måndag 25 juli 2011

Plats 30-26

30. Arne Borg, Simning
Arne Borg var egentligen Sveriges första riktiga idrottsstjärna, med brett genomslag hos publiken och ett vinnande sätt i bassängen. Hans värste konkurrent inom simningen på 20-talet var den berömde Johnny Weissmüller som senare spelade Tarzan i flertalet Hollywoodproduktioner. Borg lyckades bara vinna ett OS-guld, samt även två silver och två brons. Men under sin karriär slog han inte mindre än trettiotvå världsrekord. Under EM i Barcelona 1927 fick han fyra tänder utslagna i en vattenpolomatch. Han blev så förbannad att han slängde sig i vattnet på 1500m med ett fullkomligt galet simschema. Han slog världsrekordtiderna på 400, 500, 800 och 1000m innan han slutligen krossade det rådande världsrekordet på 1500m med nästan en hel minut. Det blev sammanlagt fem EM-guld, tre silver (varav ett i vattenpolo) och ett brons. Borg bar ett stort ansvar för att ha populariserat idrott i Sverige, och han är än idag en av våra största idrottare genom alla tider.

29. Frank Andersson, Brottning
Sverige har haft många stora brottare genom åren. En av de mest kontroversiella utanför mattan har onekligen varit Frank Andersson. Under -70 och -80-talen skördade han dessutom stora framgångar på mattan. Det blev sammanlagt tre VM-guld för Andersson. Guldet -77 tog han efter att ha chockat sin motståndare i finalen med det daterade greppet halvnelson, vilket ledde till vinst på fall. Förutom gulden lyckades han också ta två silvermedaljer, samt en bronsmedalj i OS -84, vilket räknades som en stor besvikelse. När han åkt ur turneringen flydde han pressen till Las Vegas, återvände några dagar senare i en Cabriolet med de bevingade orden ”kuken ska ha sitt”. Förutom VM-medaljerna tog han också fyra EM-guld. Inom brottningen är som bekant konkurrensen nästan lika stor i EM som i VM, vilket gör bedriften ännu större.

28. Anders Eriksson, Enduro
En av doldisarna inom svensk idrott, men trots det en av de allra största. Anders Eriksson har inte mindre än fyrtiotvå världscupsegrar inom enduro. Sin första totala världscupseger tog han -95 och han håller på än idag, om än inte lika framgångsrikt. Under karriären har han hittills samlat på sig sju totala världscupsegrar, tre andraplatser och en tredjeplats. -99 till -04 blev han också, med undantag för -03, tysk mästare i enduro. Med sina sju världscupsegrar inom enduro är Eriksson tillsammans med finländaren Kari Tianen den mest framgångsrike genom tiderna.

27. Torsten Ullman, Skytte
Torsten Ullman var banbrytande inom skyttesporten med sina vetenskapliga metoder som han själv sade gav honom sina enorma framgångar under -30 till -50-talen. Den största framgången var hans OS-guld i friskytte -36, mitt framför näsan på de tyska favoriterna. Världsrekordet han satte där, ett av fyra under karriären, skulle vara konkurrenskraftigt fortfarande idag. Han tog även två OS-brons, men led självklart av de uteblivna spelen -40 och -44, då han med all säkerhet hade plockat hem fler medaljer. I VM tog han under sin karriär åtta guld i tre olika skyttediscipliner, fripistol, siluettpistol och grovpistol. Med sina nio individuella guld är han Sveriges största skytt genom alla tider, och räknas även till sportens stora överhuvudtaget.

26. Ove Fundin, Speedway
En av svensk motorsports största lyckades under sin karriär ta fem individuella VM-guld och sex i lag mellan -56 och -70. Utöver det tog han också tre silverplatser och tre brons. Han kallades internationellt för ”The Fox” på grund av sitt röda hår. Klassiskt är när han inför VM-finalen på Wembley -67 gör entré på innerplan kraftigt stödd på en krycka. Med en fotskada lyckades han ändå köra hem sin femte individuella VM-seger. Inom speedwaysporten har han egentligen bara en överman, vilket vi kommer att komma till senare.

fredag 22 juli 2011

Plats 35-31

35. Jonas Björkman, Tennis
Tennis har sedan Björn Borgs dagar varit en svensk paradsport, även om det ännu inte har märkts på den här uppräkningen. Flertalet svenska tennisstjärnor fick dock platserna precis utanför listan. Jonas Björkman har sina största framgångar som dubbelspelare, där han får räknas som en av -90 och -00-talets främste. Han har också sex singeltitlar och en fjärdeplats som bäst på världsrankingen. I dubbel har han hela femtiofyra titlar, varav nio är grand slam-segrar. Han har vunnit alla GS-turneringar, Australien, Franska Öppna, Wimbledon och US Open och är en av sportens största genom alla tider. Björkman var också starkt bidragande till Sveriges senaste Davis Cup-seger 1998.

34. Anders Järryd, Tennis
Lustigt nog har Sveriges två bästa dubbelspelare placerat sig bredvid varandra på listan. Järryd och Björkman har kusligt likartade karriärfacit. Järryd har tagit några fler turneringssegrar, åtta singel och femtionio dubbel, men en mindre Grand Slam-seger, vilket gör att han står på åtta sammanlagt. Tillsammans med Stefan Edberg utgjorde han ett fruktat svenskt dubbelpar i Davis Cup-finalerna på 80-talet, Sverige nådde sju raka finaler mellan -83 och -89, tre av dem slutade i seger. Järryd har, liksom Björkman, också alla fyra GS-titlar i dubbel, men han har också något som Björkman inte har. Ett OS-brons från -88 i dubbel tillsammans med Edberg. Den medaljen, tillsammans med en känsla av att Järryd ändå har haft en mer framgångsrik karriär än Björkman, gör att placeringen tippar över i hans favör.

33. Ingemar Johansson, Boxning
Ingemar Johansson stod 1959 för en av de största bragderna i den svenska idrottshistorien när han som tjugosjuåring vann världsmästartiteln i tungviktsboxning i en legendarisk match mot Floyd Patterson. Matchen sändes i Radio Luxemburg inför tre miljoner lyssnare, eftersom SR ansåg det omoraliskt att sända en boxningsmatch. Johansson blev den första svenska världsmästaren i proffsboxning och han är den överlägset bästa svenska boxaren genom alla tider. Under sin proffskarriär hann han boxas tjugoåtta matcher, de enda två förlusterna kom i returmötena mot Patterson. Johansson höll EM-titeln vid två tillfällen, och tog ett OS-silver -52 trots att han kontroversiellt diskades i finalen för att han hade ansetts för passiv. Ingen medalj delades ut vid tillfället, utan Johansson fick vänta trettio år innan han -82 fick motta silvret. 2003 rankade den ansedda boxningstidskriften ”The Ring” världens hundra bästa boxare genom tiderna. Johansson platsade precis på nummer nittionio, vilket sammanfattar en av anledningarna till att han inte är längre upp på listan, vilket han brukar vara vid sådana här sammanställningar.

32. Agneta Andersson, Kanot
Vår främsta kanotist på damsidan, Agneta Andersson, är främst känd för sina framgångar i OS. 1984 räddade hon den svenska äran genom att plocka hem två guldmedaljer och efter guldet i Atlanta -96 fick hon och Susanne Gunnarsson bragdguldet. Förutom de tre OS-guldmedaljerna har hon också två silver och två brons, vilket gör henne till en av de största svenska olympierna någonsin. Dessutom har hon en bunt med VM-medaljer att toppa med. Ett guld, tre silver och hela sju brons. Uppdelat i sina olika grenar ser medaljskörden ut som följer: K-1, 1/1/3, K-2, 3/2/3 och K-4, 0/2/3. Sina största framgångar har hon alltså i K-2, först i par med Anna Olsson, senare med nämnda Susanne Gunnarsson.

31. Marita Skogum, Orientering
Marita Skogum är med sina sex VM-guld tillsammans med Annichen Kringstad den bästa svenska orienteraren genom tiderna. Efter överlägsna schweiziskan Simone Niggli-Luder (17 VM-guld) är Skogum faktiskt också näst bäst i världen genom tiderna, endast i konkurrens med Kringstad som alltså har lika många guld (dock med en mer individuell titel), men inga övriga medaljer. Förutom gulden har Skogum också tre silver och ett brons från sina VM, vilket är det som för henne upp framför Kringstad. Skogum vann också den totala världscupen i orientering -92. Idag har hon det övergripande ansvaret för både dam- och herrlandslaget i orientering, vilket har lett till nya stora framgångar för löparna.

torsdag 21 juli 2011

Plats 40-36

40. Thomas Wassberg, Längdskidor
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.

39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.

38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.

37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.

36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.

lördag 16 juli 2011

En lista att skämmas för?

Flera gånger under fester, framförallt framemot småtimmarna, har det hänt att jag har börjat diskutera skämslåtar med mina vänner. Ni vet, de där låtarna som man faktiskt gillar på riktigt, men inte är helt bekväm med att erkänna. Det är ett roligt samtalsämne och man blir lätt överraskad när någon man tror att man känner slänger fram en Ulf Lundell eller Toto ur fickan.

Personligen har jag många skämslåtar, och när jag någon gång tog mig för att försöka lista dem kom jag fram till något störande. Den bestod till stor del av kvinnliga soloartister. Först tänkte jag att jag hade en hemlig böjelse för wailande superdivor som jag inte vågade kännas vid, men sedan började jag tänka lite närmare på fenomenet och landade i en annan slutsats.

Kvinnliga soloartister blir oftare kodade som pinsamma. Det kan vara så att det bara är jag som är drabbad av det här viruset, men jag vet att många andra har låtar från min lista som sin absoluta skämslåt. Hur kommer det sig att vi tycker att det är mer pinsamt att lyssna på kvinnor än män? Tja, min löst sammanhållna teori är att kvinnor mer sällan ses som seriösa artister jämfört med sina manliga kollegor. Musikeryrket, liksom många andra kreativa arenor, har under lång tid varit förbehållet män. I myten om musikern ligger en stor dos manlighet, och myten är ofta det som räddar en artist från att vara pinsam. Manliga musiker har också lättare att stämplas som auteurer, som originella och självständiga, till skillnad från kvinnliga galjonsfigurer vars framgång förklaras med männen som skriver deras låtar.

Självklart beror det på vilka kretsar man rör sig i. Låtarna på min lista skulle vara helt okej, till och med självklara hos ett random fjortonårigt flickgäng. Likaså är nämnde Lundell husgud för många rockjournalister över fyrtio, men i mina kretsar är det fullkomligt tabu. Det var dock ett sammanträffande som jag tyckte såg för mycket ut som en tanke, med mina pinsamma kvinnliga soloartister, så jag tyckte att det var värt att ta upp det. Som en belöning för att ni lyssnar på mina tankar får ni också här den fullständiga listan. Självklart är den upplagd som ett riktigt blandband eller brännskiva eller vad ni vill. Tjugo underbara låtar från inte lika underbara artister:

Shakira – Underneath your clothes
Christina Aguilera – Beautiful
Cajsa-Stina Åkerström – I väntan på dig
Amy Diamond – Shooting star
Avril Lavigne – I’m with you
Britney Spears – I’m a slave for you
Beyonce – Halo
Dido – Thank you
Lady Gaga – Eh, eh (Nothing else I can say)
Blümchen – Heut ist mein tag
Fergie – Clumpsy
Natasha Bedingfield – These words
Kylie Minouge – Slow
Whitney Houston – My love is your love
Sandi Thom – I wish I was a punk rocker
Alicia Keys – No one
Vanessa Carlton – A thousand miles
Rollergirl – Superstar
Miley Cyrus – Party in the USA
Shakira – Ojos asi

onsdag 13 juli 2011

"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.

tisdag 5 juli 2011

Humanismen som demokratisk rättighet

När Stefan Fölster och Svenskt näringsliv tycker att det läses alldeles för mycket flumhumanism på svenska högskolor och universitet känns det som att de pratar direkt till mig. Elva år av studerande har gett mig tre, snart fyra, examen i litterärt skapande, genusvetenskap och historia. Nu håller jag på med filmvetenskap. Jag är en tvättäkta humanistöverliggare som inte har fått ett enda arbete på alla mina akademiska meriter.

Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.

Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.

Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.

Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.