min lista skulle vara helt okej, till och med självklara hos ett random fjortonårigt flickgäng. Likaså är nämnde Lundell husgud för många rockjournalister över fyrtio, men i mina kretsar är det fullkomligt tabu. Det var dock ett sammanträffande som jag tyckte såg för mycket ut som en tanke, med mina pinsamma kvinnliga soloartister, så jag tyckte att det var värt att ta upp det. Som en belöning för att ni lyssnar på mina tankar får ni också här den fullständiga listan. Självklart är den upplagd som ett riktigt blandband eller brännskiva eller vad ni vill. Tjugo underbara låtar från inte lika underbara artister:

Shakira – Underneath your clothes
Christina Aguilera – Beautiful
Cajsa-Stina Åkerström – I väntan på dig
Amy Diamond – Shooting star
Avril Lavigne – I’m with you
Britney Spears – I’m a slave for you
Beyonce – Halo
Dido – Thank you
Lady Gaga – Eh, eh (Nothing else I can say)
Blümchen – Heut ist mein tag
Fergie – Clumpsy
Natasha Bedingfield – These words
Kylie Minouge – Slow
Whitney Houston – My love is your love
Sandi Thom – I wish I was a punk rocker
Alicia Keys – No one
Vanessa Carlton – A thousand miles
Rollergirl – Superstar
Miley Cyrus – Party in the USA
Shakira – Ojos asi

"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

2011-07-13T07:48:00.000-07:00

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

2011-07-13T06:28:00.000-07:00

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.

Humanismen som demokratisk rättighet

2011-07-05T22:53:00.000-07:00

När Stefan Fölster och Svenskt näringsliv tycker att det läses alldeles för mycket flumhumanism på svenska högskolor och universitet känns det som att de pratar direkt till mig. Elva år av studerande har gett mig tre, snart fyra, examen i litterärt skapande, genusvetenskap och historia. Nu håller jag på med filmvetenskap. Jag är en tvättäkta humanistöverliggare som inte har fått ett enda arbete på alla mina akademiska meriter.

Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.

Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.

Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.

Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.

Bland blod, svett och tårar

2011-06-14T04:07:00.000-07:00

Jag har varit blodgivare i över tio års tid. Det är något jag älskar att göra eftersom det är ett enkelt sätt att utföra en god gärning utan att det kostar mig mer än lite tid. Jag är inte rädd för sprutor, och har aldrig känt obehag kring blodgivningen. Dessutom får man gratis fika och en superskön t-shirt när man donerar blod. Det här inlägget ska dock inte handla om hur bra blodgivningen är, eller hur skickliga och trevliga sköterskorna på blodcentralen är.

På Geblod.nu står det att nästan alla kan bli blodgivare, förutsatt att man är mellan 18 och 60 år gammal och väger mer än femtio kilo. Det stämmer dock inte. Tittar man närmare på reglerna för dig som vill bli blodgivare, ser man att det finns många undantag som diskvalificerar hela folkgrupper. Framförallt är det karensregeln att man om man ”är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man” inte får ge blod. Ett förslag är på gång att denna regel ska ändras till att män som har haft sex med andra män ska få vänta tolv månader och sedan kunna ge blod. Om man har haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader tills man får ge blod.

Det finns så många aspekter kring detta som gör tänkandet snävt och trångsynt och så många undantag till samlevnadsdefinitionerna som blodcentralen gör. För det första lever de i en föreställning att homosexuella män fortfarande är hiv-smittospridare av naturen. Det räcker alltså inte att ha skyddat sex med andra män, det spelar ingen roll vilken typ av sex man har, och det spelar ingen roll om man lever i ett monoamoröst förhållande och vet att varken man själv eller ens partner är smittade. Som heterosexuell räcker det att man lever i ett förhållande, eller snarare att man inte har haft en ny sexpartner på tre månader, för att man ska kunna ge blod. Istället för att fokusera på om man har utsatts för smittorisk, blir blodcentralen så ängslig av personer som kliver utanför normeringar, så att de utesluter alla. På så sätt slipper de ha någon slags diskussion eller nyansering kring problemet.

Om man ska fundera vidare på hur absurd den här och andra uppdelningar blir så kan man ju undra hur blodgivningen funderar kring polyamorösitet eller bisexualitet. Om du är kvinna och har haft sex med en man som har sex med andra män, måste du också vänta ett år innan du får ge blod. Även här tas ingen hänsyn till huruvida man har haft skyddat sex, eller för den delen vilken typ av sex man har haft. Resultatet blir att man straffar en grupp för att de har en oönskad livsföring. Två män som har levt i ett monoamoröst förhållande i femton år får alltså inte ge blod, men en man som bara har sex med en kvinna, som i sin tur kan ha oskyddat sex med hur många sexpartners som helst, får ge blod. Borde inte reglerna från karantän utgå från att man inte får ge blod om man har haft oskyddat sex och därmed utsatt sig för smittorisk?

Regeln för ny sexpartner är också problematiskt, för vad innebär ”ny” sexpartner egentligen? Om man har sex med en person som man har haft sex med förut, fast båda har haft andra sexpartners emellan, är det en ny sexpartner? Om ens partner har sex med andra under samma tidsrymd som man har sex regelbundet, ska man räkna varje gång man har sex som sex med ny partner? Om man har utfört sexuella handlingar utan att ha haft penetrationssex, räknas det som en ny sexpartner? Om man har haft regelbundet vaginalt penetrationssex under lång tid, men går över till att pröva analsex, är det att räknas som en ny sexpartner eftersom man rimligtvis enligt blodgivningens regler utsätter sig för en större smittorisk då? Blodcentralens syn på sex är att man bara har sex med en person åt gången, och att man bara har sex i seriösa förhållanden. Det finns inget spelrum kring deras snäva heteronormativa regleringar.

Så vad borde man göra åt det? Självklart borde man utbilda sig i hur olika människor faktiskt praktiserar sex och vad det innebär. Fokus borde ligga på om man har haft oskyddat sex och därigenom utsatt sig för en smittorisk. Prostituerade får till exempel aldrig ge blod, oavsett om de har slutat med sin verksamhet och testat sig sedan dess. Var ligger risken i att de får ge blod? Framförallt är det ju mängder av hbt-personer som utesluts från blodgivningen. Det här är människor som oftast är mer benägna att hjälpa andra människor och ställa upp för donationer. Här missar blodgivningen mängder av donatorer bara för att de är för slöa eller rigida för att anpassa sina regler efter verkligheten.

Jag älskar att ge blod, jag älskar känslan det ger, och jag vill att så många som möjligt ska kunna göra det. Därför är det så frustrerande att se hur stelbent systemet är. Nej, sexualupplysning och genusutbildning till blodgivningen redan idag!

Plats 45-41

2011-06-13T06:23:00.000-07:00

Efter ett längre uppehåll är det nu dags att fortsätta nedräkningen av de hundra största individuella svenska idrottarna genom tiderna. Vi fortsätter där vi slutade, och drar igång med plats 45:

45. Arja Hannus, Orientering/Skidorientering
Arja Hannus är en av få idrottare som tagit VM-guld i mer än en idrott. I orientering tog hon guld individuellt och silver i stafett i VM 1987 och har dessutom tre till stafettguld. Hennes största framgångar har dock tagits i skidorientering, där hon tillhör en av sportens giganter, och den bästa svenska utövaren genom tiderna. Med fyra guld, sex silver och tre brons (två guld, två silver och ett brons individuellt) har hon en självklar plats på listan även om skidorientering som sport för en undanskymd tillvaro normalt.

44. Jonas Jacobsson, Skytte
Det här blir av naturen en svår placering att göra. Jag funderade ett tag på att definiera handikappidrott som en separat företeelse utanför idrotten för att göra det lättare för mig själv, men var är rättvisan i det? Man kan lätt argumentera för att Jacobsson borde hamna högre upp, kanske högst upp av alla, men man kan också argumentera för att han på grund av mindre konkurrens borde hamna längre ner på listan. Visst har handikappidrotten en lägre konkurrensnivå än många andra idrotter, men det man ska komma ihåg med Jonas Jacobsson, det som göra hans meriter så imponerande, är att han är bäst av alla manliga idrottare genom alla tider. Ingen man har lika många OS-guld, ingen har lika många segrar på högsta nivå inom sin idrott. Trischa Zorn har rekordet från paralympics med hela fyrtioen OS-guld och femtiofem medaljer, men Jacobssons trettioen OS- och VM-guld, två silver och nio brons tillsammans med sjutton EM-guld och flera världsrekord är mer än någon annan svensk någonsin. Det blir en placering i mitten av listan, med samma motivation som för castingutövarna, att det är en mindre sport med mindre konkurrens. Ändå är det omöjligt att låta bli att imponeras av Jacobssons framgångar.

43. Ulrich Salchow, Konståkning
Mannen som dominerade konståkningen under 1900-talets första decennium. Namnet är förstås bekant för alla som följer konståkningssporten eftersom han låg bakom och därför namngav hoppet Salchow som han själv utförde med ett varv, medan man idag snurrar tre varv. 1908 tog han guld i OS i London första gången konståkningen stod på programmet. 1912 i Stockholm fick han inte försvara guldet eftersom arrangörerna valde bort sporten, och första världskriget gjorde att han inte kunde ställa upp i OS förrän 1920. Tyvärr föll han när han skulle utföra sitt eget hopp, en Salchow, men han kom fyra ändå. Det är dock framförallt VM-meriterna som är mest imponerande. Sammanlagt tio VM-guld åren 1901-11 gör honom till den mest framgångsrika manlige konståkaren genom tiderna. Bara Sonia Heine har lika många VM-guld. Om man dessutom lägger till nio EM-guld, samt två VM-silver och ett EM-brons får man den mest imponerande medaljskörden i konståkningens historia. Det motiverar mer än väl en plats på listan.

42. Kajsa Bergqvist, Höjdhopp
Hundra år efter Salchows härjningar slog en höjdhoppare från Sollentuna igenom med ett OS-brons i Sydney. Kajsa Bergqvist var under 00-talet en av världens bästa höjdhoppare, och i mitten av decenniet den absolut bästa. Hennes största seger kom i VM i Helsingfors när hon vann guldmedaljen efter att ha kommit tillbaka från en hälseneskada. Hon har också två brons från VM utomhus, ett guld och ett brons från EM utomhus, samt två guld i VM inomhus och ett guld och ett silver i EM inomhus. Hennes 2.06 utomhus var det bästa höjdhoppsresultatet på damsidan sedan dopningstiderna i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och hennes 2.08 inomhus är fortfarande gällande världsrekord. Med jämnhet och spets i mängder av tävlingar (tjugosju stora segrar) låg hon i världseliten under ett helt decennium i en sport med enorm konkurrens. Sammantaget gör det henne till en av de bästa friidrottarna vi har haft, och en av anledningarna till att vi kunde tala om ett svenskt friidrottsunder i början av 00-talet.

41. Gösta Fåglum Pettersson, Cykel
Gösta får på listan, förutom att representera sig själv, också representera brödraskaran Fåglums framgångar. Lagtempolaget tillsammans med bröderna Sture, Erik och Thomas hade enorma framgångar i slutet av 60-talet. Med tre VM-guld i lagtempo och dessutom ett OS-silver och ett OS-brons, tillhör de sportens stora. Individuellt tog Gösta Fåglum silver i OS -68 och brons i VM -64 i landsvägsloppen, men frågan är om hans största framgångar ändå inte kom i Giro d’Italia där han som förste och hittills ende svensk vann hela touren 1971. 1970 kom han trea i världens största cykeltour, Tour de France och 1968 rankades han som världens bäste amatörcyklist. I ett svenskt perspektiv är han tveklöst den bäste genom tiderna, och hans framgångar ger en framskjuten placering på den här listan.

Lika lön för lika arbete?

2011-06-12T05:45:00.000-07:00

Forbes årliga lönelista för idrottare publicerades tidigare i veckan. Listan innehåller inga större sensationer, Tiger Woods toppar fortfarande listan trots uteblivna idrottsliga framgångar det senaste året eftersom listan också räknar in sponsorintäkter i totalsumman. Därför får till exempel David Beckham fortfarande en hög placering på listan, före Messi och Ronaldo.

Fördelen med listan är att den tydligt visar på något som folk inte alltid tar på allvar, nämligen löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga idrottare. Av femtio namn var bara en kvinna, Maria Sjarapova på 29e plats. Idrottsfördelningen annars bestod av idrottare från basket, fotboll, motorsport, tennis, amerikansk fotboll, golf, boxning och baseball. Kvinnor tjänar inte i närheten lika mycket som män på idrott, det är fortfarande ett axiom inom branschen.

När öppna franska i tennis i Paris avgjordes nyligen fick herrvinnaren och damvinnaren en lika stor prischeck. Ett välkommet initiativ i en sport där kvinnor faktiskt har möjlighet att tjäna pengar, tack vare eller på grund av den uppenbara sexualiseringen av kvinnliga utövare. Det är som jag har påpekat tidigare, en av de sporter som tvingar kvinnor att spela i kjol, för att locka fler tittare och i förlängningen större sponsorintäkter. Och visst funkar det. De bäst betalda idrottskvinnorna i världen är kvinnor, och Maria Sjarapova är den enda kvinnan som får plats på Forbes topp 50-lista.

Vad ska man göra åt det? Ja, vad ska man säga. Att jämna ut prispengar och bonusar är en början. Till exempel skulle svenska fotbollsförbundet kunna jämna ut bonusarna för att ta sig till ett mästerskap, idag får herrarna över tio gånger så mycket som damerna om de kvalificerar sig för ett VM. Många menar att det är rätt att kvinnor tjänar mindre eftersom de drar in mindre pengar till sporten, men dels är damidrottares ersättningar proportionerligt mindre sett till pengar de drar in, dels kan man fråga sig om det är den inställningen man vill ha. Folk som ifrågasätter damidrottares lönenivåer är samma människor som inte tycker att kvinnor ska syssla med idrott över huvud taget. Det är den mentaliteten vi måste hjälpas åt att bryta. Först när damidrottande tas på allvar, när folk inser att det är underhållning som håller utan sexualisering eller förlöjligande, först då kommer lönenivåer och sponsorintäkter stiga till rimliga nivåer. Det kräver en attitydförändring i en stockkonservativ bransch, som idrottsvärlden är, och det kommer inte att bli lätt. Men det är dit vi är på väg, även om det är en krokig stig att vandra på.

För övrigt har det internationella badmintonförbundet skjutit upp beslutet att införa kjoltvång på damsidan för att göra ytterligare undersökningar inom ämnet. Det kan ha att göra med att ingen utövare har uttalat sig positivt om frågan. Nu kan man hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och försöker satsa på att lansera badminton som en seriös sport, inte som ett jippospektakel.

Filmkanonprojektets resultat

2011-06-11T05:22:00.000-07:00

Jag utlovade en presentation av mitt kanonprojekt som jag har sysselsatt mig själv och interpellerat klassen med. Grundförutsättningen var att man skulle lista sina tio favoritfilmer i rangordning 1-10 där den förstaplacerade filmen fick tio poäng och den sista fick ett. Urvalet skulle begränsas till långfilmer och spelfilmer, vilket hölls med ett par undantag i de listor jag fick in.

Sammanlagt fyrtiotvå listor kom in, trettiofyra från elever på filmvetenskapens andra termin vid Lunds Universitet, åtta från lärare och doktorander kopplade till filmvetenskapen. Dessa listor innehöll röster på 299 olika filmer från 210 olika regissörer. Sextionio filmer fick fler än en röst, sjuttiotre regissörer mer än en röst.

Könsfördelningen var slående. Lika många kvinnliga regissörer som regissörer med förnamnet John fick röster. Bästa kvinna blev Sofia Coppola på en fyrtioförsta plats tack vare Lost in translation. Susanne Bier var enda kvinnliga regissör som fick röster på mer än en film, tack vare Hämnden, Livet är en schlager och Den eneste ene. Kathryn Bigelow var enda kvinna som fick en tiopoängare tack vare Point break.

Nationsfördelningen gick i amerikansk favör. Två tredjedelar av alla filmer var amerikanska. Av den resterande tredjedelen fick Sverige 25 % av rösterna. Sedan följer Frankrike och Italien på 16 respektive 13 %. Japan, Storbritannien, Tyskland, Kina och Danmark fick 7-4 %. Efter det följer Ryssland, Serbien, Spanien, Sydkorea, Finland, Hong Kong, Mexico, Polen, Australien, Thailand och Tjeckien som alla fick några röster var. Eftersom jag lämnade ute Guds stad från min lista fick inte Brasilien någon röst, men hade jag röstat idag hade den kommit med.

Av de som hamnade utanför topp tio-listan fick fem filmer fyra röster var. Stalker (Tarkovskij, plats 25), Fight Club (Fincher, 24), A bout de soufflé (Godard, 13), Goodfellas (Scorsese, 11) och Eternal sunshine of the spotless mind (Gondry, 11). Den sistnämnda var också den högst placerade filmen från min lista. Av regissörerna som inte kom med på topp tio hade Alfred Hitchcock och bröderna Coen flest filmer och röster, fem olika filmer var och sju röster. Bröderna Coen lyckades med bedriften att ändå inte hamna bättre än trettiosexa på listan. Deras filmer hamnade konstant på de tre sista platserna på folks listor, det märktes att många ville slänga med en Coen-film, men inte för högt upp.

Filmlistan från 10 till ett lyder alltså som följer, med kommentarer om regissörerna:

10. Romeo + Juliet, Baz Luhrmann (1996)
Baz Lurmanns nyinspelning av det klassiska dramat lockade tre höga röster, vilket räckte till en placering på topp tio-listan. Tillsammans med lika många röster på Moulin Rouge räckte det också till en åttondeplats på regissörslistan.

9. Mulholland drive, David Lynch (2001)
Lynchs mystiska film fick också tre höga röster, men ingen annan av hans filmer fick någon sympati. Istället var det Sergio Leone som tog niondeplatsen på regissörslistan tack vara The Good, the bad and the ugly, A fistful of dollars, Once upon a time in the west och Once upon a time in America. Om inte annat får han pris för längsta filmtitlar.

8. Indiana Jones I-III, Steven Spielberg (1981-1989)
De fyra personer som röstade på Indiana Jones var noggranna med att påpeka att fyran inte skulle räknas med i rösten. Steven Spielberg snodde åt sig en femte plats på regissörslistan tack vare röster på Jurassic Park, Hook, Schindler’s list och E.T.

7. Apocalypse now, Francis Ford Coppola (1979)
Att Apocalypse now tack vare fem röster kom med på listan är ju ingen överraskning. Desto mer överraskande är det att Gudfadernfilmerna inte fick en enda röst på fyrtiotvå listor. Jag hade Gudfadern som tippad vinnare innan undersökningen drog igång, ack vad jag bedrog mig. Coppola fick inga fler röster än för Apocalypse, vilket innebar att han inte platsade på listan. Istället togs sjundeplatsen på regissörslistan av Darren Aronofsky tack vare filmerna Requiem for a dream, Black swan, The Wrestler och Pi.

6. Memento, Cristopher Nolan (2000)
En av de största överraskningarna för mig, eftersom den fick så många röster och hamnade så långt upp. Sammanlagt sex röster innebar delad andraplats med filmen på andra plats, som vi kommer till senare. Cristopher Nolan tog också, tack vare The Dark knight, The Prestige och Inception, tredjeplatsen på regissörslistan.

5. Up, Pete Docter/Bob Peterson (2009)
Den kanske största överraskningen av alla. Jag gillar verkligen filmen, men trodde inte att den skulle kunna komma så här högt upp. Regissörerna har ingen annan film med, så istället presenterar jag Martin Scorsese, som fixade en sjätteplats på listan genom nämnda Goodfellas, Taxi Driver, The Aviator och Casino.

4. Dr Strangelove, Stanley Kubrick (1964)
Nej, jag orkar inte skriva ut hela titeln, men jag kan gratulera den ganska överlägsna vinnaren i regissörslistan. Med sex olika filmer och sexton röster sopade Kubrick ihop nittiotvå poäng, sjutton mer än tvåan. De fem övriga filmerna var Full metal jacket, Barry Lyndon, A Clockwork orange, 2001: A Space oddyssey och The Shining.

3. Pulp Fiction, Quentin Tarantino (1994)
En av de mer väntade filmerna, men oväntat var att Tarantino inte platsade på regissörslistan. Istället landade han på elfte plats eftersom han bara fick en röst på Kill Bill 2, förutom Pulp Fiction-rösterna. Fjärdeplatsen på regissörslistan togs istället av Ridley Scott tack vare många och höga röster på Blade Runner, Alien och Gladiator.

2. Smultronstället, Ingmar Bergman (1957)
Den äldsta filmen på listan, och en film som kom överraskande högt får man säga. Bergman kom också tvåa i regissörslistan tack vare höga poäng för Fanny & Alexander, men även röster på Gycklarnas afton, Persona och Viskningar & rop. Näst bäste svenske regissör var Roy Andersson på trettonde plats.

1. Star Wars episode IV-VI, George Lucas (1977-1983)
Den givna vinnaren blev till slut Star Wars-trilogin. Med åtta röster fick den dessutom två fler än någon annan. Lucas knep en tiondeplats på regissörslistan, endast med hjälp av poängen från Star Wars. En av rösterna gick dock till The Empire strikes back, som Lucas inte har regisserat själv. Antingen kan man argumentera att Lucas ändå är auteuren bakom filmen, eller så kan man flytta upp Tarantino till tionde plats. Hur som helst var det inget snack om att trilogin skulle ta hem förstapriset. Intressant är också att alla åtta röster noggrant påpekade att det var episod IV-VI som gällde, de nya filmerna skulle inte räknas med i rösterna.

Som tur utan retur

2011-06-10T04:24:00.000-07:00

Nyligen såg jag den svenska biopicen Cornelis (Chamdin, 2010) om trubaduren Cornelis Vreeswijks liv. Eftersom jag hade hört ljumma kommentarer om och läst svala recensioner av filmen var mina förväntningar lågt ställda. Trots det blev jag besviken när jag till slut såg filmen. Min känsla är att det fanns ett gyllene tillfälle att göra en riktigt bra svensk biopic här, men att hantverket var för dåligt.

Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.

Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.

Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.

Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.

Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.

Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.

Osvensk stämning

2011-06-09T04:22:00.000-07:00

I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.

I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.

Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.

På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.

Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.

Mina tio favoritfilmer i ett kanonperspektiv

2011-05-24T23:20:00.000-07:00

Jag har dragit igång ett projekt i min filmklass, där jag tvingar folk att lista sina tio favoritfilmer genom alla tider. Syftet är att dra igång en diskussion om kanon, smak och kulturellt kapital. I början av kursen fick vi en lista på filmer som framröstats av filmkritiker över hela världen som de bästa filmerna någonsin. Det är tidningen Sight & Sound som drar i projektet, de gör en lista var tionde år, och den senaste är från 2002. Det innebär att nästa lista kommer nästa år, vilket är lite spännande. Hursomhelst var det inte många filmer jag hade sett på den listan när jag fick den i min hand. Närmare bestämt sju av sextio. Efter två terminer filmvetenskap har jag sett nio till, men man kan lugnt säga att jag har en bit kvar, i alla fall om man jämför med de filmer som spelat in mest pengar genom tiderna.

Topp tio-listan för kritiker var följande:
1. Citizen Kane
2. Vertigo
3. La regle du jeu
4. The Godfather I & II
5. Tokyo Story
6. 2001: A space odyssey
7. Pansarkryssaren Potemkin
8. Sunrise
9. 8 ½
10. Singin’ in the rain

Här var det ändå en del filmer jag kände igen då, och idag vet vilka det är. Resten av listan innehöll en hel del okänt, och därför ville jag diskutera lite vem som sätter kanon för film, hur filmsmaken för en filmvetenskapsklass i Lund skiljer sig från kritiker. Vi är två grupper som har högre kulturellt kapital än gemene man, ser man skillnader och vad består de i så fall i? Jag har sammanställt resultatet, men ska vänta med att publicera dem här, eftersom jag vill avslöja dem för klassen först. Det sker den första juni, så dagarna efter kan ni hålla utkik här efter den fullständiga topplistan. Som en teaser kommer jag att presentera min egen topp-tio-lista. Det är alltså mina tio favoritfilmer genom tiderna i omvänd ordning. För de som följer bloggen regelbundet kanske det dyker upp några klassiker, men det får ni helt enkelt leva med:

10. Who framed Roger Rabbit?
En av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag älskade den här filmen när jag var i tioårsåldern, men kan uppskatta den även i vuxen ålder. Oerhört snyggt gjord, före sin tid, med coola effekter och snyggt berättande.
9. O brother, where art thou?
Lite roligt att jag börjar med två filmer med frågetecken i titeln. Den här placeringen är den som jag idag (tre veckor efter att jag lämnade in min lista) skulle ändra till Guds stad istället. O brother är med på listan dels för att det är en fantastisk film, men också som representant för Coenbrödernas filmer där jag har många favoriter.
8. The Royal Tenenbaums
Liksom för O brother får The Royal Tenenbaums representera både Wes Andersons och Noah Baumbachs kollektiva genier. Som film har den växt för varje gång jag ser den eftersom den innehåller så mycket av det jag älskar med film.
7. Eternal sunshine of the spotless mind
Charlie Kaufman är en briljant manusförfattare, men det är egentligen bara med Eternal Sunshine som han har lyckats knyta ihop en hel film från början till slut. Helgjuten film, med underbara skådespelarinsatser (ja, även från Jim Carrey) och ett oslagbart berättande.
6. Shine
När jag skulle sammanställa listan, vilket var oerhört svårt att göra, kom jag på mig själv med att den här filmen var tvungen att vara med, och ganska högt upp. En fantastisk film med den kanske bästa skådespelarinsatsen någonsin av Geoffrey Rush. Dessutom en film från Australien, vilket bryter den amerikanska dominansen på listan. Som man förstår när man ser min lista är humor en viktig ingrediens för att jag ska tycka om en film. Shine får därför till viss mån representera det klassiska dramat, som jag förstås också uppskattar som filmgenre.
5. Oceanstrilogin
Ja, jag kan inte hjälpa det, jag fullkomligt älskar Oceanstrilogin. Reglerna för listandet här var att man fick sätta en filmserie eller trilogi på en plats, vilket underlättade för mig när det gäller Oceansfilmerna. Hade jag varit tvungen att välja mellan dem hade det blivit Ocean’s 12 som fått platsen, delvis för att alla häcklar just den filmen. Rytmen, känslan, fotot och användandet av rummet bortom kameran är några av de aspekter som gör Oceanstrilogin så bra.
4. Little miss sunshine
Jag reflekterade också över att det var så många filmer med ordet shine i titeln på den här listan. Den tredje och bästa är indiesuccén från 2006 där allt verkligen görs rätt. Blandningen av humor och allvar, suveräna skådespelare, enkel men träffsäker berättelse, briljant dialog och ett klockrent soundtrack som accentuerar rytmen i berättelsen. Klockrent!
3. Picassos äventyr
Den bästa svenska filmen någonsin får också representera allt det som är genialt med Hasse och framförallt Tage, men även hela gänget i AB Svenska Ord. Tage Danielsson är nog min största idol och förebild, och i Picassos äventyr får man den bästa och mest övergripande bilden av varför han och Svenska Ord är så himla bra. Ordlekar, intertextuella referenser i varje scen, humor och allvar, galenskap och visdom. Så jävla bra.
2. The Shawshank redemption
Jo, det är lite pinsamt att ha ettan på IMDB:s betygslista så här högt upp. Jag hade den länge som min favoritfilm, men när jag skulle sammanställa den här listan hittade jag en mycket lämpligare vinnare. Jag kan dock inte bortse från Nyckeln till frihet, eftersom jag tycker att det är en fantastisk film. Till mitt försvar vill jag också säga att jag upptäckte den innan den blev stor, jag såg den tillsammans med en kompis på vår lokala bio i Bjursås, utan att veta vad det var för film. Det var kanske därför den gjorde ett så stort intryck på mig.
1. Hot shots! och Hot shots - part deux
Jag blev så glad när jag insåg att det självklart är Hot shots-filmerna som ska ha den här platsen. Dels därför att det faktiskt är mina absoluta favoritfilmer genom alla tider, dels eftersom de får representera en av mina favoritgenrer, parodin. Med det sagt vill jag också säga att det görs en hel del usel parodi, men när en parodi görs på rätt sätt som med Jim Abrahams filmer (Airplane 1 & 2, Top Secret och i viss mån Nakna pistolen-filmerna), så är det för mig höjden av underhållning. Om jag hade varit tvungen att välja en av filmerna hade det blivit tvåan, men båda förtjänar förstaplatsen på min lista.

Min försenade men ärliga ESC-tippning

2011-05-23T22:28:00.000-07:00

Eftersom jag var i bloggkoma under Eurovision-perioden och inte lade ut någon tippning här, så måste jag ju gottgöra det här på något sätt. Ja, jag hör ropen skalla: ”Jonas Eurovisiontippning till alla!” Huruvida det innebär att jag borde uppsöka någon för röster jag hör i mitt eget huvud låter jag vara osagt. Vare sig ni vill det eller inte kommer här mina tippningar för eurovision med tillhörande egna betyg 1-10 efter följande mall:

Tippad plats. Land (faktisk plats) betyg
Kommentar

1. Finland (21) 10
Min favoritlåt som jag trodde stenhårt på, men tippade totalt fel på. Den enda låt som jag faktiskt fick rysningar när jag lyssnade på. Hade samma känsla som med Satellite förra året och Fairytale året före det.
2. Azerbajdzjan (1) 5
Inte helt fel, även om man borde pricka vinnaren. Tycker fortfarande att de sjunger ”I’m running upstairs tonight, I’m running upstairs these flights.” Men så är det nog inte.
3. Irland (8) 6
Trodde att det skulle gå lite bättre för högenergiqueertvillingarna, men låten var nog inte tillräckligt stark. Kan absolut se att den kommer att spelas på många gayklubbgolv i sommar.
4. Estland (24) 6
Också en total feltippning, jag trodde att det här skulle bli den stora överraskningen. Ack vad jag bedrog mig.
5. Georgien (9) 5
The token rocklåt, som alltid kommer högre än den förtjänar eftersom den är ensam i sin kategori. Här ger jag mig själv godkänt ändå, även om det inte är helt samma segment i listan.
6. Ungern (22) 6
Ja, vad hände med Ungern egentligen? Starkt favorittippad ett par veckor innan finalen, men allt bara pyste ut. Tror fortfarande att det här blir en hit i sommar.
7. Danmark (5) 8
Trots plagiatkänslan gillar jag låten (har normalt svårt för plagierade låtar, som Danmarks förra året). Klart godkänd tippning tycker jag.
8. Tyskland (10) 9
Lena har två år i rad en av de starkaste låtarna, det är imponerande. Tippningen klart godkänd här också, förstod att den skulle stå ut tillräckligt mycket för att dra åt sig alternativa röster, självklart också med tanke på att värdlandet alltid får extra röster.
9. Frankrike (15) 6
Den enorma förhandsfavoriten (2.30 på willhill.co.uk, sanslöst lågt odds på ESC) som imploderade. Hade jag inte blivit påverkad av hypen hade den hamnat längre ner i tippning, men jag var ändå inte helt fel ute.
10. Serbien (14) 8
60-talsdängan gick lite sämre än jag trodde, men ändå godkänt. En av mina personliga favoriter.
11. Bosnien & Hercegovina (6) 5
Fick aldrig grepp på låten, och förstår inte riktigt varför den hamnade så långt upp. Från sämsta startnumret två dessutom. Starkt jobbat, hyfsad tippning.
12. Österrike (18) 3
Här blev jag också påverkad av oddssättningen, där Österrike var femte favorit, men det var Ukraina som istället tog balladplatsen högt upp. Riktigt dålig låt.
13. Sverige (3) 4
Missbedömde Sveriges chanser, och var ett tag allvarligt orolig för att vi skulle vinna med den här skräplåten. Det sämsta svenska bidraget sedan Las Vegas, men kul med en bra placering. Det brukar innebära bättre chanser nästa år.
14. Moldavien (12) 7
En av mina bättre tippningar, och en charmig låt tycker jag. Synd att de skulle spexa till allt med höga hattar och enhjulingar bara.
15. Ryssland (16) 1
Den tippning som jag är absolut mest nöjd med. Jag förstod att låten inte var tillräckligt stark, men att Ryssland ändå skulle dra in en del röster för att de är Ryssland. Finalfältets sämsta låt och framträdande.
16. Rumänien (17) 6
Normalt brukar det inte vara mittenskiktet som man lyckas med i en tippning, men här har jag verkligen kommit in i känslan. Mysig låt, ingen chans.
17. Schweiz (25) 8
Kan inte vara helt missnöjd med tippningen ändå. Hade markerat dem i det sista segmentet, men höjde chanserna efter att ha hört låten igen i finalen. Det är en bra och trallvänlig låt, men den föll verkligen inte i god jord, och Schweiz är inget ESC-starkt land.
18. Island (20) 5
Ja, man får passa på att lapa i sig av bra tippning här i mitten. Tippade att de skulle få ett par till sympatiröster kanske, men mycket nöjd med placeringen.
19. Grekland (7) 5
Och här sprack det rejält. Kunde aldrig tänka mig att Grekland kunde gå så bra, de vann ju till och med sin semifinal före slutvinnaren Azerbajdzjan. Trots Stereo Mike.
20. Slovenien (13) 7
En låt som jag gillade ganska mycket, men jag trodde att den skulle gå röstarna förbi i högre grad än den faktiskt gjorde.
21. Storbritannien (11) 2
Blev mer och mer förbannad på Blues självgodhet på scen och tog kanske i lite i den låga placeringen. De är ändå en känd grupp, och det var bara det som gjorde att de tog sig upp till elfte plats. Usel låt.
22. Italien (2) 7
Helt klart tävlingens största överraskning. Jag gillar låten, mycket bättre än till exempel Sa-a-aa-ades, eller man kanske ska säga Kempes tågolycka. Men att den fick så mycket röster, det förstår jag fortfarande inte. Det måste ha varit jurysystemet som lyfte den, kan inte förklara det på något annat sätt.
23. Ukraina (4) 4
Också en jättemissbedömning från min sida. Gillade sandkonstnären mycket, framförallt i semifinalen, men låten försvann ju totalt. Men den tog som sagt balladplatsen högt upp, den som jag bara har tippat rätt och förstått en gång de senaste åren, med Islands Yohanna för två år sedan.
24. Spanien (23) 5
Det var ganska givet att Spanien skulle hamna långt ner, men det känns ändå skönt att ha rätt i sin tippning.
25. Litauen (19) 2
Också en riktigt dålig låt, det krävs en del för att jag ska fastna för ballader känns det som. Hyfsad tippning här också, även om jag tog i lite.

Så sammanfattningsvis: Ingen på exakt rätt plats, åtta låtar riktigt nära, åtta hyfsade tippningar och nio helt misslyckade. Kan inte bli helt godkänd det här, men det var en rolig final att se på.

Return of the listmaker

2011-05-22T21:49:00.000-07:00

För ett par veckor sedan såg jag Toy Story 2 och hade då klarat av att se alla de hundra mest inkomstbringande filmerna genom tiderna, enligt IMDB:s lista. Det var ett intressant projekt, som blev mindre än jag trodde eftersom jag, redan när jag började, hade sett ungefär tre fjärdedelar av filmerna. Nu tänker jag att det är bäst att skriva det här inlägget medan Rio ligger på plats 107 och innan Pirates 4 kliver in på listan, så att jag inte ljuger när jag säger att jag har sett alla hundra.

Tjugotre av filmerna är animerade, hela femtiosex är uppföljare, kommer få uppföljare i år, eller är del av en franchise, vilket inte är så konstigt eftersom det är filmerna som ligger på top-100-listan som man gör uppföljare på. Av de tjugo filmer som återstår är två baserade på klassiska barnsagor (Alice och Charlie), nio regelrätta actionblaffor i Michael Bay-stil där jag inte räknar med Titanic, Inception och Saving Private Ryan som givetvis också är med på listan. Två är spökbaserade, Ghost och The Sixth sense. En är musikal, Mamma Mia! Bara tre är feelgood-filmer, Pretty Woman, E.T. och Forrest Gump. Den sista filmen är också den enda som inte är på engelska, utan arameiska. Det är också den i mina ögon sämsta filmen av alla hundra: självklart The Passion of the Christ.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är filmerna på top-100-listan med några få undantag regisserade av vita män, med vita män i huvudrollerna. Undantagen heter Will Smith som icke-vit huvudroll i I am legend och Hancock, samt delad huvudroll i Men in black och Independence day. Kvinnliga protagonister finns (typ) i Alice i underlandet, New moon och Eclipse, Pretty woman och Titanic, men för alla de här filmerna är huvudrollen antingen delad eller överglänst av en manlig karaktär. Det enda undantaget på listan, vilket också är den enda filmen med en kvinna som regissör, är Mamma Mia!

Som också är en bra film, men inte så bra att den får plats på min egen topplista över filmerna på listan. Eftersom jag är den listmänniska jag är har jag självklart betygsatt alla hundra filmer och kommit fram till en topp tio. Generellt ligger de animerade filmerna högt, och självklart Star Wars-filmerna. På listan låter jag min favorit i serien representera de andra, som eventuellt hade kunnat platsa. Ingen film fick en femma, de sju första fick 4,5. Sedan blev fördelningen som följer: 4: 23, 3,5: 18, 3: 24, 2,5: 11, 2: 12, 1,5: 3 och en etta fick bara The Passion of the Christ. För er som är nyfikna kan jag avslöja att de tre 1,5-filmerna är Revenge of the fallen (Transformers 2), Clash of the Titans och New Moon. Men här kommer listan utan längre förklaringar, från tio till ett:

10. The Dark Knight
Gillar egentligen Batman Begins bättre, men den ligger bara på 172a plats, så då får uppföljaren representera. Ska bli oerhört spännande att se nästa film i serien, nu när Christopher Nolan har växt fram till en superstjärna.
9. The Last crusade
Min favorit i Indiana Jones-serien, som får representera trilogin (inte kvadrologin).
8. Matrix
Brukar tjata om att jag såg Matrix ett halvår innan den hade premiär i Sverige, på en biohelg arrangerad för biofolk i Sverige där de skulle bestämma vilka filmer som skulle få biodistribution. Jag och syrran fick vara med för att vi sålde biljetter på vår lokala bio, där han som drev den var medarrangör för träffen. Matrix var den sista av fem filmer vi såg den dagen, filmen började halv tolv och vi visst inget om den. Snacka om effekt. Än idag den starkaste bioupplevelsen jag har haft.
7. Despicable me
Förvånansvärt bra, cool och snygg. Förstår för mitt liv inte varför den inte fick oscarsnomineringar för animerad film, musik och ljud. Framförallt originallåt, Pharrells ledmotiv är riktigt bra.
6. Up
Den här har potential att bli en femma när den har fått marinera ett tag. Fantastisk film med en oslagbar montagesekvens i början. Det är kärlek det!
5. Aladdin
Har du problem, kråka?
4. Shrek 2
Tvåan får representera kvadrologin som jag uppskattar mycket, även om den är bättre i början än i slutet.
3. Forrest Gump
Den blir fanimej bättre och bättre för varje gång man ser den.
2. Return of the Jedi
Ja, det är min favorit i serien, vadådå?
1. Ratatouille
Gillar animerad film generellt, som ni kanske förstår av listan, men Ratatouille har något extra som är svårt att sätta fingret på. Kanske att den är så jävla snygg bara.

Who wears short-shorts?

2011-04-20T08:32:00.000-07:00

Nu har ännu ett idrottsförbund kommit med nya bestämmelser om vad damutövare får ha för kläder på sig. Den här gången är det internationella badmintonförbundet som tar ett unisont steg femtio år tillbaka i tiden. Det har beslutats att kvinnor som spelar badminton måste ha kjol på sig, och alltså inte får utöva sporten i shorts vid internationella tävlingar. Från förbundets sida menar man att det kommer att dra mer publik till sporten.

Som jag har varit inne på förut här i bloggen, visst kommer det att dra fler tv-tittare, men man måste ju också fråga sig vad det är man håller på med. Vill man bli tagen seriös som idrott, eller vill man sälja sex? Beachvolleyboll är den enda sporten i världen där intäkterna ligger lika på dam- och herrsidan. Det är också en sport som reglerar hur mycket hud som måste visas på damsidan. Därför är det rimligt att anta att korta kjolar i badminton skulle ge mer pengar till sporten, liksom det gör i tennis där shorts inte heller är tillåtna på damsidan. Man säljer alltså ut jämställdhet och seriositet för att få lite extra pengar. Varför förbjuder man inte kläder helt och hållet, eller tvingar damutövarna att idrotta i bara bh? Det skulle ju dra ännu mer tittare. Risken nu blir istället att de som faktiskt följer sporten, tycker om den och utgör en initierad publik tröttnar på plojandet och söker sig till något annat istället.

En ytterligare pikant detalj i shortsförbudet är att det, till skillnad från tennis, är bättre att spela i shorts än kjol. Det innebär alltså en (liten, men ändå) nackdel att spela i kjol. Kvinnors idrottande ska inte tas på allvar, med andra ord. Man skulle önska att idrottens beslutsfattare hade kommit längre i sitt tänkande och att de skulle våga lita på sin idrott istället för att ställa till med sådana här spektakel. Men det är dåligt med luft i gubbunkna sammanträdesrum. Till syvende och sist måste man ändå ställa sig frågan vad det är man säljer: Idrott eller sex?

Den vridna vreden hos Wredén

2011-04-08T01:50:00.000-07:00

Riksbanken har som bekant beslutat sig för vilka personer som ska pryda de nya sedlarna i Sverige från och med 2014. När man gör ett sådant urval får man förstås förvänta sig en del beröm, men mestadels kritik. Det är alltid någon som blir utlämnad, som borde ha varit med. Det är alltid någon som införlivats, som är ett andefattigt val.

Personligen tycker jag att Riksbanken har gjort ett bra jobb (en mening jag i all ärlighet aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag gillar kulturinriktningen och tycker att personerna i sina genrer är hyfsat givna. Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Evert Taube är självklara ikoner och symboler för svensk kultur. Opera är ingen favoritkonstform, men jag köper Birgit Nilssons betydelse. Hammarskjölds koppling till Norrland är väl också lite shady, men som gammal FN-räv har jag inga problem med valet.

Några har menat att en idrottare kunde få plats. Visst, men då hade det säkert blivit Björn Borg eller Ingemar Johansson. Det känns ju inte så fräscht (med tanke på grabbigheten hos de som brukar vurma för dessa idrottares förträfflighet, samma personer som älskar Ulf Lundell över allt annat). Ingemar Stenmark möjligtvis, det hade jag kunnat leva med, men jag saknar inte representation av idrott, trots att jag älskar den kulturutövningsformen. DN:s Peter Wolodarski menade att det saknades vetenskapsmän bland urvalet. Han räknar upp några stycken, men missar Riksbankens uttalade ambition att ha personer som har gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Ingen av Wolodarskis kandidater var aktiva på 1900-talet och vetenskapsmän har varit representerade förut, men han levererar i stillsamhet ändå några tänkbara kandidater om Riksbanken hade valt att gå en annan väg.

Anledningen att jag känner mig manad att skriva om det här, är dels de reaktioner som har hörts efter urvalet, men främst en krönika skriven i DN av Åke Wredén. Wredén kallar urvalet för kladdigt och trist, och det har han all rätt att få tycka. Det kladdiga verkar vara FN:s blandning av demokrati och diktatur (i relation till valet av Hammarskjöld), vilket jag har svårt att förstå kopplingen till, även om jag är den första att erkänna att FN har strukturella problem som man måste ta tag i. Wredén anklagar Riksbanken för historielöshet, vilket han menar är bekymmersamt.

Där det blir intressant är när Wredén uttalar sig om hur man har bytt Carl von Linné mot Greta Garbo. Han kallar henne för ”ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede”. Nog för att Garbo slog igenom med ”Gösta Berglings saga” 1924 när stumfilmen hade haft några år på nacken (det var den sista stora svenska stumfilmen), men vad Wredén (medvetet?) missar är att huvuddelen av Garbos karriär låg inom ljudfilmen. Det var där hon gjorde sina största roller i filmer som ”Anna Karenina”, ”Kameliadamen” och ”Ninotchka”. Hon var en av få skådespelare som klarade det vanskliga hoppet mellan stum- och ljudfilm, och faktiskt förbättrade sina karriärutsikter trots många skeptiska samtida uttalanden från förståsigpåare. Vreden hos Wredén går inte att missta sig på, men han visar (medvetet?) upp samma bekymmersamma historielöshet som han anklagar Riksbanken för. Vid millennieskiftet röstades årtusendets personligheter fram av en internationell jury. Hitler blev årtusendets ondskefullaste, Shakespeare årtusendets författare och så vidare. Där röstades Garbo fram till årtusendets skådespelerska. Säga vad man vill om Garbos kulturgärning, men som internationell ikon och symbol för Sverige är hon svår att slå. Det är dessutom härligt att, när nu underbara Selma försvinner, ändå få en flatikon att vila ögonen på bland sedlarna.

Vidare kritiserar Wredén Hammarskjölds koppling till Norrbotten och lanserar istället Eyvind Johnson som en bättre kandidat, trots att han i artikeln kritiserar tungvikten på kultursidan. Johnson var en skicklig och stor författare, men som internationellt riktmärke står han sig slätt. Wredén säger att Riksbankens definition av kultur är barnlitteratur, Wagnerlibretton, visböcker och biofilm. Ja, det är ju onekligen kultur. Men enligt Wredén är film analfabetism och popmusik korta, repetitiva brunststötanden (apropå ABBA). Riktig konst är män som skriver politiskt färgade böcker, och folk som målar tavlor (där man ser vad motivet föreställer?). I de konstformer som Wredén ställer upp som giltiga, finns inte samma tunga kandidater som de utvalda. Historiefyllnad i all ära, men en uppdaterad kulturkunskap skulle man också kunna begära av en politisk redaktör som får utrymme i DN.

Så vem lanserar Wredén som alternativet till Lindgren, Bergman, Taube, Garbo, Nilsson och Hammarskjöld? Vem är en större internationell symbol för Sverige och har representerat landet väl under 1900-talet? Jo, den lysande stjärnan som han anser bör ersätta någon av dessa nollor är… Torgny Segerstedt. Jomentjena. Vakna upp till din samtid, snälla Wredén, och inse att historielöshet inte bara handlar om politik. Skaka av dig din unkna dammighet och gläd dig istället åt att vi får se några av våra största kulturpersonligheter på sedlarna i framtiden, istället för gamla kungar.

Plats 50-46

2011-04-04T12:40:00.000-07:00

50. Gillis Grafström, Konståkning
Under 20-talet hade Gillis Grafström ingen överman inom konståkningen. Han svepte hem i princip allt han ställde upp i. Bland annat lyckades han ta tre VM-guld, men det är framförallt hans tre OS-guld samt ett silver som imponerar mest. Han är faktiskt ensam på herrsidan att ha tagit tre guld, och med silvret slår han även sina konkurrenter på damsidan, norskan Sonja Henie och ryskan Irina Rodnina (fast Henie gjorde å andra sidan karriär i Hollywood sen, den bedriften lyckades inte Grafström med). Sitt första OS-guld tog han på ett par skridskor av fel sort som han var tvungen att köpa ute på stan i Antwerpen när hans egna skridskor gick sönder innan finalen. 1932 hade han kunnat ta ett fjärde guld om det inte vore för att han krockade med en fotograf på isen och föll. Men silvret tog han ändå. Grafström dog alldeles för ung, bara fyrtiofyra år gammal, av blodförgiftning. I konståkningskretsar lever han ändå kvar som en av sportens allra största.

49. Heidi Andersson, Armsport
Armsporten låg länge utanför Riksidrottsförbundets idrotter, men har nu fått en plats under brottningens stadgar. Det gör att en superstjärna har möjlighet att ta plats på listan, nämligen armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson. Med åtta VM-guld, tre silver och två brons tillsammans med två EM-guld, två silver och tre brons enligt de siffror jag har fått fram, är hon en av de största inom sportens historia. Hon har gjort mycket för att popularisera sporten i Sverige och hon är fortfarande aktiv och kommer att åka på VM i december även om hon ska föda sitt och maken Björn Ferrys första barn framemot sommaren. Förhoppningsvis kan hon bygga på sin redan imponerande medaljskörd med fortsatta framgångar.

48. Torgny Mogren, Längdskidor
Ytterligare en av alla dessa längdskidåkare. De är frekvent förekommande på listan, endast slagna av friidrottare om man lägger samman alla dess grenar. Torgny Mogren hade en framgångsrik karriär mellan -84 och -98. Hans främsta meriter är de två femmilsgulden i VM -91 och -93, samt tre guld i stafett, två i VM och ett i OS i Calgary -88. Dessutom har han tre silver och två brons från VM, ett silver i stafett och resten individuella medaljer. Mogren tävlade samtidigt som Tomas Wassberg och Gunde Svan, och tillsammans med Jan Ottosson utgjorde de ett fruktat stafettlag. I världscupen klarade Mogren av tretton segrar under sin karriär, han vann den totala världscupen -86/-87 och slutade topp tre fem gånger. De mest berömda tillfällena under hans karriär är dels eriksgatan på femmilen i Falun, som för mig som längdskidentusiast uppväxt utanför Falun är ett kärt minne, samt sista sträckan i OS-stafetten -88. Ryssar föll till höger och vänster, men Mogren höll sig lugn och höll Prokurorov bakom sig. Svans tillrop i slutet av loppet när han åker bredvid Mogren i spåret har blivit en klassiker: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!” Allt sammantaget är Mogren en del av en fantastisk längdgeneration och en av de bästa svenska längdskidåkarna genom tiderna.

47. Henri S:t Cyr, Dressyr
Det sägs om den kanadensiska curlaren Sandra Schmirler att hon är den enda idrottaren som har ett namn som rimmar med sin sport. Schmirler the curler är dock inte unik om man får använda det svenska språket, och eftersom det är en grundförutsättning för den här uppräkningen måste vi ju konstatera att Henri S:t Cyr faktiskt sysslade med dressyr. S:t Cyr vann under sin karriär fem OS-guld, två individuellt och tre i lag. Det gör honom till den mest framgångsrika olympiern inom dressyrsporten genom tiderna. Holländskan Anky van Grunsven har i och för sig vunnit tre individuella guld (de tre senaste), men inga lagguld än så länge. S:t Cyr vann både individuellt och i lag -52 och -56. Det femte guldet är i lag från -48, där han tillsammans med G-A Boltenstern och Gehnäll Persson var bättre än alla konkurrenter. Ett år efter spelen togs dock beslutet på en kongress att Sverige skulle bli diskvalificerat eftersom Persson bara var fanjunkare och inte fänrik, som han tillfälligt hade blivit befordrad till under spelen. Dressyr var en sport uteslutande för högre officerare, andra göra sig icke besvär. Sällan har idrottens klassproblematik varit så flagrant som här. Eftersom regeln är och var så oerhört korkad, och eftersom laget bevisligen var bäst, räknar jag detta OS-guld till S:t Cyrs meriter. Det borde också IOK göra, så här sextiotre år i efterhand, och ge guldet tillbaka till de svenska herrarna. Det är aldrig för sent att göra rätt. Med fem OS-guld är S:t Cyr den näst främste svenske olympiern genom tiderna. Vem som ligger före kommer ni att få reda på längre upp i tabellen.

46. Rolf Edling, Fäktning
Under 70-talet var Sverige en stormakt inom fäktningen. När jag skrev om Johan Harmenberg (plats 74) beskrev jag honom som den största svenske fäktaren än så länge. Det stämde förstås inte, även om Harmenberg lyckades ta ett individuellt OS-guld -80. Det klarade inte Rolf Edling av, men han tog OS-guld i lag -76 och dessutom fem VM-guld, två individuellt och tre i lag. Dessutom tog han ett silver och ett brons. I de OS han ställde upp i missade han pallen hårfint varje gång, och slutade sexa, femma och fyra. Som en parentes, och givetvis inget som räknas på den här listan, kan sägas att Edling också var Lunds Universitets fäktmästare mellan -76 och -08. Så nu har vi i alla fall klarat av Sveriges bäste fäktare genom tiderna, även om jag har starka förhoppningar på det unga damlaget som är på stark framväxt inför nästa OS. Bättre fäkta än illa fly, skulle jag säga.

Plats 55-51

2011-04-03T07:36:00.000-07:00

55. Ronnie Peterson, Formel-1
Här är också en svår person att definiera placeringsmässigt. Att överföra resultat från Formel-1-sporten till andra sporter är vanskligt. Hur som helst har jag här gjort ett försök. Ronnie Peterson hade under 70-talet en spektakulär karriär inom motorsporten. Under decenniet lyckades han vinna tio F1-lopp, komma tvåa i lika många och trea i sex stycken. Det gjorde att han kom tvåa i världscupen två gånger, -71 och -78, samt trea en gång. Trots att han aldrig vann den sammanlagda världscupen räknas han ändå som en av sportens stora. Den 11 september (sic!) dog Peterson på operationsbordet i sviterna av den krasch han råkade ut för dagen innan i starten på F1-loppet på Monza-banan i San Marino. Han blev bara trettiofyra år gammal och sörjdes av en hel motorvärld.

54. Per Elofsson, Längdskidor
Med Per Elofssons framväxt till världens bäste skidåkare i slutet av 90-talet och början av 00-talet avslutades ett mörkt decennium i svensk skidåkning. Egentligen var VM -91 det sista framgångsrika mästerskapet, även om enstaka medaljer som Mogrens femmilsguld i Falun -93, Ordinas och stafettlagets brons i Thunder Bay -95 och Jonssons silver i OS -98 gjorde åren tolerabla. Men det är i frustrationen som skapades under de här åren som vi ska förstå den längtan som kanaliserades in i Elofssons karriär. Äntligen hade vi här en skidåkare som kunde konkurrera på riktigt! Han lyckades under sin karriär ta elva världscupsegrar (åtta andraplatser, fyra tredjeplatser) och vinna den totala världscupen två gånger. Han tog tre VM-guld individuellt -01 och -03, och ett silver i stafetten -01. Stafetten -03 hade också kunnat sluta med guld eftersom Elofsson hade lagt upp ett fantastiskt läge inför sista sträckan, men Jörgen Brink kollapsade strax före mål och det blev bara brons. Bara brons blev det också när Elofsson gick i mål som fyra i jaktstarten i OS -02. Johan Mühlegg som vann loppet diskades senare för att ha varit dopad. I masstarten i samma OS knäckte han konkurrenterna helt, där Elofsson var den som försökte hänga med längst och därför körde slut på sig i envisheten att bevisa för sig själv och världen att man kan slå en dopad idrottare. 2005 avslutade Elofsson sin karriär på grund av överträning och brist på motivation, bara 28 år gammal. Han var en enorm talang som tränade stenhårt, och hade kunnat hålla på än idag med en normal längdskidåkarkarriär. Det är därför synd, men förståeligt, att han la av i förtid. Hans meriter räcker ändå gott och väl för att ta en plats här.

53. Håkan Carlquist, Motocross
Håkan ”Carla” Carlquist var en annan karaktäristisk idrottare som tränade stenhårt för att uppnå sina mål, att bli bäst i världen i motocross. Två gånger lyckades han med den bedriften, att ta hem den totala världscupen, -79 och -83. Dessutom kom han tvåa tre gånger och trea två gånger. Sammanlagt samlade han på sig tjugofyra världscupsegrar under en lång karriär. I researchen på Carlquist har jag också upptäckt att jag har missat en annan motocrossåkare som borde ha fått plats här på listan. Till uppdateringen nästa år ska han vara med, men till dess kan jag här nämna Torsten Hallman, som på 60-talet tog inte mindre än fyra VM-titlar och två andraplatser. Han var starkt delaktig i att popularisera sporten i USA och hans tvekamper med legendaren Joël Robert är legendariska. Totalt trettiosju världscupsegrar blev det för Hallman, och egentligen en given plats på listan.

52. Elisabet Gustafsson, Curling
Curling är en stor svensk sport historiskt sett. På damsidan har svenska lag tagit hälften av alla EM-guld och är överlägsen tvåa efter Kanada när det kommer till VM-guld. En starkt bidragande orsak till den här framgångssagan är lag Elisabet Gustafsson (tidigare Johansson), som faktiskt har flest VM-guld genom tiderna, fyra stycken. Med tre VM-brons, fyra EM-guld samt ett silver och ett brons tar laget dessutom platsen som det näst bästa curlinglaget på damsidan genom tiderna. Vilket lag som är bäst genom tiderna avslöjas längre upp på listan. Laget bestod av, förutom skippern Elisabet Gustafsson alltså, Katarina Nyberg, Louise Marmont och Elisabeth Persson. Gustafsson utgör också del i ett av två gifta par där båda två är med på den här listan. Med maken och skridskoåkaren Thomas Gustafsson, som kommer högre upp, ligger de därmed högre än Toini Gustafsson/Assar Rönnlund och får betecknas vara idrottssveriges mest framgångsrika par genom tiderna.

51. Gunnar Larsson, Simning
Gunnar Larsson kan sägas vara undantaget jämfört med andra simmare på den här listan. Han har sina största framgångar i lång bana i bästa möjliga motstånd. Under OS -72 i München tog han guld i 200 och 400m medley. Segermarginalen till amerikanen Tim McKee på 400m räknades till två tusendelar, den minsta marginalen i simhistorien. Tidräkningen ändrades i simning efter loppet, och man räknar sedan dess med hundradelar som lägsta tidsskillnad. Förutom OS-gulden tog Larsson också ett VM-guld -73 och sopade rent bland konkurrenterna i EM -70. Där blev det tre guld, ett silver och ett världsrekord. Sammanlagt slog han tre världsrekord under sin karriär och är genom detta en av de mest framgångsrika svenska simmarna någonsin. Antalet medaljer kanske inte kan mätas mot dagens skördar, men man ska då komma ihåg att antalet mästerskap var betydligt färre. Officiella kortbanemästerskap började inte förrän på 90-talet och VM satte inte igång förrän -73. Med tanke på det är Larssons meriter imponerande.

Plats 60-56

2011-03-31T11:14:00.000-07:00

60. Toini Gustafsson, Längdskidor
Men han slår inte sin fru, den gode Assar. För er som inte har hängt med från det förra inlägget till det här var alltså plats 61 på listan Assar Rönnlund. Nu har vi kommit till Toini Gustafsson, senare också Rönnlund, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland. Under 60-talet närmade hon sig stadigt världseliten och kunde till slut 1968 kröna karriären med dubbla OS-guld, på fem och tio kilometer. Hon var också den starkast bidragande orsaken till att Sverige på damsidan kunde ta fyra stafettmedaljer i internationella mästerskap under 60-talet. Tre silver och ett brons, varav två silver i OS. Gustafsson öppnade dörren för skidåkning på damsidan i Sverige, och hennes framgångar har fortfarande inte överträffats trots att hon har fått flera uppföljare, främst Marie-Helene ”Billan” Westin, senare Östlund som tog VM-guld i Oberstdorf 1987, och Charlotte Kalla, som med stormsteg är på väg in på den här listan. Gustafsson vann dessutom tre gånger i Holmenkollen och blev den första svenska kvinna att få Holmenkollenmedaljen. Hon är fortfarande den främsta svenska längdskidåkaren på damsidan.

59. Calle Westergren, Brottning
Calle Westergren är en av alla dessa fantastiska svenska brottare som dominerade scenen på 20- och 30-talen. Han lyckades med bedriften att ta tre OS-guld i olika viktklasser. 1920 i mellanvikt, 1924 i lätt tungvikt och 1932 i tungvikt. 1922 tog han också VM-guldet i mellanvikt. Utöver dessa medaljer har han också tre EM-guld, vilket i brottning är en stark bedrift, speciellt i den grekisk-romerska delen där den främsta konkurrensen kommer från Europa. Westergren ansågs ha god chans att vinna OS-guldet 1928 också, men efter att ha blivit bortdömd i första matchen blev han förbannad, tröstade sig med en god middag på kvällen och klarade därför inte invägningen nästa dag. Westergren är ändå en av de största olympierna, brottarna och idrottarna vi har haft i det här landet.

58. Eric Lemming, Friidrott
Om ny tyckte att Westergren var från en svunnen tid är det ingenting mot Eric Lemming. Lemming är själva symbolen för den svenska idrottens framväxt (ursäkta Ling, men som enskild person är han det). Han tog fyra OS-guld i spjut 1906-1912, men också tre brons i dragkamp, kulstötning och femkamp. 1900 slutade han på den förargliga fjärdeplatsen i höjdhopp, stavhopp och slägga. 1906 kom han fyra i diskus. Han var sinnebilden för det idrottsliga idealet, nobel, stilig, allround och ödmjuk i segerns triumf (under spelen i Athen 1906 blev Lemming utsedd till spelens ståtligaste idrottsman). Under karriären satte han nio världsrekord i spjut. Trots att jag inte räknar med inhemska meriter på den här listan tål det ändå nämnas att han tog SM-guld i åtta olika grenar, samma antal som han alltså kom sämst fyra i under OS. Lemming var svensk idrotts första superstjärna, och som sådan har han en självklar plats på listan.

57. Anna-Karin Kammerling, Simning
I den långa raden av svenska simmare med gedigna karriärer utan att riktigt lyckas sätta pricken över i har turen kommit till Anna-Karin Kammerling. Mellan -98 och ¬-04 var hon världens bästa sprinter i fjärilssim, med bland annat sju världsrekord på 50 meter. Hon lyckades dock aldrig ta ett VM- eller OS-guld i lång bana. På EM gick det bättre, sammanlagt fyra guld, två silver och ett brons blev det. I VM och OS i lång bana blev det ändå ett silver och tre brons. De riktigt stora framgångarna tog hon dock i kortbana, liksom med Igelström tidigare. Här lyckades hon i VM med tre guld, fyra silver och ett brons. I EM tog hon hela nio guld, fyra silver och fem brons. Den sammanlagda medaljproduktionen blir alltså sexton guld, elva silver och tio brons. Imponerande, även om man har känslan med Kammerling att hon kunde ha lyckats ännu bättre. En given plats på listan har hon dock förstås.

56. Emil Wingstedt, Orientering
Orientering har länge varit en stor svensk sport. Sen början av 80-talet har Sverige varit en av de dominerande aktörerna inom sporten. En stark anledning till framgångarna har varit Emil Wingstedt. Med två individuella VM-guld i sprint och som stark bidragande orsak till VM-guldet i stafett 2003 är han en av de bästa manliga orienterarna genom tiderna. Orientering är och har alltid varit en helt igenom europeisk företeelse. Ingen VM-medalj har någonsin hamnat utanför Europa. Därför har EM i orientering samma tyngd som VM, och där har Wingstedt hela fyra guld i individuell sprint. Med två silver och fem brons, tillsammans med ett silver och tre brons i VM, har han samlat på sig en imponerande medaljskörd under 00-talet. Det gör honom till Sveriges bäste herrorienterare genom tiderna.

Plats 66-61

2011-03-30T09:43:00.000-07:00

65. Kjell ”Hammaren” Johansson, Bordtennis
Kjell ”Hammaren” Johansson var spelaren som gjorde att bordtennis verkligen slog igenom på bred front i Sverige. Hans framgångar födde en rad världsmästare, vilket vi ser här på listan. Han tog själv tre VM-guld i dubbel och ett i lag mellan åren 1967 och -73. Åren 1972-73 rankades han som etta i världen. Bordtennis är ju en sport där den hårdaste konkurrensen kommer från Asien och framförallt Kina. Därför blir EM inte samma värdemätare som ett VM. Med det sagt kan man ändå imponeras av Johanssons tio guld och fem silver från EM mellan 1964 och -76. Anledningen att han inte är högre upp på listan är just att den individuella triumfen i hårdast motstånd saknas.

64. Emma Igelström, Simning
Likt många andra idrottare på listan slutade Emma Igelströms karriär alldeles för tidigt. Hon led av ätstörningar, framförallt bulimi, vilket idrottandet förvärrade, och till slut gick det inte längre utan hon lade av 2004, endast tjugofyra år gammal. Som simmare hade hon sina största framgångar i kort bana, vilket är den främsta anledningen till att hon inte ligger högre på listan. Hon hann faktiskt inte ta några medaljer i VM eller OS i lång bana. Med fyra VM-guld, ett silver, nio EM-guld, ett silver och två brons är hon en av de mest framgångsrika bröstsimmarna genom tiderna. Hon tog också under sin karriär tre EM-guld i lång bana, samt ett silver och ett brons. Dessutom satte hon sju världsrekord, varav sex individuella. Hennes sammanlagt sexton guld är svårslaget, men som vi ska se högre upp är det absolut inte omöjligt. Med tanke på Igelströms korta karriär är det dock en stark bedrift.

63. Lag Peter Lindholm, Curling
Det mest framgångsrika herrlaget i den svenska curlinghistorien leddes av skippern Peter ”Peja” Lindholm. Tillsammans med lagmedlemmarna Magnus Swartling, Tomas Nordin och Peter Narup nådde han fem VM-finaler och segrade i tre av dem. Det ligger laget tvåa i curlinghistorien på. Det stora målet, att vinna en OS-medalj, lyckades de aldrig med. Däremot tog laget hem två EM-guld, hela fyra silver och ett brons. För oss som har följt lag Lindholm under karriären kommer vi också ihåg den humor och ödmjukhet som de ofta visade upp när de förlorade. Vid ett tillfälle gav Lindholm upp matchen i ett hopplöst läge genom att glida med stenen i handen genom hela banan för att lägga den mitt i boet. Sådana idrottare är härliga att följa.

62. Ulf Jansson, Casting
Redan på sextioandra plats kommer faktiskt den idrottare som har flest VM-guld av alla på listan. Det som gör att Ulf Jansson inte landar högre upp är självklart att hans sport är Casting, vilket jag har varit inne på är en av de minsta sporterna som är aktuella för bedömning. Storleken på sporten till trots så är ändå Jansson en av de absolut största i sin sport genom tiderna. Han är en starkt bidragande orsak till att Sverige står med i Guinness Rekordbok tack vare den längsta sviten av VM-guld i någon idrott någonsin. Det blev arton guld i VM sammanlagt. Dessutom klarade han av femton silver och tretton brons. Med tretton EM-guld, två silver och åtta brons är han Sveriges främste castingutövare genom tiderna, och som jag förstår det också en stark kandidat till världens främste castingutövare på herrsidan.

61. Assar Rönnlund, Längdskidor
Här följer ytterligare en skidåkare, det börjar bli en del sådana på listan, och utan att avslöja för mycket kan jag också säga att det är långt ifrån den sista. Assar Rönnlunds främsta meriter är från 60-talet då han vann VM-guld på 15 km i Zakopane. Han var också starkt delaktig i segern i stafetten det året, men vad flest människor kanske kommer ihåg honom för är hans avgörande insats i OS-stafetten i Innsbruck 1964. På sista sträckan slog han finländaren Mäntyranta, som tidigare under spelen hade varit helt omöjlig. Referatet där bilden blockades av en lada, och där Assar kom ut ledande på andra sidan ladan, har blivit en klassiker. Rönnlund tog också silver på femmilen på båda dessa mästerskap, och vann femmilen i Holmenkollen två gånger. Tillsammans med ett silver på OS-stafetten i Grenoble 1968 kvalificerar han sig för en fin placering på den här listan.

Parodins förfall

2011-03-29T09:25:00.000-07:00

Min senaste hemtenta på filmvetenskapen handlade om representationer på film. Man skulle välja valfri film eller tv-serie och se hur representationer av olika sociala kategorier såg ut. Mitt val föll på filmen 300 och parodin Meet the Spartans, för att se hur parodin som genre kan dekonstruera, förändra och cementera rådande stereotypa representationer. Tentan blev nog bra, jag skulle kunna lägga upp valda delar av den här, på allmän begäran (fet chans).

Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.

Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.

De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.

Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.

Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?

Stensäkert

2011-03-28T05:20:00.000-07:00

Lag Anette Norberg lyckades igår ta VM-guldet i curling efter en spännande final mot Kanada. För Anette Norberg innebar det hennes tredje VM-guld. Det som gör det här guldet speciellt är att hon tar det som skipper för en helt ny besättning. Laget med Eva Lund, systern Catrine Lindahl och Anna Svärd lades ned efter OS-guldet i Vancouver, men Anette Norberg fortsatte med en ny talangfull uppsättning (Lotta Lennartsson, Sara Carlsson och Cissi Östlund) för att satsa på framtiden. Den här säsongen skulle vara en inkörssträcka, men laget överraskade alla genom att ta SM-guldet i hård konkurrens. Det gav VM-platsen där laget förlorade sin första match. Sedan följde raka segrar fram till att semifinalplatsen var klar, då kom en till förlust mot USA. Genom att sedan slå Kina i semifinal och Kanada i finalen lyckades Sverige med sensationen att ta hem ett VM-guld under sitt första år som lag.

Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?

Plats 70-66

2011-03-23T13:16:00.000-07:00

70. Mikael Appelgren, Bordtennis
Mikael ”Äpplet” Appelgren är en av våra skickligaste bordtennisspelare genom tiderna. Hans karriär låg samtida med några av sportens allra största giganter, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, och han har därför fått finna sig i att stå vid sidan av de största. Med hjälp av dem och även Erik Lindh och Peter Karlsson lyckades han dock ta tre VM-guld och fyra VM-silver i lag. 1985 vann han också dubbeln tillsammans med Ulf ”Tickan” Carlsson. I EM har han hela nio guld (och två silver), varav tre i singel. Trots att de asiatiska spelarna inte är med i EM hade han ändå ovan nämnda giganter mot sig, vilket visar vilken skicklig spelare han var. Att det inte räcker längre än såhär hänger just på bristen av en individuell seger i VM.

69. Rune Fredriksson, Casting
Nu kommer vi till en av de främsta medaljörerna på listan. Anledningen till att Rune Fredriksson inte kommer högre upp är för att han håller på med en av de minsta sporterna inom Svenska Idrottsförbundet, nämligen Casting. Fredriksson tog under sin karriär sexton VM-guld, tretton silver och nio brons. Tillsammans med medaljskörden i EM på elva guld, fyra silver och fem brons är det få idrottare på listan som klår honom. Därför förtjänar han absolut en plats på listan.

68. Anna-Carin Zidek, Skidskytte
Anna-Carin Zidek, tidigare Olofsson, har under sin karriär som fortfarande pågår blivit ACO med hela svenska folket. Från Lillhärdal i Härjedalen, mycket nära platsen där min mamma är född, slog hon igenom 2005 när hon lyckades ta silver i masstarten i VM i Hochfilzen. Året efter kom den största triumfen när hon vann OS-guld och OS-silver på masstart respektive sprint. Förutom dessa medaljer har hon också ett VM-guld i mixstafett, samt tre övriga silver och två brons. Förra året vann hon dessutom distanscupen i världscupen. Hon har fram till 2010-12-31 fjorton världscupsegrar, och förhoppningsvis kan hon hitta tillbaka till den form som har gett henne alla sina framgångar.

67. Lars Hall, Modern Femkamp
Modern Femkamp är en gammal svensk paradgren. Mellan sportens införande på det olympiska programmet 1912 och 1968 tog Sverige nio av tolv individuella guld. Flera av utövarna har blivit legender med namn som Wille Grut, Sven och Björn Thofeldt, Gustaf Dyrssen, Johan Oxenstierna och Björn Ferm. Den som får plats på den här listan är dock i mitt tycke den störste av dem alla. Med sina två OS-guld och två VM-guld samt ett silver, har Lars Hall de största meriterna av alla svenska moderna femkampare genom tiderna. Han var, fram till senaste OS i Beijing, också den enda att försvara ett OS-guld.

66. Sten Lundin, Motocross
Sten ”Storken” Lundin tog under 50- och 60-talen fyra VM-guld i motocross, varav två individuellt. Under sin karriär körde han hem tjugofyra segrar och trots den milda konkurrensen i motocrossens världscupsbegynnelse är det en imponerande bedrift. Han fick dela bragdguldet 1961 med en annan motorsportare som kommer högre upp på listan. Med två andraplatser i VM-serien och fyra tredjeplatser är han ändå en av våra största motorsportare genom tiderna.

Plats 75-71

2011-03-20T08:00:00.000-07:00

75. Rolf Peterson, Kanot
Rolf Peterson var den som tog upp manteln från den oslagbare Gert Fredriksson och vidarebefordrade svensk kanot till våra dagar. Med sitt guld på K1 1000m räddade han den svenska äran i OS i Tokyo (tillsammans med de andra kanotister som tog guld, Sven-Olov Sjödelius och Gunnar Utterberg). 60-talet präglades av den försvunna svenska hjälteglorian efter de enorma framgångarna på 40-talet och början av 50-talet. I den eran var Peterson en av de största svenska stjärnorna, med ett OS-guld, två VM-guld, samt två silver, ett i OS, ett i VM.

74. Johan Harmenberg, Fäktning
Den ende svenske fäktaren som tagit OS-guld, och den än så länge största svenska fäktaren. Harmenberg tog guld i individuell värja 1980 i Moskva och har dessutom två guld från VM, ett individuellt och ett i lag från 1977. 1979 tog han också brons individuellt. Med fem guld från världscupen, tre individuellt och två i lag, var han en dominerande kraft inom världsfäktningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

73. Ulrika Knape, Simhopp
I slutet av 60-talet tillhörde Ulrika Knape Sveriges bästa simmare, men hon valde istället en annan karriär. Som sjuttonåring tog hon OS-guld i höga hopp vid spelen i München. Det blev också ett silver, och året efter tog hon guld och silver på VM. Tillsammans med ett silver vid Montreal-OS, ett brons från VM 1975 och två EM-guld -74 är hon Sveriges största simhoppare genom alla tider, även om dottern Anna Lindberg förhoppningsvis snart kan utmana. Blev tre gånger utsedd till världens bästa simhoppare och hade naturligtvis samlat på sig fler meriter om hon inte hade avslutat sin karriär så tidigt.

72. Ludmila Engquist, Häcklöpning
Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996, lagom till OS i Atlanta. Den tidigare ryska häcklöperskan hade länge varit världens bästa och hennes tider i början av 90-talet är fortfarande bland världens bästa. På den här listan räknas dock bara hennes meriter som svensk medborgare, och de inkluderar ett OS-guld, ett VM-guld utomhus och ett VM-guld inomhus. Hennes OS-guld var det första någonsin i friidrott på damsidan. Med bronset utomhus från VM 1999, som hon tog mitt under pågående cellgiftsbehandling, kvalificerar hon sig som Sveriges främste sprinter genom tiderna. Under kategorin övrigt kan man säga att Enquist är oerhört intressant att analysera när man diskuterar representationer av svenskhet, hur hon själv ansträngt sig för att ses som svensk, och framförallt hur media har skildrat henne som svensk eller osvensk beroende på hur bra det har gått för henne. Efter en misslyckad satsning på bob, där hon stängdes av för dopning, avslutade hon sin idrottsliga karriär.

71. Mikael Ljungberg, Brottning
Ljungberg är förstås en idrottare som har en tragisk koppling, i och med självmordet 2004. Innan dess hade han en fantastisk karriär inom brottningen, krönt med OS-guldet i Sydney 2000. Han tog också ett brons fyra år tidigare, och har också två VM-guld från 1993 och -95. Brottning är en sport där de bästa utövarna oftast kommer från Europa. Därför är Ljungbergs två guld och ett silver från EM också mycket imponerande, och en av anledningarna till att han kommer så högt upp på listan. Trots de många svenska framgångarna inom herrbrottning under 1900-talet var Ljungbergs OS-guld det första på nästan femtio år. Ljungberg finns kvar i många idrottsälskares minne som en fin människa och en stor idrottare.

Plats 80-76

2011-03-11T05:32:00.000-08:00

80. Kenny Bräck, Bilsport
Ytterligare en idrottare som är svår att bedöma, eftersom bilsporten är så svår att jämföra med andra idrotter. Det man kan säga om Bräck är att han är den ende svensk som vunnit Indycar-serien i USA och det enormt prestigefyllda Indy 500, världens största idrottsevenemang som pågår bara under en dag. Bräck tog under sin karriär fyra segrar i Indycar-serien och fem segrar i Cart-serien. Eftersom han måste kunna räknas till sin idrotts bästa under en period tycker jag att han har en välförtjänt plats på listan. En del skulle säkert sätta honom högre, en del skulle inte ha honom med.

79. Anders Holmertz, Simning
Om bilsport är svårt att bedöma så är simning rejält mycket enklare. Fast det finns en hake i att det finns så många simningsmästerskap, i både lång och kort bana. Självklart räknas meriter i lång bana tyngst, och det har Anders Holmertz en del av. Han lyckades bara ta ett VM-guld, i lagkapp, men med sina fem silver, fyra i OS och ett i VM, tar han ändå en plats här. Han har dessutom ett individuellt brons från OS, en EM-titel, fyra silver och hela åtta brons. Med ett individuellt VM-guld i kort bana tillsammans med två silver har han ändå samlat på sig tillräckligt med meriter, genom att ligga på en fantastiskt hög nivå under lång tid, för att platsa på listan trots att den där sista pricken över i saknas.

78. Liselotte Neumann, Golf
Neumann blev 1988 den första svenska golfare att vinna en major. Sedan dess har det inte blivit fler majors, men väl tjugosex turneringssegrar sammanlagt, tretton i USA, åtta på europatouren och fyra övriga, bland annat VM-titeln 2006 tillsammans med Annika Sörenstam. Hon var en pionjär som ledde utvecklingen för en dominerande generation av golfare. Tillsammans med nämnda Sörenstam, Gustafsson från tidigare på listan och bland annat Helen Alfredsson och Mimmi Hjort som inte platsade, utgör hon ett av de mest framgångsrika landslagen någonsin i svensk idrottshistoria.

77. Helena Ekholm, Skidskytte
I högsta grad aktuell just nu, och kommer självklart att klättra på den här rankingen till nästa uppdatering. Har alltid haft ett starkt skytte, men det var när skidåkningen började ta fart som framgångarna började på allvar. Till nyår 2010 har hon tolv världscupsegrar och en total cupseger. Dessutom har hon från mästerskap två guld, ett silver och två brons, varav ett guld i jaktstart individuellt från 2009. Den fulla historien om Ekholm har naturligtvis inte skrivits än, och det ska bli mycket intressant att följa fortsättningen av hennes karriär. Förhoppningsvis räcker den över nästa OS i Sotji.

76. Anders Gärderud, Hinderlöpning
En av de mest klassiska svenska tv-bilderna och referaten genom historien, är finalen av 3000m hinder från OS i Montreal 1976. Gärderud drog upp en långspurt och knäckte polacken Malinowski som sågs som det största hotet. Men till sista hindret kom östtysken Baumgartl ikapp och var på väg förbi. Då snavade han på hindret och Gärderud kunde spurta till seger. Plex utrop ”Och östtysken faller! Östtysken faller!” har blivit klassiska. Gärderud slog dessutom världsrekordet i loppet, en tid som stod sig som svenskt rekord i trettio år. Den prestationen tillsammans med tre andra världsrekord och ett EM-silver gör att Gärderud tar plats på listan.

Fyrans intrång och Ulfbåges inkompetens

2011-03-10T05:46:00.000-08:00

Tv4 har gett sig den på att förstöra idrottsupplevelsen för alla oss som uppskattar vinteridrotter. När jag har sett fyrans sändningar från alpina tävlingar och längdlopp i världscupen blir jag så frustrerad att jag ofta byter kanal. Det beror till viss del på de konstanta reklamavbrotten som oundvikligen gör att man tappar tråden i tävlingarna. Man hade dock kunnat rädda upp det med kunniga, insatta och professionella kommentatorer och studiovärdar. Nu har inte fyran det. Dessutom har de en sensationsmentalitet i sitt bevakande som jag tycker är mycket tröttsamt. Man fokuserar endast på de största stjärnorna, hårdvinklar varje inslag och försöker bygga upp konflikter som inte finns. Ibland kan man se det på SVT också, men det hör till ovanligheterna. Fyran borde hålla sig till bollsporter som fotboll och handboll. Där gör de oftast bra jobb, skillnaden till SVTs sändningar är minimala. Att de har köpt upp hockeyrättigheter har jag inte heller några problem med. Det var länge sedan som hockey kändes aktuellt för mig.

Fyran har nu alltså köpt upp rättigheterna för nästa längd-VM och skidskyttevärldscupen nästa säsong. Det innebär att vinterstudion splittras och att mängder av svenska tv-tittare blir snuvade på en proffsig sändning och suverän underhållning. Kan man se något positivt med det här då? Ja, det man kan hoppas på är ju att SVT, tills att de får tillbaka sändningarna säsongen efter, har gjort klart med ett nytt kommentatorsteam. Det är dags för Christer Ulfbåge att äntligen gå i pension. Som kommentator drar han ner SVTs rykte och status genom sin bristande lyhördhet, dåliga koll på tävlingarna och respektlösa hållning gentemot sin expertkommentator Kalle Grenemark och förbundskaptenen Staffan Eklund, för att nämna några. Även Grenemark är klart överskattad. Jag uppskattar skidskytte mycket som tävlingsform, men har hela tiden tyckt att kommentatorerna inte håller tillräckligt hög standard.

Mitt första förslag är att göra allt för att värva Magdalena Forsberg som expertkommentator. När hon har kommenterat tävlingarna i Ruhpolding har hon vida överglänst både Grenemark och Ulfbåge. Hon är insatt i tävlingarna och bakomliggande orsaker, kan sin historia och följer med i tävlingarna på ett utmärkt sätt hela tiden. Jag vet inte om SVT har försökt värva henne, om hon inte har velat vara med i mer än en tävling per år, att hon satsar på andra företag eller familjen. Om så inte är fallet är hon ett givet val som expert.

Som kommentator är det dags att ta in en ny talang. SVT behöver föryngring, och man behöver förbättra kvoten av kvinnliga kommentatorer. Därför kan ju Lotta Fahlberg vara ett bra alternativ, reporter på SVT nu. Jaja, vem de än tar så är det i alla fall dags att ersätta hopplösa Ulfbåge. Så man hoppas att de kan ta fyrans intrång på bästa sätt, så att något positivt kommer ur det här.

Längd-VM och masstartens gissel

2011-03-09T04:54:00.000-08:00

Efter ett härligt publik-VM i Holmenkollen är det dags att tänka över det här med masstart igen. Det är uppenbart att masstarter inte fungerar på herrsidan. Även Kollens femmil handlade om två timmars transportsträcka och tio minuters spänning. Att det finns en överlägsen vinnare på herrsidan gör mig inte så mycket. Jag hade inga problem med att Björn Dählie var så överlägsen på 90-talet, inte så att jag ville ändra tävlingsform.

Therese Johaug visade att det på damsidan är möjligt att göra kanoninsatser även för den som inte har någon spurt. Anders Södergren har ju, när han var som allra överlägsnast i motor, till och med lyckats dra ifrån till medalj vid ett masstartslopp. Problemet är att det händer så sällan. Med individuell start i femmilen får man spänning från första stavtag till målgång. Ibland är en ledare totalt överlägsen, men man vet aldrig vem som kroknar sista milen. I en masstart spelar det ingen roll, oavsett om någon kroknar finns det alltid trettio pers kvar till spurten.

Man använder publiken som ursäkt för att man har förändrat idrottsgrenen i grunden, och det kan jag köpa, även om jag fortfarande inte har träffat någon som tycker att masstarter är bättre än individuella starter. Det är lättare för publiken på plats att följa ett masstartslopp. Om man aldrig har sett ett skidlopp förut är det också lättare att följa det framför tv:n. Men varför måste alla lopp gå i masstart? Det blir ju ingen som helst skillnad på tremilen och femmilen. På femton kilometer och tremilen på damsidan kan man se skillnader, men det är fortfarande bara åkare med en spurt som premieras.

Varför inte låta långloppen gå med individuell start igen. Det blir långt mycket mer intressant, vi får en segrare som faktiskt är den bästa längdåkaren, och en mer varierad mästerskapsvecka. Med individuell start i det korta och långa loppet, masstart i 15/30km, stafett och sprintdistansterna, så är det fortfarande övervikt för masstart. Men snälla FIS, ge oss våra femmilar tillbaka. Det spektakel som nu skickas iväg har inget med längdskidåkning att göra.

Glad åttonde mars!

2011-03-08T04:44:00.000-08:00

Kan tycka att det är lite fascinerande att den enda film som visas ikväll på de största kanalerna, 1-5, är Härmed förklarar jag er Chuck och Larry. Borde inte internationella kvinnodagen vara en lämplig högtid att uppmärksamma på olika kanaler. Man skulle ju kunna visa en film med starka kvinnokaraktärer. Eller så kan man välja en uppvisning i homofobiskt hyckleri maskerad till en så kallat subversiv komedi.

Jag hade till exempel gärna sett, kanske Stekta gröna tomater, Thelma & Louise, But I'm a cheerleader, Pianot, Whip it eller för den delen Borta med vinden, Alice i underlandet eller Trollkarlen från Oz istället. Vafan, en film med en kvinna eller gjord av en kvinna i alla fall, ska det vara så svårt att skaka fram?

Men det är klart. Adam Sandler som machoman och Kevin James som feminiserad rolig feting är ju också kul på dagen då man ska fira subversivitet och bryta ned konstruktioner. Typ.

Men jag ska inte gnälla. SVT har faktiskt lagt ut ett par dokumentärer som kan vara intressanta. Feminismens historia och Women are heroes. Gamla hederliga SVT.

Glad åttonde mars på er allihopa!

Plats 85-81

2011-03-07T10:37:00.000-08:00

85. Arne Andersson, Löpning
Mannen som fick finna sig i att alltid stå i skuggan av Gunder Hägg. Några år under brinnande världskrig var det de här två som dominerande medeldistanslöpningen i världen. Trots att Hägg var den som oftast vann, och fick det mesta av äran, lyckades Andersson ändå slå fem världsrekord under sin aktiva karriär. Liksom Hägg blev han sedan avstängd på livstid för brott mot amatörreglerna, något som självklart har hämmat bådas samlande av meriter. Som tur är har synen på idrott förändrats sedan dess till att handla om något som alla ska ha möjlighet att syssla med. Ja, riktigt så är det väl inte, men det krävs inte längre att man ska vara rik för att få börja med idrott. Det är i alla fall ett fall framåt.

84. Anna Larsson, Löpning
Anna Larsson är en av de svenska idrottsstjärnorna som är svårast att bedöma. Hon fick aldrig chansen att tävla internationellt på grund av andra världskriget och inskränkt manschauvinism som innebar att kvinnor inte skulle springa längre än 200 meter. Det man vet är att hon satte fyra världsrekord under sin karriär, och att hon aldrig någonsin förlorade ett lopp. Samtidigt som henne fanns det flera löpare som sprang lika fort, som hon aldrig fick chansen att möta, främst ryska löpare. Man undrar hur långt hon hade kunnat gå om hon hade fått chansen att utöva sin idrott på riktigt, hur bra hon hade kunnat bli om hon hade fått möta det bästa motståndet. Nu är hon en fascinerande historia och en ikon i svensk idrottshistoria.

83. Susanne Ljungskog, Cykling
Med sina två VM-titlar i linjelopp under 00-talets tidiga år visade Susanne Ljungskog att hon var en av Sveriges bästa cyklister genom tiderna. Tillsammans med en EM-titel, fyra världscupsegrar och åtta toursegrar har hon samlat på sig en diger meritlista, trots att karriären inte är över än. Med Ljungskog och kronprinsessan Emma Johansson har cykelsporten haft en storhetstid på damsidan de senaste tio åren. Förhoppningen är att framgångarna inte är slut än. En OS-medalj hägrar fortfarande för Ljungskog.

82. Stellan Bengtsson, Bordtennis
Stellan Bengtssons VM-guld i bordtennissingeln 1971 var en av de största skrällarna i svensk idrottshistoria. Det sägs också att det var bragdjuryns kortaste beslutsfattande, att det tog ungefär en halv minut att bestämma att Stellan skulle få medaljen. Tillsammans med ett VM-guld i dubbel och ett i lag är han en av flera bordtennisspelare som kommer med på listan. Han blev Sveriges första singelvärldsmästare och hans meriter inkluderar fem EM-titlar, varav en i singel samt ett VM-brons i singel 1981. Idag är han aktiv som tränare.

81. Stig H Johansson, Trav
Travsporten är svår att bedöma, dels eftersom den i mångt och mycket är en inhemsk företeelse, dels eftersom det kan vara svårt att särskilja kusk, tränare och häst. Vem ska man egentligen ge beröm för vinnande insatser? Ja, om det är någon som förtjänar beröm så är det väl Stig H Johansson. Med 6222 svenska segrar är han dock inte värst i landet, det är Olle Goop. Det här är dock en lista som inte tar upp inhemska meriter, så anledningen till att Johansson är med på listan är hans sex triumfer i det internationella Elitloppet, samt hans seger med Queen L i det prestigefyllda Prix d’Amerique. Som enda travkusk på listan får han också representera flera andra giganter i branschen, som nämnde Goop, hans son Björn, Åke Svanstedt och Helen A. Johansson för att nämna några.

Plats 90-86

2011-03-06T09:45:00.000-08:00

90. Bernt Johansson, Cykling
Det mest kända ögonblicket ur Johanssons karriär är förstås OS-guldet från Montreal 1976 när han kommer in på upploppet eskorterad av en miljon motorcyklar. Arne Hegerfors klassiska ”Åh, vad skönt det är med poliser ibland” är en klassiker. Han tog också ett VM-guld i lagtempo och sammanlagt fjorton olika toursegrar. En skräll var det 1976, men han är ändå en av de bästa svenska cyklisterna genom alla tider.

89. Sven-Åke Lundbäck
Sven-Åke Lundbäck tog tre VM-guld under sin karriär, två individuellt och ett i stafett. Den största insatsen kanske han gjorde när han vann femmilen i Lahti 1978. Trots den insatsen fick han inte bragdguldet 1978, det gick istället till Ingemar Stenmark och Björn Borg för typ bra insatser. Thomas Wassberg blev så sur över det här att han vägrade ta emot sin bragdmedalj två år senare. Som skidåkare vann Lundbäck också Vasaloppet en gång, och har för alltid en plats i den svenska skidhistorien.

88. Ara Abrahamian, Brottning
Inom brottning är ett EM-guld nästan lika mycket värt som ett OS-guld. Det är mycket få konkurrenter som inte är med på ett EM. Att Ara Abrahamian med det i åtanke har samlat på sig två VM-guld, fyra OS-, VM- och EM-silver och två OS- och EM-brons, så är det en imponerande bedrift. Jag räknar här bronset i OS i Beijing trots att han blev diskad. I sin förlorande match dömdes han bort av vad han själv hävdade, med visst fog kändes det som, en korrupt domare. Även OS-silvret från Athen hade en besk eftersmak eftersom det även där kändes som om han blev fråndömd segern. Men även utan dessa segrar platsar han givetvis på listan.

87. Jörgen Mårtensson, Orientering
Orientering har genom åren varit en stark svensk sport, vilket lämnar sina märken på den här listan. Jörgen Mårtensson har genom sina två individuella VM-guld, sex silver (tre individuellt, tre lag) och två brons (lag) satt sitt märke i den svenska idrottshistorien. Under 90-talet räknades han till världens främsta orienterare och är en starkt bidragande orsak till att sporten fortsätter att skörda framgångar för Sverige genom nya talanger som Helena Jansson, som med största sannolikhet dyker upp på den här listan i framtiden.

86. Per-Olof ”Posa” Serenius, Isracing
En legendar som på grund av att han tävlar i en liten sport, kanske inte alltid har fått det erkännande han förtjänar. Faktum är att Posa har samlat på sig fem VM-guld under sin karriär, två individuellt och tre i lag. 62 år gammal håller han fortfarande på med sporten som han älskar, och är fortfarande bäst i Sverige. En lång karriär där Posa får representera de svenska framgångarna isracingsporten haft i Sverige.

Plats 95-91

2011-03-05T01:43:00.000-08:00

95. Christian Sandström, Frisbee
Kanske en lite otippad kandidat att ha med på en sådan här lista, men jag gillar att införliva alla idrotter i en sådan här uppräkning, inte bara de största och vanligaste. Sandström är aktiv idag och räknas som frisbeesportens gigant under det senaste decenniet. Han har samlat på sig fyra VM-guld, bland annat i allround, vilket går till den jämnast bäste frisbeeutövaren. Han har världsrekord i två grenar, distans (250 m) där det gäller att kasta frisbeen så långt som möjligt, och TRC (94m) där det gäller att kasta och fånga frisbeen med så lång distans mellan punkterna som möjligt. Distansvärldsrekordet på damsidan innehas också av en svensk, Niloofar Mosavar Rahmani, som förtjänar ett omnämnande här även om hon inte kom med på listan.

94. Anna Olsson, Bänkpress och Styrkelyft
Är det något jag är svag för, så är det idrottare som har framgångar i mer än en idrottsgren. Bänkpress och styrkelyft är onekligen starkt besläktade, men likafullt är det imponerande att Anna Olsson har VM-guld i båda discipliner. Sammanlagt har hon fyra VM-guld och fyra EM-guld. Trots att sporterna är små platsar hon ändå på listan, kanske framförallt för hennes tre världsrekord i bänkpress och bänkpress inom styrkelyft.

93. Åsa Larsson, Bowling
2009 blev Åsa Larsson framröstad till den bästa svenska dambowlaren någonsin. Den äran fick hon främst tack vare sina meriter från internationella mästerskap. Hon har ett VM-guld i lag, men hela sju silver, varav fem individuella. Att ligga på en så hög nivå under så många mästerskap gör att hon tar en plats på listan, trots att hon inte har lika många titlar som många andra. Däremot kan hon skryta med fem EM-guld, vilket i bowling har en viss tyngd även om många starka nationer inte är med.

92. Sophie Gustafson, Golf
Sophie Gustafson är unik på den här listan eftersom hon är den enda som har kvalat in utan att ha vunnit ett VM/OS-guld eller en major (eller motsvarande). Däremot har hon uppvisat en enorm jämnhet på hög nivå under lång tid. Hon har hittills tagit sammanlagt tjugoen turneringssegrar, bland annat i British Open året innan den blev en major. Eftersom hon fortfarande är aktiv kan siffran mycket väl komma att stiga. År 2000 var hon dessutom delaktig i den europeiska segern i Solheim Cup.

91. Mats Karlsson, Bowling
Bowling är en USA-dominerad sport, och det ultimata för en manlig bowlingspelare är att lyckas på den amerikanska proffstouren. Det är något som endast tre-fyra ickeamerikaner lyckats med. En av dem heter Mats Karlsson. Han var den förste icke-amerikanen att vinna en tävling på proffstouren 1986, och hann sammanlagt med tre segrar under sin karriär. Tillsammans med sina två VM-guld innan han blev proffs, vilket underförstått hade lett till många fler medaljer om han hade fortsatt vara amatör, förtjänar han en plats på listan. Han utsågs till Sveriges bästa manlige bowlare någonsin 2009.

Plats 100-96

2011-03-04T01:39:00.000-08:00

100. William Thoresson, Gymnastik
Okej, det här kanske luktar lite kvotering eftersom jag vill ha med vår störste gymnast genom tiderna. William Thoressons OS-guld i fristående från 1952 är en av de största sensationerna någonsin i svensk idrott. Det är också en av de mest bortglömda triumferna. Samma OS lyckades dessutom det svenska damlaget ta ett guld i gruppgymnastik med handredskap. Thoresson följde upp guldet med ett silver från OS 1956, dessutom tog han ett VM-silver i fristående. Trots att antalet medaljer överskuggas av flera andra kandidater till listan, tycker jag ändå att Thoresson förtjänar sin plats.

99. Henrik Österberg, Casting
Casting är en mycket liten sport med flera delgrenar vilket gör det möjligt att ta många medaljer på mästerskap om man är riktigt duktig. Det är också en idrott som man kan hålla på med under många år eftersom den inte ställer samma fysiska krav som andra idrotter. Med de brasklapparna kan vi också säga att det är den sport där Sverige har varit mest framgångsrika i av alla idrotter. Sverige har den längsta sviten av VM-guld som något land har haft i någon sport. En av anledningarna heter Henrik Österberg. Med fem guld, fem silver och fyra brons i VM ligger han ändå inte först av alla svenskar. Det som gör Österbergs medaljskörd riktigt imponerande, vilket också är anledningen att han platsar på listan, är hans fjorton EM-guld. Ingen europeisk castingutövare har fler.

98. Sanna Tidstrand, Speedski
Sanna Tidstrand har på ganska kort tid etablerat sig som speedskins storstjärna. Trots att hon bara är i början av sin karriär har hon redan lyckats ta ett VM-guld och ett silver, slå världsrekord i hastighet, samt ta sexton världscupsegrar och två totalsegrar i världscupen. Få idrottare i Sverige kan visa upp en sådan resultatrad, och därmed slänger vi in Tidstrand i listan trots att speedski än så länge inte är någon av de största sporterna i landet. Räkna med att Tidstrand kommer att klättra med nya framgångar.

97. Alfred Swahn, Skytte
Alfred Swahn är Sveriges främste olympiske medaljör, och platsar av den anledningen på listan. Han var skytt när seklet var ungt, och tog sina medaljer mellan 1908 och 1924, tre guld, tre silver, tre brons. Hans far, Oscar Swahn, som också var med i det vinnande laget i löpande hjort 1912 är den äldste olympiske vinnaren genom alla tider. Skytte var en stor sport här, men konkurrensen var kanske inte den bästa. Swahn får ändå vara med tack vare sina medaljer, och representera en hel generation av svenska skyttar inklusive bland annat pappa Oscar och tvillingarna Eric och Wilhelm Carlberg. De sportade dessutom mycket fashionabla skägg, skyttegubbarna.

96. Johnny Nilsson, Skridsko
Nilsson är kanske mest känd för sitt OS-guld på 10 000 meter i Innsbruck 1964. Trots ymnigt snöfall lyckades han slå världsrekord, ett av tre under hans karriär. Tillsammans med ett VM-guld och ett brons är medaljskörd och rekord tillräckligt för att han ska få en hedersam plats bland de allra största idrottarna i Sverige genom tiderna.

De största svenska individuella idrottarna genom tiderna

2011-03-03T01:38:00.000-08:00

Mitt under brinnande längd-VM, och samma dag som skidskytte-VM dessutom sätter igång, är det äntligen dags att sjösätta mitt ambitiösa projekt att lista de största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Jag förklarade grunderna för ett par månader sedan, men kan dra det lite snabbt igen.

Det är alltså bara individuella idrottare med, inga lagidrotter. Undantaget är curling, som jag anser att man kan lägga in under individuell idrott eftersom lagen så tydligt representeras av sin skipper. Därmed vill jag inte säga att skippern är laget, men jag menar att laget kan representeras av sin skipper, trots att varje beståndsdel är oerhört viktig för att få ett fungerande lag. Jag kan få problem med min teori när Anette Norberg börjar plocka medaljer med sitt nya lag, men det tar vi när vi kommer till det.

Hänsyn tas förstås till hur stor idrotten är i spridning och antalet utövare, om det är en olympisk sport eller inte, men ambitionen har ändå varit att ta hänsyn till alla idrotter som klassas som sådana av Riksidrottsförbundet. Någonstans måste man ju trots allt dra gränsen. Därmed har många idrottare från mindre idrotter fått plats på listan, vilket jag själv tycker blir rätt roligt, men jag är medveten om kritiken.

Vidare får man ju se på när idrottaren var aktiv, om det var stor konkurrens då eller inte. Idrottare från början av den moderna idrottshistorien behöver ha utfört större bedrifter än de från nutiden. Många skyttar och brottare från 10 till 30-tal har inte kommit med, trots att de har mängder av VM- och OS-guld. Handikappidrott har räknats med, men även här kommer konkurrensfaktorn in, vilket gör att det är mycket få handikappidrottare som har fått plats på listan.

Jag lutar mig mot faktiska resultat. I början hade jag tänkt göra det till en mer personlig lista där jag tycker att till exempel Anders Södergren borde ha varit med eftersom han drabbats av förändringar i sporten. Hade längdskidor haft individuell start i alla lopp under 00-talet, skulle Södergren ha haft fyra-fem VM- och OS-guld. Potentiella segrar är dock svårt att uppskatta. Däremot kan man se att en idrottare som Gert Fredriksson hade haft fler medaljer om det hade funnits internationella tävlingar under andra världskriget. Han var bäst i världen under åtta år innan han fick starta i ett olympiskt spel. Samma gäller också för löparna Gunder Hägg, Arne Andersson och Anna Larsson. Här kan man faktiskt räkna in potentiella segrar och medaljer.

Listan räknas fram till 31 december 2010. Alla meriter efter det datumet räknas inte, utan läggs på nästa års uppdatering, vilket jag planerar att göra. Skillnaderna är självklart stora mellan olika idrotter och det blir alltid vanskligt att jämföra, men jag har gjort mitt bästa. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och åsikter om felaktigheter, så att jag kan ändra det jag själv tycker inte stämmer med listan till nästa år. Eftersom bloggen till största del följs av folk som inte är så intresserade av idrott hoppas jag att den här listan kanske kan bidra med lite nya insikter och roliga fakta.

Jag kommer att presentera idrottarna i block om fem, och räkna ner från hundra förstås. Platserna 100-96 kommer imorrn, och sedan kommer jag att fortsätta med listan när jag känner att det är dags. Så spänn fast er, så åker vi på vårt livs resa… eller något sådant.

Ett par historielösa kommentatorer

2011-03-01T23:45:00.000-08:00

Jag kan inte riktigt släppa det här med Filip & Fredrik än, och nu när jag har byggt upp en sund irritation gentemot dem efter oscarsgalan är det väl bara att trumma vidare med några tankar som jag har haft länge.

Förutom hypen kring F&F som målat upp dem som nollnolltalets största underhållare, och förutom att de har varit med i varenda svenskproducerat program som Canal+-koncernen gjort de senaste femton åren, så finns det en del ytterligare saker jag stör mig på.

F&F har under åren levererat en del hyfsad underhållning. Några av programmen i High Chaparall-serien var riktigt sevärda, hundra höjdare hade också toppar, jag gillar diskussionerna i Boston Tea Party och har hört goda saker om Lite Sällskap. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, men medelmåttig tv finns det gott om. Vad gör mig extra irriterad på just F&F?

Jag tror att det började redan med Ursäkta röran. De hånade Emma Andersson från Robinson för hennes bristande historiekunskaper och sparkade därmed in Sveriges kanske öppnaste dörr. Det var inte roligt, det var inte bitande satir, det var bara hånfullt. Istället för att förklara vad de ville få ut av sketchen marscherade Hammar ut ur en debattstudio efter att ha läst upp ett förskrivet uttalande, som fantasifullt nog avslutades med ”för övrigt anser jag att Carthago bör förstöras”. Roligt. Det var min första upplevelse av duons feghet, som jag senare har sett flera exempel på. De vill sitta skyddade i en bunker eller ett högt torn och skjuta på alla andra, utan att debattera något själv. Då sker ju inte diskussionen på deras villkor.

En annan sak som irriterar är hur de utger sig för att vara representanter för någon slags allmängiltig smak, vilket tydligt kom fram under oscarsgalan. Aaron Sorkin var bäst. Oscarsgalan är tråkig. Så tycker alla. Eftersom jag inte känner igen mig i de flesta av deras åsikter blir jag frustrerad av att interpelleras av dem. När de i High Chaparall, avsnittet med Shannen Doherty (som jag annars tycker är ett av deras bästa), menar att fittluder skulle vara en mildare svordom än cunt bara för att Wikingsson använder den ofta, är det samma brist på självinsikt som fick dem att kalla Justin Timberlake för en mediehora.

Duons smak, har jag kommit fram till, är själva förkroppsligandet av gubbrocken som jag avskyr så hjärtligt. Dylan är bäst, Sorkin är oslagbar, karlakarlamän är alltid värda att ha som gäster, skratten är gubbiga, annars är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det. Men det går hand i hand med deras amerikavurm, eller amerikahysteri kanske är bättre att säga. Allt från andra sidan Atlanten är värt uppmärksamhet och inget från någon annanstans i världen. Förutom Stockholm då.

Droppen gick för mig när de satt i På Spåret-studion och menade att HasseåTages humor var daterad. Jag märker själv hur mossiga mina egna referenser är när jag hänvisar till På Spåret och fyrtio år gammal humor, men nu är jag på väg in i pudelns kärna, så stör mig inte. Det som slog mig var att F&F inte har någon historia, vilket är ironiskt med tanke på att det är exakt vad de hånade Robinson-Emma för. De har under På Spåret visat upp enorma kunskapsluckor i historiska frågor. Det känns inte som någon tillfällighet att de nu ska göra en historisk krönika över 90-talet. Så långt sträcker sig deras kunskaper.

Hasseåtage var ganska svajiga i sin humor, det är jag det förste att erkänna. Det fanns tydliga drag av gubbsjuka och vissa nummer var ganska sega. När de var som bäst dock, vilket ändå var ganska ofta, var de fantastiska. Och originella. Just där ligger väl en stor del av problematiken med F&F. De har fått pris som förnyare, men har ingen originalitet. De skapar inte något av egen kraft, utan kommenterar det som andra har skapat. Genom att aldrig skapa själv och utsätta sig för risken att bli bedömd för det, finns det en riska att man sveper in sig i ett skyddande hölje av självgodhet. För mig är inte F&F komiker, de är kommentatorer. Syntetisörer som är fullkomligt beroende av andras verk för att framhäva sig själva. Lite som Beavis & Butthead.

Sådär, nu har jag fått ur mig den galla jag kände trycka mot svalget. Filip & Fredrik är historielösa kommentatorer. Som sådana har de fungerat väl vid olika tillfällen, vilket skulle ha kunnat innebära att deras värdskap under oscarsgalan också hade kunnat fungera. Nu blev det ju inte så, och man får hoppas att folkstormen innebär att Canal+-koncernen hittar nya programledare till nästa år, som kan något om film som inte är mainstreamamerika.

De säger att hasseåtages humor är daterad. Om femtio år kommer delar av deras arv fortfarande vara aktuellt och fräscht. Om tjugo år kommer ingen att minnas Filip & Fredrik.

Marit Björgen är den största

2011-03-01T01:22:00.000-08:00

Det är fascinerande att läsa folks reaktioner på Marit Björgens framfart nu under VM. Anders Blomqvist, expertkommentator på SVT sade igår att det var den fråga de fick överlägset flest mail om. För er som inte är helt hemma i diskussionen handlar det alltså om att Björgen har en astmamedicin som är med på FIS (Internationella skidförbundet) dopningslista, men att hon har fått dispens för att använda den. Nu menar folk i gemen att det innebär att Björgen är dopad. Att hon är en fuskare.

För det första ska man ha klart för sig att medicinen inte är prestationshöjande. Om någon vem som helst tar den förbättras alltså inte förmågan och man blir inte en bättre skidåkare. Däremot hjälper den Björgen och alla andra i världseliten som har problem med astma, att fungera normalt och ha möjlighet att konkurrera på samma villkor. Att säga att Björgen inte ska få använda medicinen är som att säga att synskadade inte ska få använda glasögon eller linser eftersom det förbättrar deras chanser att prestera. Urlöjligt med andra ord. Marit Björgen är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu, och det är bara att acceptera.

Där det blir intressant är när man tittar närmre på den bakomliggande orsaken till folkstormen mot Björgen från svenskt håll. Här ser man tydligt det jag var inne på när jag skrev om den svenska synen på finsk skidåkning. Genom att kalla Björgen dopad, en fuskare, kan man förklara hur hon kan vara så bra trots att hon inte är svenska. Svenskar kanske inte alltid är bäst, men vi är alltid ärliga och skulle aldrig fuska, så går resonemanget. Genom att göra Björgen till den fuskande ”andre” kan man förklara hennes överlägsenhet och framhäva de svenska åkarna som egentliga och moraliska vinnare.

Det som blir ännu mer intressant är att se hur det inte bara är kommentarer från gemene man som har de här anspråken. Lasse Anrell, sportjournalist på Aftonbladet, gjorde tydliga kopplingar mellan Björgen och dopning i en krönika häromdagen. Han menar att Björgens kapacitet höjts med 5 till 20 procent och att det underförstått är det som gör henne bättre än alla andra. I samma andetag slår han ifrån sig och menar att han minsann aldrig skulle anklaga Björgen för något sådant. Och i nästa mening beskriver han hennes svar på frågor om astmamedicinen som ”Lite för snabbt, på ett sätt som lät lite ryskt sådär.” Björgen är alltså rysk, Björgen är alltså dopad, Björgen är alltså en fuskare. Ännu roligare blir det när Anrell i sin nästa krönika som publicerades i måndags tycker att det är dags att sluta anklaga Björgen för att fuska och istället hylla henne som den stora idrottare hon är. Anrell tar inget som helst ansvar för sina egna beskyllningar, vilket i och för sig är mycket vanligt för honom som sportkrönikör. Han slänger ur sig något, tonar genast ned det och kan senare skylla på att allt bara var skämt. Precis som när han tyckte att damfotbollen behövde feminiseras med glitter och korta kjolar.” Det var ju bara på skämt, ni måste ju ha lite humor”. Anrell sitter i ett skyddsrum och avfyrar sina salvor utan att ha någon tanke på vilken skada de kan göra. Det är ju bara lite sådär tokroligt ni vet.

En sak har han rätt i. Det är dags för Sverige och resten av världen (där jag trots allt räknar in Lasse Anrell) att ställa sig upp och hylla Marit Björgen för den fantastiska idrottare hon är. Hon kommer inte att ta sex guld i VM eftersom hon inte ställer upp i sprintstafetten, så hon kan inte slå Jelena Välbes rekord från 1997 på fem guld. Däremot kan hon tangera det och den här säsongen bli den som vunnit flest världscupsegrar någonsin. Då tar hon över tronen från Välbe som den största skidåkaren genom alla tider.

Kan någon snälla slänga Filip & Fredrik i en garderob?

2011-02-28T11:49:00.000-08:00

Jag har sett på oscarsgalan tjugoen år i rad, och aldrig har jag varit så irriterad som jag var igår kväll. Själva galan var ganska beige, Anne Hathaway klarade sig bra som värd, James Franco gjorde det inte. Tacktalen var som de brukar vara, galan hade mindre humor än vanligt, men inget som störde.

Det som gjorde mig så oerhört frustrerad var Filip och Fredriks inblandning. Jag förstår hur nian tänker. Filip och Fredrik kan leda ett studiosamtal med småprat, och så länge det handlade om röda mattan och kommentarer mellan klippen gick det att leva med. Men när galan började fortsatte F&F att prata, och slutade aldrig. De snackade medan pristagare höll tacktal, medan presentatörer drog skämt och medan filmklipp visades. Till slut skrek jag i frustration åt tv:n.

Det finns luckor i en oscarssändning där man mycket väl kan lägga in kommentarer. Reklamavbrotten förstås, och även pausen som kommer mellan att vinnarnamnet läses upp och tacktalet börjar. Där kan man fylla i luckor, i övrigt ska man hålla käft. Om kommentarerna sedan hade varit initierade och värdefulla för tittaren skulle man kunna ha översikt med dem, men så var självklart inte heller fallet.

F&F är inga filmexperter, vilket de själva var noga med att påpeka under galan, men man kan som tittare i alla fall kräva att de gör sin research. Att ha ett hum om alla kategorier, vilka filmer som är nominerade och vilka som är favoriter. De hade koll på The Social Network och The King’s Speech och att de var huvudkombatanter. De visste vilka som var favoriter i skådespelarkategorierna. Sen tog det stopp. När kortfilmskategorierna skulle delas ut fnös de till och med åt hur oviktigt det här var i jämförelse med de tyngsta kategorierna, trots att det hade tagit en timmes research att ta reda på det viktigaste för de minsta kategorierna. Inceptions priser kallades för lurkiga, trots att filmen vunnit bland annat bästa foto, en av de mest prestigefyllda priserna under hela galan.

Under hela kvällen envisades F&F med att Inception hade fått en oscar mer än vad som faktiskt var fallet. Inget allvarligt fel, men också något som är enkelt att undvika genom att skriva upp vilka filmer som vinner priser. Vanligt studiovärdsarbete alltså, vilket är enkelt om man tar sitt jobb på allvar. Och visst kan man uttrycka personliga åsikter under galan, men att ropa yess när Aaron Sorkin vinner manuspriset för att man vet vem det är, då börjar det bli parodiskt.

Mer allvarligt blir det när man kommer in på smygrasistiska kommentarer, som att mannen med lite mörkare hud i samlingen av oscarsvinnare för teknologiska priser, var inhyrd hjälparbetare från Indien. En exotisering av latinamerikanska skådespelare hanns med också. De menade vidare, genom att referera till vad ”många folk tycker”, att Kathryn Bigelow borde lämna tillbaka sin oscar för bästa regi till James Cameron. Hon är kvinna och fick förstås priset på grund av kvotering och för att hon har varit tillsammans med Cameron, något de var noggranna med att påpeka. Jag raljerar, men det var verkligen känslan som kom fram när de förminskade Bigelow. De buntade också ihop värdparet Franco och Hathaway till en enhet och dömde dem utifrån Francos beteende. Att låta Hathaway, som gjorde ett fullt godkänt arbete, stå för sig själv går naturligtvis inte för sig. Att de sedan kallar Justin Timberlake för en mediehora är för ironiskt träffsäkert för att ens ta på allvar. Snacka om brist på självinsikt.

Nu gäller det bara att skaka av sig frustrationen över den här kvällen och rikta uppmärksamheten framåt istället. Man får bara hoppas att nian tar sitt förnuft till fånga till nästa år, stoppar F&F i en garderob någonstans, men med tanke på koncernens övriga svenska produktioner känns väl det som en önskedröm. Hur gick det då med tippningen på galan? Tio rätt av tjugofyra, klart underkänt, men ändå vida mycket bättre än F&Fs katastrofinsats.

2010

2011-02-26T07:28:00.000-08:00

Nu är det alldeles snart dags för oscarsgala, och i linje med mina tidigare uppräkningar av favoritfilmer av de nominerade för respektive år, följer här en topplista med de filmer jag har hunnit se inför denna gala. Generellt kan man säga att det har varit ett år av många fyror, men ingen femma. I stort en hög nivå på många filmer, men ännu ingen fullträff. I skrivande stund saknas fortfarande Toy story 3 som ska ses under galakvällen. I vanlig ordning är det de utländska filmerna som bortprioriterats, trots att många av dem brukar platsa på en sådan här lista. Bristen på tid gör dock att man får fokusera på filmer med många nomineringar. Biutiful är den enda film med mer än en nominering som jag inte hinner se innan galan, så viss tyngd har ändå min uppställning.

10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.

9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.

8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.

7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.

6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.

5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.

4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.

3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.

2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.

1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.

Jämställdhet för medalj?

2011-02-25T06:40:00.000-08:00

Sverige har under 00-talet tagit Junior-VM-guld i handboll, silver i basket och mängder med Junior-VM-medaljer inom längdskidor och alpint. Dessutom har vi nu en juniorvärldsrekordinnehavare i stavhopp, Angelica Bengtsson. Gemensamt för nästan alla medaljer är att det är damidrottare som står för framgångarna. Framtiden för svensk idrott, i alla fall de närmsta tjugo åren och i alla fall om man ska prata framgångar i internationella mästerskap, ligger i händerna på damidrottare. Om Finland vill komma upp i de nivåer som Sverige har och kommer att ha, måste man satsa mer målmedvetet på damidrott.

Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.

Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.

Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.

Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?

Den ärlige svensken och den fuskande andre

2011-02-24T06:23:00.000-08:00

Nu när längdskid-VM går igång och det snart är oscarsgala är det väl dags att sparka igång bloggen igen. Jag inleder med att lägga upp ett par artiklar jag har skrivt med Huvudstadsbladet i Helsingfors i åtanke. De är kanske lite långa, men med tanke på hur glest det har varit mellan inläggen den senaste tiden gör det kanske inget.

Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.

På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.

När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.

Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.

Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.

Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.

Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.

Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.

Murder one

2011-01-26T08:53:00.000-08:00

Murder One
Ursprungsland: USA
Genre: Drama
Avsnittslängd: 45-48 min
Antal säsonger: 2
Sändningsår: 1995-97
Skapare: Stephen Bochco, Charles H. Eglee, Channing Gibson
Skådespelare: Daniel Benzali, Anthony LaPaglia, Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Barbara Bosson, Michael Hayden, Mary McCormack, J. C. MacKenzie m fl.
Se: Säsong 1

Serien Murder One, eller Åtalad för mord som den kallades i Sverige, var den första längre advokatserien som behandlade ett enda mordfall. Huvudpersonen Ted Hoffman försvarar filmstjärnan Neil Avedon för ett mord på den 15-åriga Jessica Costello (som hann ligga med halva Hollywood innan det var dags). Tittaren får följa fallet från innan Avedon ens är misstänkt, via tidiga förhör, juryval, rättegång och upplösning, samtidigt som de andra advokaterna på kontoret löser mindre fall i varje avsnitt. I andra säsongen ersattes Hoffman av en ny ägare spelad av Anthony LaPaglia, och serien dök rakt ner i soptunnan.

Det som gör Murder One så bra är just inblicken i advokaternas detaljarbete. Hur man värderar varje individuell jurymedlem och spelet kring urvalet, hur misstankar och lojaliteter spelar in i arbetet och hur folk kan få ligga med varandra lite till höger och vänster (vilket i och för sig inte skiljer sig från andra advokatserier). Vi presenteras för mängder av färgstarka karaktärer, där den moraliskt dubiöse Richard Cross, spelad av en fenomenal Stanley Tucci, är den största behållningen.

Av alla Stephen Bochcos bidrag till televisionens populärunderhållning är för mig inget program lika (no pun intended) fängslande som första säsongen av Murder One. Manusförfattarna håller liv i serien in i sista stund, det är inte förrän i sista avsnittet som man faktiskt får reda på vad som har hänt. Det har man gjort bra i Murder One. Avslutningsvis kan jag bara rekommendera alla att se första säsongen, det tar inte så lång tid, du får en livstidskonsumtion av skalliga huvuden och lär dig att lite voyeurism aldrig är fel. Du vet aldrig när det kan behövas!

Oscarsnomineringarna!

2011-01-25T08:10:00.000-08:00

Idag kom oscarsnomineringarna och liksom varje år blir det en kapplöpning för att se så många filmer som möjligt inför galan. För att hjälpa alla som ska ge det ett ärligt försök att se så många som möjligt, följer här en lista på var ni lättast får tag på filmerna, uppdelat på några olika kategorier. Inom parentes finns svensk titel (där det finns), releasedatum (där de inte kommit ut än, men hinner komma ut innan galan) och antal nomineringar om det är fler än en.

Finns/kommer att finnas att hyra innan galan

Inception (8)
Toy story 3 (5)
How to train your dragon (Draktränaren) (2)
The Kids are all right (4)
Alice in Wonderland (Alice i underlandet) (3)
Wolfman
Salt
Iron man 2
Hors-la-loi (Outside the law, 2 feb)
The Social network (23 feb) (8)

Går att se på bio

Tangled (Trassel)
Winter’s bone (4)
The Town
Biutiful (2)
Harry Potter and the deathly hallows: part 1 (2)
Tron: Legacy

Kommer på bio (inte säkert att de kommer till din stad)

Hereafter (Livet efter detta) (4 feb)
The King’s speech (4 feb) (12)
127 hours (11 feb) (6)
True grit (18 feb) (10)

Måste nedladdas

Hämnden (Går på vissa biografer, inte i Malmö)
Another year (Viss bio, ej Malmö)
Unstoppable (Har gått på bio, hinner ej komma ut på dvd)
Black swan (5)
The Fighter (7)
Rabbit hole
Blue valentine
Animal kingdom
Les Illusionistes
I am love
The Tempest
Dogtooth
Incendies
The Way back
Country strong

Det mest uppseendeväckande kanske är att Inception inte fick en reginominering, och inte heller en nominering för klipp, för är det något som är jävligt bra i den filmen så är det klippningen. De tio bästafilmfilmerna var väntade, kul att se Winters bone där, en film jag är mycket sugen på att se. Jag saknar Scott Pilgrim i de tekniska kategorierna, men är inte överraskad att den inte kom med. Är också mycket glad att Les Illusionistes tog platsen för tråkiga Tangled, så att animationsklassen håller någorlunda standard i år också.

Och för er som vill hålla reda på vilka filmer som är viktigast, och som man bör ha sett innan galan, kommer här en lista med filmerna som har fler än en nominering, i ordning:

The King’s speech (12)
True grit (10)
The Social network (8)
Inception (8)
The Fighter (7)
127 hours (6)
Black swan (5)
Toy story 3 (5)
Winters bone (4)
The Kids are all right (4)
Alice in wonderland (3)
How to train your dragon (2)
Harry Potter (2)
Biutiful (2)

Mycket nöje! Och förresten, galan är den 27 feb, natten till söndagen den 28.

Darkwing duck

2011-01-24T08:50:00.000-08:00

Darkwing Duck
Ursprungsland: USA
Genre: Animerad komedi
Avsnittslängd: ca 22 minuter
Antal säsonger: 3
Sändningsår: 1991-92
Skapare: Tad Stones
Svenska röster: Anders Öjebo, Ulf Källvik, Monica Forsberg, Christel Körner, Roger Storm, Bertil Engh m fl.

Darkwing Duck utvecklades som spinoff på Duck Tales och är uppbyggd som en genreparodi på deckar- och superhjältegenrerna, vilket gör att den är proppad med referenser till superhjältar, pulp fiction och spionfiktion. Darkwing Duck är superhjälten som tillsammans med sin adoptivdotter Gåsalyn, sidekicken Sigge McKvack och grannpojken Ture Fummelfot löser brott och förhindrar superskurkars framfart.
Av alla animerade eftermiddagsserier som producerats av Disney står för mig Darkwing Duck i särklass. När jag nu efter 16 år sett om flera avsnitt blir jag förvånad över hur välbehållen serien är.
Men det är klart, hur kan man gå fel med skurkar som Megavolt, Kvickrot, Negaduck, Järnnäbb, Vattuskräcken (vilken översättning av The Liquidator!) och Fläskanini (Tuskernini) som är en referens till dirigenten Arturo Toscanini och som använder filmscenarior i onda syften. Bara en sån sak.
Mitt absoluta favoritavsnitt är Twin Beaks. Skumma salladshuvuden tar över staden, Sigge McKvack snackar med ett vedträ och konstaterar att korna inte är vad de ser ut att vara. De popkulturella referenserna och den relativt vuxna intellektuella humorn gör att serien lämpar sig väl för ett äldre tittande. Jag förstår att yngre barn hellre såg på andra tecknade serier, vilket säkert är en förklaring till att det bara blev tre säsonger.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över traumat från när SVT spolade Darkwing Duck från tablån, tillsammans med flera andra serier efter några uppmärksammade våldsdåd, för att den var ”för våldsam”. Jag var 14 när det hände och tyckte att det var lika löjligt då som jag tycker nu. 50 avsnitt av 91 hann visas, och det var tillräckligt för att skapa en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Om MAS*H

2011-01-23T08:47:00.000-08:00

Vi hade en plan om att ha en tv-serieblogg under året, skriva om 365 tv-serier du måste se innan du dör, men det sket sig. Istället lägger jag upp de få texter jag hann skriva här, så att nån får nytta av dem, så kanske vi återkommer med tv-serierna till nästa år eller nåt.

M*A*S*H
Ursprungsland: USA
Genre: Komedi
Avsnittslängd: ca 27 minuter
Antal säsonger: 11
Sändningsår: 1972 – 1983
Skapare: H. Richard Hornberger, utvecklad av Larry Gelbart
Skådespelare: Alan Alda, Wayne Rogers, Mike Farell, McLean Stevenson, Harry Morgan, Loretta Swit, Larry Linville, David Ogden Stiers, Gary Burghoff, Jamie Farr, William Christopher m. fl.
Se: Allt, men specifikt säsong 6-8

En av de största och mest populära (bl. a 14 emmys) komediserierna genom alla tider. Baserad på Robert Altmans film med samma titel och Elliot Gould och Donald Sutherland i huvudrollerna, som i sin tur baserades på romanen av Richard Hooker. Serien berättar om livet på ett fältsjukhus, 4077 MASH, under Koreakriget 1950-54. Det sista avsnittet som sändes i USA den 28 februari 1983 är fortfarande det mest sedda tv-serieavsnittet någonsin, med en publik på 106 miljoner tittare.

Humorn i M*A*S*H bygger på oneliners, satir och udda karaktärer med en tydligt riktad udd mot krigföringens absurditet i allmänhet och det pågående Vietnamkriget i synnerhet. Det som gör M*A*S*H så bra, och som gör att det fortfarande nästan trettio år efter debuten känns fräscht, är det genomarbetade manuset med både gemena skämt och intellektuella referenser. Replikhastighet och underbetonade vitsar gör serien modern för sin tid.

Säsongerna 1-5 är mer fokuserade på humor, 6-11 är en blandning av humor och drama. Serien mognar betydligt i de senare säsongerna. När karaktären Trapper byts ut mot Hunnicut i fjärde säsongen och Burns mot Winchester i sjätte säsongen, byggs en starkare dynamik i karaktär och klasshumor. De sista säsongerna överdoserar dock ibland på moralitet, vilket har parodierats i bland annat Futurama, så om du vill se M*A*S*H när det är som bäst skulle jag rekommendera säsongerna 6-8, där man också utvecklar möjligheterna för sitcomens halvtimmesformat. Det finns mycket kvar att upptäcka i M*A*S*H.

Skapade en längre spinoff (Trapper John, M.D., hela 7 säsonger) där karaktären Trapper kommer hem till USA och arbetar som läkare och mentor på ett sjukhus i San Fransisco.

Inte så jävla mycket att le åt

2010-12-19T09:00:00.000-08:00

En tanke som är svår att släppa.

Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.

Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.

Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.

Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.

Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.

Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?

Tankar på nattgammal is

2010-12-18T10:35:00.000-08:00

Tankar på nattgammal is.
Tankar om arbetets värde och pris.
När strejken kom gick han med.
De höll ihop fastän rörelsen svek.

Min hela ryggrad är en rysning.

Jag jobbar som personlig assistent, det är ett värdefullt arbete och jag känner när jag jobbar att jag betyder något för min uppdragsgivare. Utan mig skulle denne inte kunna klara sig. Jag fyller en viktig funktion.

Jag har också jobbat som dealer på casinot. Jag jobbar numera också som copywriter. Det innebär att jag skriver reklamtexter till hemsidor. De här jobben sammanfattar sex år av mitt liv. När jag nu eventuellt börjar tjäna pengar på riktigt på mitt Reklambyråföretag kan jag inte undvika att släppa igenom tankar om arbetets värde och pris. Vad exakt är, nu och tidigare, mitt arbete värt för samhällets bästa? Svaret är förstås enkelt. Värdet ligger någonstans mellan en fluglort och ingenting.

Det här är återigen en text som inte är på väg någonstans. Jag vill bara reflektera över min situation, och hur jag har svikit det ideal jag har växt upp med i och med familjetradition och egen preferens. Eller har jag det? Jag vet inte. Kanske är slitet i sitt anletes svett idag att brottas med mentala svårigheter. Kanske är det att utmana tristessen man i sitt tankearbete kan känna, om man inte kan få samma känsla fysiskt. Kanske är min lott i livet att vara en mental knegare.

Eller så får jag ett break.

Man kan ju alltid hoppas.

Euskefeurat i mitt hjärta!

2010-12-17T19:18:00.000-08:00

Okej, jag försöker att skriva ett inlägg på fyllan, så får vi se hur det går. Jag vill bara säga några ord om Euskefeurat, världens bästa svenska band någonsin. Så lätt det känns, när man hör deras låtar, att ta politisk ställning, bli ilsken och fråga vad fan vi håller på med. Det är så vackert när man låter sig svepas med av musikalisk genialitet, textmässig virtuositet och politisk träffsäkerhet.

För er som inte än har upptäck Euskefeurat, det återuppväckta Euskefeurat, så kan jag rekommendera det mesta, men börja från början med skivan Levandes och arbeta er framåt kronologiskt. Om ni inte kan få tag på den så finns deras samlade verk på Spotify, och om ni inte kan få tag på dem därifrån så får ni höra av er, för då bränner jag mer än gärna skiva efter skiva åt er för att ni ska få njuta av samma estetiskt fulländade musikupplevelse som jag har fått från barnsben till dags dato. Annars bränner jag en samlingsskiva av det ni behöver. Jag menar det, hör av er så bränner jag och ser till att branden förs vidare till nästa generation.

Euskefeurat i mitt hjärta!

Vi som vill in och vi som inte kom med

2010-12-08T10:28:00.000-08:00

Det första inlägget handlar till viss del om de som hamnat precis utanför listan. Där hittar vi en hel kader (Cadier) av gamla brottare och skyttar med mängder av olympiska medaljer, flera tennisspelare, orienterare och skidåkare som inte riktigt tagit det där sista steget för att bli legendarer. Värt att nämna bland dem som inte platsade på listan är till exempel Jan Boklöv som förändrade backhoppningen helt genom att införa V-stilen. Vi har populäre Magnus Samuelsson som vunnit världens starkaste man, men inte vunnit tillräckligt mycket för att vara med på listan. Eva Korpela vann världscupen i skidskytte två gånger under 80-talet och tog Sveriges första VM-guld på damsidan. Andra minnesvärda vinnare är Marie-Helene Westin och Thomas Fogdö, den senare vann slalomcupen 1991, men förlamades sedan efter en olycka.

Sedan har vi nu aktiva idrottare som är på väg in på listan, vi kan kalla dem för bubblare. Några av dem följer här, de har i flera fall haft stora framgångar, men ännu inte haft en så pass lång karriär att de kommer med på listan:

Den listan inkluderar Charlotte Kalla (längdskidor), Sanna Tidstrand (speedski), Sarah Sjöström (simning), Mattias Ekström (motorsport), Susanna Kallur (friidrott), Ida-Therese Nerell (boxning), Frida Wallberg (boxning), Helena Jansson (orientering) och Markus Hellner (längdskidor) med flera.

En idrottare, som fortfarande måste räknas som bubblare, och som borde ha legat mycket högre upp på listan förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Det är skidåkaren Anders Södergren. Inte för att han har besegrat cancer, även om det är värt att nämnas. Nej, för att han har drabbats hårdast av omläggningen i skidvärlden från individuella starter till masstarter, ett gissel som förstört mycket av skidåkningens själ och underhållning till förmån för några sekunders spänning i slutet av ett lopp. Med samma regler som tidigare, med individuell start på tremil och femmil, hade Södergren haft åtminstone ett par tre guldmedaljer extra i byrålådan, och säkert ett tjugotal världscupsegrar till. Han har under hela nollnolltalet varit den bäste distansåkaren i individuella lopp, men han har aldrig fått visa det på mästerskap. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas lämna honom utanför den här listan, men min tittarkärlek har han dock alltid!

De hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna

2010-12-07T10:22:00.000-08:00

I och med bragdutdelningen går också startskottet för mitt nästa ambitiösa projekt här på bloggen. För er som följer bloggen och inte är så pigga på idrott, och jag har förstått att det är de flesta, kommer det här nog att bli en prövning. Tanken är dock ändå att lista Sveriges hundra största individuella idrottare genom tiderna.

Varför gör jag då det? Ja, dels för att det ligger i min natur att lista saker till höger och vänster. Sen har jag också tröttnat på andra liknande listor som gjorts av journalister och förståsigpåare, där fel personer ligger på fel plats av fel orsaker. Nu kan jag rätta till andras misstag på ett underhållande sätt, och det är ju aldrig fel.

Skillnaden med min lista jämfört med andra kan vara att jag till exempel ser mindre på myten kring en idrottare och mer till vilka faktiska resultat denne har presterat. Jag tar självklart hänsyn till storleken på den aktuella idrottsgrenen, resultat i större grenar renderar högre placeringar på listan, men jag ser inte uteslutande till de största idrottsgrenarna, utan försöker ge en rättvisande bild av stora idrottare, även om de inte alltid är så kända eftersom de har sysslat med mindre grenar. Idrottsgrenen måste dock vara accepterad av riksidrottsförbundet, men det inkluderar alla större idrotter och även de flesta små.

Likaså tar jag hänsyn till när idrottaren var aktiv. Sport idag utövas i större konkurrens än vad den gjorde i början av seklet, men en idrottare blir inte diskvalificerad bara för att denne råkar ha varit framgångsrik tidigt.

Några av kriterierna för att hamna högt på listan är att ha nått stora framgångar i sin gren förstås. Det handlar om framgångar under lång tid, framgångar i mästerskap, hur idrottaren rankas inom sin gren genom tiderna och hur många år man kan säga att idrottaren varit bäst i sin gren/vunnit världscupen. Det är svårt att dra gränserna mellan olika kriterier, utan man får väga dem mot varandra och försöka hitta en balans någonstans i mitten.

Listan är inte slutgiltig i och med att jag lägger upp den nu, jag är öppen för debatt och diskussion om vilka som ska vara med och var de ska vara, hur man ska värdera grenar, framgångar, mästerskap, antal medaljer och när och var de har tagits, mot varandra. Det finns också många aktiva idrottare som inte är med på listan än, men som garanterat kommer att vara det om några år. Då ändras listan förstås successivt.

Själva formen på när och hur jag presenterar idrottarna kan variera lite, men nedräkningen går förstås från hundra till ett, så får vi se hur lång tid det tar att nå toppen.

Inför bragdguldet

2010-12-06T09:06:00.000-08:00

Inför bragguldsutdelningen i morgon börjar samma gamla kråkor kraxa.

Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.

Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.

Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.

Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.

Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.

För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.

Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.

Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.

Spela roll med boll

2010-11-18T08:05:00.000-08:00

Kye Allums har blivit världsnyhet. På sportnyheterna i tv och i sportbladen rapporteras det om collegebasketspelaren som spelar för anrika Georgetown University. Anledningen att man tar upp dambasket i världsmedia för en gångs skull? Att Allums är en man och ska spela i damlaget. Förtydligande, Allums är transsexuell man, alltså en man född i en kvinnas kropp, som redan spelar i laget och ska fortsätta göra så.

Laget och dess tränare ställer sig bakom Allums beslut att tala öppet om sin identitet, och han får spela med laget så länge han inte påbörjar någon testosteronbehandling eftersom det skulle klassas som doping. Det är ett starkt och modigt beslut av Allums att tala öppet om en, speciellt inom idrottskretsar, så ifrågasatt identitet.

Rapporteringen kryddas ibland av sensationslystnad om ”mannen som får spela med kvinnor” eller ”kvinnan som blev en man”. Det är lite väl mycket fokus på exakt när operationen ska ske, som om det skulle vara det definierande för transsexuell identitet. Men på det stora hela sköts det ändå ganska snyggt, till skillnad från kommentatorsfälten där fördomar och okunskap som vanlig svämmar över. SVTs sportnyttsändning påade inslaget med att referera till Allum som ”han” utan att antyda något annat. Reportaget var väl genomfört och fokuserade på huvudpoängerna, det är skönt att se.

När man läser om reaktionerna på historien verkar de flesta vara positiva, man skulle önska att Caster Semenya hade kunnat bemötas på samma sätt. I hennes fall var det inte ens en fråga om transsexualism, utan bara att hon inte såg ut som den stereotypa bilden av hur en kvinna som idrottar ska se ut. Min förhoppning är att Semenya orkar ta sig tillbaka till den stora scenen och sopa banan med konkurrenter och världsrekord, eftervärlden kommer att lyfta upp henne till den superstjärna hon har möjlighet att bli.

När det gäller Allum kan man förstås uttrycka förvåning över att det måste vara en så stor sak att han talar öppet om en vanligt förekommande identitet. Det man kan hoppas på är att han genom sitt modiga ställningstagande att gå ut i media med diskursen, gör det lättare för nästa person att ta det steget. Då kanske det inte behöver bli en sensation, utan bara något alldeles vanligt.

När konst när värk för konstnärsverk

2010-11-17T10:12:00.000-08:00

Apropå det jag skrev om igår med representationer av manliga konstnärer på film så kom jag på en annan tanke. Vi fick på filmvetenskapen se på ”Triumf des willens” av Leni Riefenstahl, nazipropaganda från mitten av 30-talet som är berömd för det skickliga användandet av en kameras möjligheter på den tiden. Samma vecka såg jag och min sambo ett Kobra-avsnitt där man avhandlade Wagners musik och kopplingen till nazismen. Där diskuterade man livligt förhållandet mellan skapare och verk, hur det påverkar upplevelsen av kulturkonsumtionen. I avsnittet fick båda extremer komma till tals, de som menar att konstnären betyder allt, att man inte kan särskilja denna från verket, och de som menar att verket måste stå helt självständigt, utan att påverkas alls av vem som har åstadkommit det.

Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.

Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.

Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.

Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.

Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.

För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.

Gainsbourg och den manliga konstnärsmyten

2010-11-16T09:37:00.000-08:00

Såhär i Cornelistider kom det sig att jag och min sambo såg en annan biopic om en manlig musiker, den om Serge Gainsbourg. Det kändes då som att det var läge att syna ett fenomen lite närmare, nämligen den manliga konstnärsmyten.

Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.

Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.

”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.

Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.

Varför ingen vill satsa på damer

2010-11-01T09:35:00.000-07:00

Ibland spelar jag lite på willhill.com, en spelsida där man kan spela på det mesta inom sport. Det är inga stora summor jag lägger, spelandet fungerar snarare som en krydda när man ska titta på fotbollsmatcher än en seriös investering. Bland annat lyckades jag sätta Carles Puyol som första målskytt i semifinalen i VM mot Tyskland. Sammanlagt 3 kr i tre olika spel (en singel och två dubblar där det andra spelet togs bort, vilket innebar att bara det ena spelet räknades) till 51 gånger pengarna gav 153 kronor.

När jag kan se på fotboll någon helg sätter jag 10-15 kronor på några matcher och får ibland igen en del av pengarna. Man kan spela på allt möjligt, ofta är det italiensk eller engelsk ligafotboll som gäller. Sidan är brittisk, men det finns gott om svenska spel också. Allsvenskan, superettan, svenska cupen. Till och med när det spelades U21-cup i Sverige med två svenska lag mot varandra så kunde man tippa på matchen. En totalt ointressant match ur ett större perspektiv, vilket skildrades i det unisona ointresse som matchen rönte i svensk media i stort.

Samma dag som den här cupmatchen spelades gick en annan match av stapeln. Danmark-Sverige i den avgörande kvalmatchen till VM, som jag har skrivit om tidigare i bloggen. Två internationellt tunga landslag möts i en oviss avgörande kvalmatch. Intresset i media var måttligt, men fanns ändå där. Däremot gick det inte att spela på matchen. När jag tittar närmre på sidan ser jag att det inte går att spela på någon damlagidrott överhuvudtaget. Svensk juniorfotboll är okej, inte damfotboll.

Inom den individuella idrotten finns det alternativ. Till exempel i vintersporterna kan man spela på Helena Ekholm, Anja Pärson och Charlotte Kalla som vinnare i den totala världscupen i skidskytte, alpint eller längdskidor (till 490 gånger pengarna). Lagsport för damer är dock fortfarande inte accepterat som spelobjekt hos de stora spelbolagen. Det är inte tillräckligt attraktivt för spelare trots att det borde gå att tjäna hyfsade pengar på att vara insatt i turerna kring damlagidrott och spelande. Men än har inte girigheten slagit ut axiomet att idrott inte är något som kvinnor ska syssla med.

Dagen då klockan inte klämtar

2010-10-31T09:54:00.000-07:00

Den här dagen är speciell. Mitt i höstmörkret får man en present av försynen, en extra timme att leka med. Ni vet hur det är, även om man som jag tycker hösten är sympatisk, frisk och fräsch (apropå det så är apoteksvargen som snackar värmländska kanske det roligaste som har hänt i år), så tappar man lätt vid det här laget lusten att vidareutveckla sig.

Då dyker den upp. En liten timme som vi får låna till i vår då vi inte längre behöver den. Det som framförallt är bra med den extra timmen är att eftersom den känns som en bonus är den inte tyngd med samma krav som de vanliga timmarna är. Vi vet precis hur många de är och vad vi ska göra med dem. Om vi inte gör det som är tänkt får vi dåligt samvete. Bonustimmen däremot kan man göra precis vad man vill med, utan att känna att man slösar bort den. En gåva som är gjord för att spenderas.

Därför sover man en timme längre, tar mer tid till frukosten eller korsordet, kramas lite extra och spontanfikar med vänner. Det gör inget, man har ju gott om tid. Den här extra timmen gör att man värdesätter andra saker den här dagen. Kanske en smula överdrivet, det är inte så att den här söndagen skiljer sig så mycket från andra på året, men just idag känner vi att vi har lite mer tid.

Nyckeln ligger förstås i att man inte ska planera för hårt med den extra timmen. Ju mindre man tänker på den, desto bättre blir känslan när man inser att den kommer eller har kommit. Det blir en present som man får packa upp till sig själv. Som att komma på hur man har en godispåse kvar i skafferiet, en trisslott kvar att skrapa eller att mötet man har haft ångest inför skjuts upp på obestämd tid.

Det där mysiga hugget i magen när saker faller på plats. Det är vintertid för mig.

Varför humor och allvar bör gifta sig och skaffa barn.

2010-10-26T08:53:00.000-07:00

Vi såg The General idag på filmvetenskapen, Buster Keatons lyysande komedi som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Keaton spelar en vanlig kille som via sin kärlek till sitt lok och sin tjej blir indragen i tokigheter, iklädd den min han alltid har i sina filmer, nämligen ingen alls. Han kallades stone face under sin karriär och i The General ironiserar han till och med över sin egen brist på leenden genom ett foto på honom och lokomotivet (som heter The General, aha!) där han verkligen inte ler. Man kan säga att ingen har så lite lett genom hela filmhistorien.

Det fick mig osökt att tänka på det här med humor och allvar, och hur roligt allvar kan vara. Framförallt i parodier. Man kan till och med säga att det är fullkomligt nödvändigt för att en parodi ska vara bra att karaktärerna spelar sina roller på fullaste allvar. Se på Hot Shots, Top Secret eller Laddat Vapen. Fullkomligt fantastiska filmer där huvudpersonerna går in i sina roller och spelar dem på fullaste allvar. Så mycket allvar att det blir hysteriskt roligt samtidigt som det bygger upp en tacksam fond mot vilken man kan ställa grälla kontraster när man vill det.

Jämför då filmer som hela tiden försöker vara hysteriskt roliga, med stissiga skådespelare som med alla till buds stående medel försöker förmedla till publiken hur jävla roliga de är och hur roligt de har på scen eller framför kameran. Crazy liksom. Det tydligaste exemplet kanske inte kommer från film, utan från reklamradion. Alla galna morgonprogram där alla genom att skratta eller tokle när de säger saker vill förmedla till lyssnaren att ”vi minsann är ett galet gäng som gör galna saker som är så tokroliga hela tiden”.

Nej. Det bästa exemplet är tv6-mannen. Ni vet han som envisas med att prata sönder varenda eftertext som finns med sina galenskaper. Det finns andra tv6-människor som pratar också, men en av dem är värst. Aldrig är jag så nära att fysiskt strypa min tv som när tv6-mannen drar igång med sina analyser och förmenta självironier. Om de här exemplen hade varit undantag kunde jag kanske stå ut med det, men istället är de järtecken på humorns närstående undergång. De är en sjukdom som sprider sig genom samhällets alla porer och kläms ut i något som brukar gå under beteckningen svensk humorelit. Kanske lite orättvist, det finns en del gött mos inbakat i den svenska humoreliten också, men de är snarare undantag än regel.

Ge mig då hellre någon som inte behöver vänta in skratten. Någon som har tillräcklig tillit till sitt material för att inte behöva ge ledtrådar om att det hen säger är roligt.

Ge mig då hellre en Nour El-Refai, en Sarah Silverman, en Tage Danielsson, en Stephen Fry, en Charlie Chaplin, en Dylan Moran, en Eddie Izzard, en Sarah Alexander, en Hugh Laurie, en Charlie Sheen (ja, i Hot Shots då alltså), en Mia Skäringer, en Jemaine Clement, en P. G. Wodehouse, en Klara Zimmergren, en Bret McKenzie, en Edgar Wright, en George Clooney, en Bill Murray, en Stephen Chow, en Sara Granér.

Ge mig då hellre en Buster Keaton.

Så jävla bra.

Den mest underskattade artisten i dagens musikaliska samhälle

2010-10-19T10:44:00.000-07:00

Okej, det här kommer att bli ett ganska svajigt inlägg. Jag är själv lite osäker på var jag egentligen står i frågan. Det finns många underskattade musikartister i världen, framförallt sådana som inte når tillräckligt stor publik, inte i parentet med sin talang i alla fall. Sedan finns det artister som man själv älskar, men som man inte vill att andra ska upptäcka för att det skulle förstöra exklusiviteten som tyvärr oftare än man vill är en del av upplevelsen.

Men om man pratar artister med ett globalt genomslag, riktigt stora artister som har släppt en del skivor och som alla vet om. Vem är mest underskattad då? Man kan ju se på saken från en kritikers håll och även här lyfta fram band som inte säljer så bra som de skulle kunna, men har en kunnig härskara som följer varje steg de tar. Det är inte heller vad jag är ute efter.

Så istället för att definiera, rama in och bortförklara mig kanske jag ska komma fram till vad jag vill säga. Om vi jämför artister med globalt genomslag som säljer en jävla massa skivor (jaja, nedladdningar då) med ambition att nå ut till en bred publik. Om jag ska försöka ringa in medelst lasso vem som är mest underskattad. Då landar jag någonstans i närheten av Shakira.

Okej, jag har inte så bra koll på henne. Jag tror hon skriver större delen av sin musik. Det jag vet är att hon har en sjujävla röst som klarar av det mesta, som har karaktär och som borrar sig in i en oavsett hur låten låter. Jag vet att hon bland annat har gjort Ojos Asi och Underneath your clothes, två fantastiska låtar. Jag vet att hon är en fenomenal scenartist, med dansen som trumfnummer. Gabriel Garcia Marquez är på min sida, även om han nog mest vill ligga med henne.

Hur jag än gnuggar mina geniknölar kan jag inte komma på någon artist med hennes dignitet som har fått ta så mycket oförtjänt skit för att hon skulle vara en blond blåst bimbo stöpt i samma mall som Britney Spears och Christina Aguilera. Jag kan inte komma på någon stor artist som på det sättet är så underskattad i dagens musikvärld. Rätta mig om jag har fel.

Om kubanska cigarrer

2010-10-18T10:23:00.000-07:00

Sverige är amerikaniserat, det vet vi alla. Nya och gamla bevis hopas och staplas på varandra varje dag. Jag har själv försökt vara medveten om det och till viss mån kämpat mot det även om jag gillar till exempel amerikansk film väldigt mycket, lite för mycket för att vara filmvetare. Fast jag läser bara A-kurs än så länge, så det kanske går att komma undan med det än.

Som person har jag kanske tyckt att jag inte är så amerikaniserad, men en händelse för några år sedan fick mig att inse hur illa det faktiskt kan vara.

Jag skulle köpa en födelsedagspresent åt min flickvän, som röker. Eftersom jag själv är ickerökare och en mycket tolerant människa ville jag visa för henne att jag accepterar henne som hon är och därför köpa lite cigarrer till henne. Dels som en rolig grej, dels som ett fint budskap och dels för att hon faktiskt gillar en god cigarr då och då. (Jag gillar dessutom röklukt, vilket är lite underligt för någon som aldrig har rökt själv, men det är så jag är funtad. Säg inget till henne.)

In i tobaksaffären knallade jag och tittade runt i utbudet utan att bli klokare, så jag frågade om råd. Döm om min förvåning när expediten glatt rekommenderade en ask med kubanska cigarrer. Jag hann tänka både en och två gånger att hon antingen skämtade med mig eller tyckte att jag såg så pass ickepolisiär ut att hon kunde erbjuda mig smuggelvaror trots att det uppenbart var första gången jag köpt cigarrer.

Kubanska cigarrer är ju olagliga, det vet ju alla! Det är ju typ knark i dem. De rullas i en hemlig lösning av absinth och porr och säljs tillsammans med kanyler och socialstyrelsens informationsblad om tyngre droger.

Ja, amerikanisering eller idioti är väl hugget som stucket, men jag var så uppe i den amerikanska filmkulturen att jag inte insåg att den enda anledningen till att kubanska cigarrer är olagliga är på grund av USAs bojkott av Kuba. Därav min chock att få se oskyldiga askar kubanska i en helt vanlig tobaksaffär mitt i Malmö. Billiga var de också, jag trodde att de hade bakat in guldflagor mellan tobaksbladen och att varje individuell cigarr hade tagit en kubansk oskuld innan den skeppats iväg på en båt byggd av liken efter förstfödda söner. Det har de inte.

Nåja, sensmoralen är väl att det kan vara bra att granska sig själv med jämna mellanrum och se var man får sina referenser ifrån. Det kan ju till och med vara så att man lär sig något.

Den moraliska majoriteten

2010-10-17T09:54:00.000-07:00

Attacken på prideparaden i Serbien förra veckan genomfördes av ett gäng människor som sade sig representera den ”moraliska majoriteten”. Som tur var gjorde poliserna som skyddade tåget ett fantastiskt arbete och fick ta den värsta smällen själva, med drygt hundra skadade som följd. Serbiens president var snabb med att fördöma våldsverkarna både där och i samband med EM-kvalmatchen mot Italien som snabbt urartade. Ett ljus i det balkanska mörkret kanske man kan säga.

Förföljelserna av romer över hela Europa blir bara värre och värre. Just den nedsättande synen på romer har varit förvånansvärt rumsren under lång tid även här i Sverige, vilket Maciej Zaremba skriver en mycket bra artikel om i dagens DN. Representanter för den kristna moraliska majoriteten har genom alla tider varit mycket bra på att trycka ner olika minoriteter, men genom folkmord, förföljelse och förintelse har man lärt sig att skämmas över sådana tendenser och försökt rensa ut hatet ur sin mentalitet. Förutom när det gäller romer, där är all bets off för att tala casinospråk. I övrigt förnuftiga människor med åsikter inom det som kallas rimligt kan helt plötsligt utbryta i en föraktfull attack mot zigenarpacket och hur de stjäl allt som inte är fastspikat.

Apropå balkan och apropå casinot var det en av de enda gemensamma grunderna för representanter (som spelade poker på casinot och var oense om det mesta) från olika fraktioner av krigssidorna, deras gemensamma förakt för romer.

Det jag vill säga med det här är att det inte är någon slump att den moraliska majoriteten förföljer minoritetsgrupper i samhället. Det är standardförfarande till och med.

Så om Göran Hägglund någonsin läser det här blogginlägget hoppas jag att han tänker till ett par extra gånger. För det folk som genomför sådana attacker som mot prideparaden i Serbien, de som urskiljningslöst förföljer romer över hela Europa och de som sår split och förtvivlan i vårt samhälle, det är verklighetens folk.

Det är inte kultureliten med sina installationer, nollbudgetfilmer och beckettmonologer som hatar. Det är verklighetens folk som hatar. Det är verklighetens folk som är rädda och som slår. Det är verklighetens folk som tycker att alla ska bete sig på ett sätt, som den moraliska majoriteten. Det är verklighetens folk som snävar in ramarna och suger ut det syre vi så livsavgörande behöver i den lilla kub de har murat in oss i.

Så Göran, tänk ett par gånger till innan du gör dig till galjonsfigur för den moraliska majoriteten. Då går du ner den väg som oundvikligen leder till hat och intolerans. Som ledare för det (ett litet tag till kanske) kristna partiet kan du väl istället predika förståelse och kärlek, för senast jag kollade så var det vad Jesus ville. Inte att attackera stolta, modiga älskande med stenar och sparkar.

Nazgullig

2010-10-11T01:15:00.000-07:00

Jag vill lyfta ett varningens finger mot alla dem som inte begriper faran med att osynliggöra patriarkala strukturer i samhället. Alla som nonchalerar vikten av sociala konstruktioners betydelse och hur de kommer att bestraffas för sin flagranta misogyni.

Se bara på Häxkungen från Agmar, ledaren för Nazgulerna och Saurons förste hjälpare. Genom trolldom har han satt ett skydd runt sig så att ingen man någonsin kan döda honom. Smart, tänker ni? Farligt, menar jag. Genom att inte vara beredd på de sociala konstruktionerna av kön i Midgård, samt genom sin ökända arrogans, lämnar häxkungen en lucka öppen för vilken kvinna som helst att kliva in och sätta ner foten, vilket är precis vad som händer. Så dum han måste ha känt sig just i det ögonblicket som Eowyn tar sats med klingan. D’oh liksom.

Läxan att lära är alltså att vara medveten om könskonstruktionerna i samhället så att de inte fuckar upp dina trolldomar. Läxan är också att all makt baserad på patriarkala strukturer kommer att falla. Och moralen i Sagan om ringenfilmerna är att giftermål är ondska (ringen måste förstöras) och att vuxna män av alla raser kan kramas och ha roligt tillsammans.

Dressed for success

2010-10-08T08:00:00.000-07:00

Ordföranden för det internationella boxningsförbundet, Ching Kou Wu, driver frågan om att kvinnor som boxas ska vara klädda i kjol och slimmat linne. Varför säger han inte, så jag kan ge några förklaringar i hans ställe.

Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.

Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.

Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)

Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)

Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)

Bas’attnivet.

Kanonmat

2010-10-07T09:59:00.000-07:00

Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.

Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.

Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.

Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.

Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.

Foxy papa

2010-10-04T03:54:00.000-07:00

Sven-Göran Eriksson har skrivit på för mitt älskade Leicester och känslorna är kluvna. Min kärlek för den brittiska staden mitt i landet har egentligen ingen logisk förklaring. När jag var ung, riktigt ung då alltså, räckte det att namnet liknade mitt första favoritlag inom idrotten, Leksand. Leicester vann också den första tipsextramatch som jag såg. Det kan vara en efterkonstruktion, jag kan möjligtvis ha sett några matcher innan den, men det är den som finns kvar i minnet.

Hur som helst, Leicester är mitt favoritlag i brittisk fotboll. I efterhand ser det ut som ett lyckodrag för mig personligen eftersom flera av de idrottsforskare jag har läst har sitt huvudsäte i Leicester. Det verkar vara en sympatisk universitetsstad av det lilla jag vet. Fotbollsmässigt ligger Leicester Foxes i andra divisionen, The Championship, och säsongen har inte börjat bra för en klubb som i alla fall ska vara med och slåss i toppen av ligan. Krisen fick ägaren att sparka klubbens manager för att ersätta denne med Svennis.

Fördelen med utnämningen är förstås att det kommer att läggas ett oproportionerligt strålkastarljus på den förhållandevis lilla klubben. Det underlättar för mig som passivt fotbollsfan att följa Leicesters vardagliga förehavanden. Nackdelen är förstås ungefär samma sak. Helt plötsligt kommer alla svenska fotbollsintresserade följa Leicester. Det är ju min klubb!

Sedan jag började skapa identitet någonstans på högstadiet har jag ansträngt mig för att nischa in olika särintressen. Jag har inte varit extrem, utan bara velat hitta en del inom populärkulturen, till vilken jag också räknar idrott, där jag kan få vara ifred med mina sympatier. Därför håller jag inte på Liverpool, Milan eller ens Barcelona även om jag måste säga att jag ändå gillar de sistnämnda. Mina favoritlag ska vara outsiders, de ska helst inte vinna stora titlar och gärna ha en tydlig politisk inriktning (som Livorno) eller bara ha ett snyggt namn (som Auxerre). Leicester har varit min quirky egenhet, något som har gjort att jag känt mig speciell, precis som att lyssna på ett popband som folk inte har hört talas om.

På samma sätt känns det nu också bittert när mitt lilla indieband blir svensk mainstream genom utnämningen av Svennis. Rent sportsligt kan det vara bra eftersom han fortfarande har tillräckligt mycket strålglans kring sin person för att dra till sig bättre spelare till klubben. Risken är dock att Leicester bara blir ytterligare ett av alla dessa själlösa marknadsexperiment som fotbollen på senare år drabbats av.

Nåja, man får ta det bittra med det söta och bara hoppas på det bästa. Leicester kommer ändå att vara min favoritklubb, för om det blir en storklubb kan jag alltid roa mig med det urgamla nöjet att klaga på nya fans som kappvändare och medgångssupportrar. Jag har ju haft min Leicestertröja sedan 1997, herregud!

2009

2010-09-30T11:12:00.000-07:00

Året då de animerade filmerna tog över helt. Det regnar köttbullar var nominerad till golden globe, men blev bortsorterad inför oscarsgalan (istället fick, av någon anledning, Prinsessan och grodan en nominering. Förstår inte riktigt hur man tänkte där). Hade den blivit nominerad hade den varit med på listan också, på… sjätte plats säger vi. Annars stod det mellan Avatar och The Hurt locker om de tyngsta priserna och lite överraskande snodde Hurt locker bästa film och regi framför nosen på James Cameron. Han gråter nog hela vägen till banken där han blir glad igen. 2,7 miljarder dollar har den spelat in. Näst mest genom tiderna har Titanic gjort, 1,8 miljarder. Trea ligger Sagan om konungens återkomst, 1,1 miljarder. Cameron kickar boxofficeass kan man säga.

10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.

9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.

8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.

7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.

6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.

5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.

4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.

3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.

2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.

1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.

Hönan eller ägget?

2010-09-25T00:48:00.000-07:00

Det är intressant att se hur tidningarna skriver om Mona Sahlin, och hur folk pratar om henne. Alla verkar vara överrens om att hon är en dålig ledare och skulle bli en dålig statsminister. När man vill få reda på mer vad det är som gör henne dålig står det dock still.

Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.

När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.

Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.

Bastuklubben

2010-09-23T23:47:00.000-07:00

Jag satt i bastun efter ett träningspass på friskis & svettis. En man satt bredvid mig, och trots att jag inte kunde ha glasögonen på mig och därför inte kunde urskilja några detaljer såg jag att han hade imponerande armmuskler och en rejäl mage. Han började konversera med mig, inledde med ”så du försöker också gå ner i vikt”, mest för att ha en publik att orera inför.

Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.

Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”

Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.

Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.

Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.

Elegi över Tracks

2010-09-22T23:04:00.000-07:00

Radioprogrammet Tracks går i graven efter 26 år i etern. Den sista sändningen kommer den 8e januari nästa år. Anledningen är den nya musikverkligheten där Tracks inte längre fungerar som en guide till ny musik, där lyssnarna redan har hört alla utmanarna på spotify eller youtube, där låtar får en onaturligt lång livslängd på listan (jämför svensktoppen där låtar kan ligga flera år på listan, en verklighet som Tracks var på väg till) och programmet därför har spelat ut sin roll.

Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.

Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.

Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?

En skål för Tracks när det går i graven.

Att referera till källorna

2010-09-22T01:06:00.000-07:00

Hanne Kjöller skriver i dagens DN på ledarsidan om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och hur den nyblivne riksdagsledamoten Carina Herrstedt ska räkna ut ”invandringens kostnader”. Kjöller vänder sig emot det här och påpekar mycket riktigt att det inte går att räkna på det sättet eftersom det är så många osynliga aspekter som spelar in. Istället drar hon paralleller till den enda socialt konstruerade grupp där man faktiskt kan dra tydliga slutsatser om den ökade kostnaden för samhället: nämligen män.

Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.

Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.

Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.

Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.

För övrigt är SD nazister.