torsdag 15 november 2012

Call Girl och strukturen


OBS! Varning: Den här texten innehåller tydliga spoilers för handlingen i Call Girl. Om du inte har sett filmen och tänker dig se den, läs inte texten än. Vänta tills du har sett filmen, eftersom den annars kommer att förminska och eventuellt förstöra din filmupplevelse.

 
Igår såg jag den svenska filmen Call Girl i regi av Mikael Marcimain, baserad på ett manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Filmen, som säger sig vara inspirerad av verkliga händelser, har omgivits av en intensiv debatt om huruvida statsministerkaraktären i filmen är tänkt att vara Olof Palme eller inte, och vad det säger om Palmes agerande under 1976 års ”bordellhärva”. Liksom Kajsa Ekis Ekman i dagens DN tycker jag inte alls att det här är det viktiga med filmen.

Allmänt gillar jag ambitionen med Call Girl, att göra en högbudgetfilm om ett historiskt politiskt drama, med Hoyte van Hoytema som fotograf och en fullkomligt självlysande Pernilla August i en av huvudrollerna. Scenografin är snygg och detaljerad, även om den ibland distraherar från handlingen i sin överflödande sjuttiotalsnostalgi. Musiken är välkomponerad och välanvänd, skådespeleriet överlag på hög nivå. Filmen lider av viss övertydlighetsängslan, i klippningen under de förklarande sekvenserna, i symboliken och i levererandet av budskapen. Boris Onisjtjenko-referensen under Sandbergs vistelse i sommarstugan var ett av två tillfällen då jag himlade med ögonen. Antingen vet man vem Onisjtjenko var, och då är det övertydligt, eller så vet man inte och poängen om fuskare seglar förbi obemärkt.

 Det som är bäst i filmen, som Ekis Ekman också är inne på, är skildringen av prostitutionsindustrin. Hur den skildrar män med makt och kvinnor utan. Det är när strukturen blir central som filmen har sina höjdpunkter. Mekanismerna som leder till att flickorna Iris och Sonja dras in i prostitutionen. Organisationen runt Pernilla Augusts bordellmamma och det kader av män med makt som anlitar hennes tjänster.

Där filmen gör sig själv en otjänst är när man lägger störst fokus på att statsministern själv köper sex, och dessutom från den minderåriga Iris. Känslan är att det är inlagt som en extra krydda. Man vill skildra hur sexköpandet går ända upp i toppen, och kan inte undvika det kittlande i att beskriva statsministern som sexköpare. Det hade man inte behövt göra. Scenen där statsministern (som så uppenbart självklart ska vara Palme, vilket man förstår genom den slöa avkodningen från verkligheten som filmskaparna använt sig av) köper sex av Iris, i toppsviten på ett hotell, korsklipps med en scen från festvåningen i samma hotell där resten av det politiska etablissemanget avnjuter en måltid med tillhörande nakendans. För mig är scenen i festvåningen så mycket mer intressant än den i toppsviten, eftersom den visar på bredden och strukturen i sexköp, makt och det manliga privilegiet att ta utrymme. Ett helt rum av dignitärer ser det som självklart att avecen serveras av halvnakna/nakna kvinnor, som sedan dansar exotiskt, och som de sedan kan köpa sexuella tjänster av. Exakt vilken minister som i verkligheten köpte vilken person blir i sammanhanget ointressant. Det viktiga är strukturen där män tar sig rätten att köpa kvinnor, och sexindustrins maktaktörer gör allt för att upprätthålla balansen. En struktur som givetvis inte är tidstypiskt för sjuttiotalet, utan finns även idag, såväl i Berlusconis bunga-bunga-fester som i den svenska makteliten.

 Genom att fokusera så starkt på statsministerns brott, förskjuter man fokus från struktur till individ. Det hjälper då inte att övertydligt belysa hyckleriet i att säga en sak på dagen för att göra motsatt på kvällen. Grejen blir att statsministern köper sex av minderåriga, inte att en patriarkal struktur gör det möjligt att utnyttja kvinnor. Att statsministern är en del av strukturen riskerar då att försvinna bort, liksom budskapet att vi alla är en del av systemet som tillåter det här. Den andra gången jag himlade med ögonen var i filmens avslutande sekunder, när Iris tittar in i kameran för att anklaga filmens åskådare för vad som har hänt. Det är ett billigt och övertydligt trick för att säga det som istället borde ha uttryckts och gestaltats under filmens gång. Med ett klipp tio sekunder tidigare hade det varit ett fantastiskt, öppet slut, där vi inte visste hur det skulle gå för Iris, men där den historiska kontexten lärt oss vad som har skett med den patriarkala strukturen.

Call Girl har svårt att bestämma sig för vilken film den vill vara. Den är på samma gång ett politiskt drama, ett socialrealistiskt drama och en polisfilm. Polisfilmsdelen drivs av agenten (i dubbel bemärkelse) Sandberg, som för ett ensamt korståg mot korrupta politiker. Han presenteras genom en sexscen där han etableras som en redig karl som minsann har sex med sin egen fru och inga småflickor. Istället spelar han monopol med sin dotter. Fin kille, fram till att han påtvingas en semester efter att ha varit för nära sanningen, och av en outgrundlig (och oetablerad) anledning knuffar till sin dotter, för att hon klipper gräset fel. Inte så fin kille. A few good men-porträttet av Sandberg som den ensamme säkagenten som tar kampen ingen annan gör, som står upp för de utan talan och rakryggat yppar sanningen, är klichéfylld och onödig. Det hade fungerat utmärkt att låta säkerhetspolisen utreda bordellhärvan utan årets kärnfamiljspappa som dess ledstjärna. När han slår ner sin kollega för att denne hotat lilla oskyldiga Iris till tystnad, gränsar berättandet till det parodiska. Sandbergs mest intressanta stund i filmen blir nu istället när han, efter att domen har fallit, faktiskt blir ihjälkörd av en mördare, som sedan tycks gå ostraffad.

Filmen hade mått bra av att plocka bort statsministerkaraktären (vad är det för fel på en justitieminister som sexköpare, inte tillräckligt stort?) och tona ner Sandberg som hjälte. De tar fokus från vad som i mitt tycke är intressant på riktigt, skildringen av makten i patriarkala strukturer, förmänskligandet av prostitutionsorganisationen och dess aktörer, samt Iris och Sonjas historier. Med det sagt vill jag ändå fastslå att Call Girl är en bra film, väl värd att se. Dels för att den ju faktiskt tar upp de saker jag efterlyser, även om det skingras av distraktioner, dels för att det är en oerhört snygg film. Och givetvis för att se varför Pernilla August kommer att få årets guldbagge för kvinnlig huvudroll.