onsdag 26 januari 2011

Murder one

Murder One
Ursprungsland: USA
Genre: Drama
Avsnittslängd: 45-48 min
Antal säsonger: 2
Sändningsår: 1995-97
Skapare: Stephen Bochco, Charles H. Eglee, Channing Gibson
Skådespelare: Daniel Benzali, Anthony LaPaglia, Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Barbara Bosson, Michael Hayden, Mary McCormack, J. C. MacKenzie m fl.
Se: Säsong 1

Serien Murder One, eller Åtalad för mord som den kallades i Sverige, var den första längre advokatserien som behandlade ett enda mordfall. Huvudpersonen Ted Hoffman försvarar filmstjärnan Neil Avedon för ett mord på den 15-åriga Jessica Costello (som hann ligga med halva Hollywood innan det var dags). Tittaren får följa fallet från innan Avedon ens är misstänkt, via tidiga förhör, juryval, rättegång och upplösning, samtidigt som de andra advokaterna på kontoret löser mindre fall i varje avsnitt. I andra säsongen ersattes Hoffman av en ny ägare spelad av Anthony LaPaglia, och serien dök rakt ner i soptunnan.

Det som gör Murder One så bra är just inblicken i advokaternas detaljarbete. Hur man värderar varje individuell jurymedlem och spelet kring urvalet, hur misstankar och lojaliteter spelar in i arbetet och hur folk kan få ligga med varandra lite till höger och vänster (vilket i och för sig inte skiljer sig från andra advokatserier). Vi presenteras för mängder av färgstarka karaktärer, där den moraliskt dubiöse Richard Cross, spelad av en fenomenal Stanley Tucci, är den största behållningen.

Av alla Stephen Bochcos bidrag till televisionens populärunderhållning är för mig inget program lika (no pun intended) fängslande som första säsongen av Murder One. Manusförfattarna håller liv i serien in i sista stund, det är inte förrän i sista avsnittet som man faktiskt får reda på vad som har hänt. Det har man gjort bra i Murder One. Avslutningsvis kan jag bara rekommendera alla att se första säsongen, det tar inte så lång tid, du får en livstidskonsumtion av skalliga huvuden och lär dig att lite voyeurism aldrig är fel. Du vet aldrig när det kan behövas!

tisdag 25 januari 2011

Oscarsnomineringarna!

Idag kom oscarsnomineringarna och liksom varje år blir det en kapplöpning för att se så många filmer som möjligt inför galan. För att hjälpa alla som ska ge det ett ärligt försök att se så många som möjligt, följer här en lista på var ni lättast får tag på filmerna, uppdelat på några olika kategorier. Inom parentes finns svensk titel (där det finns), releasedatum (där de inte kommit ut än, men hinner komma ut innan galan) och antal nomineringar om det är fler än en.

Finns/kommer att finnas att hyra innan galan

Inception (8)
Toy story 3 (5)
How to train your dragon (Draktränaren) (2)
The Kids are all right (4)
Alice in Wonderland (Alice i underlandet) (3)
Wolfman
Salt
Iron man 2
Hors-la-loi (Outside the law, 2 feb)
The Social network (23 feb) (8)

Går att se på bio

Tangled (Trassel)
Winter’s bone (4)
The Town
Biutiful (2)
Harry Potter and the deathly hallows: part 1 (2)
Tron: Legacy

Kommer på bio (inte säkert att de kommer till din stad)

Hereafter (Livet efter detta) (4 feb)
The King’s speech (4 feb) (12)
127 hours (11 feb) (6)
True grit (18 feb) (10)

Måste nedladdas

Hämnden (Går på vissa biografer, inte i Malmö)
Another year (Viss bio, ej Malmö)
Unstoppable (Har gått på bio, hinner ej komma ut på dvd)
Black swan (5)
The Fighter (7)
Rabbit hole
Blue valentine
Animal kingdom
Les Illusionistes
I am love
The Tempest
Dogtooth
Incendies
The Way back
Country strong

Det mest uppseendeväckande kanske är att Inception inte fick en reginominering, och inte heller en nominering för klipp, för är det något som är jävligt bra i den filmen så är det klippningen. De tio bästafilmfilmerna var väntade, kul att se Winters bone där, en film jag är mycket sugen på att se. Jag saknar Scott Pilgrim i de tekniska kategorierna, men är inte överraskad att den inte kom med. Är också mycket glad att Les Illusionistes tog platsen för tråkiga Tangled, så att animationsklassen håller någorlunda standard i år också.

Och för er som vill hålla reda på vilka filmer som är viktigast, och som man bör ha sett innan galan, kommer här en lista med filmerna som har fler än en nominering, i ordning:

The King’s speech (12)
True grit (10)
The Social network (8)
Inception (8)
The Fighter (7)
127 hours (6)
Black swan (5)
Toy story 3 (5)
Winters bone (4)
The Kids are all right (4)
Alice in wonderland (3)
How to train your dragon (2)
Harry Potter (2)
Biutiful (2)

Mycket nöje! Och förresten, galan är den 27 feb, natten till söndagen den 28.

måndag 24 januari 2011

Darkwing duck

Darkwing Duck
Ursprungsland: USA
Genre: Animerad komedi
Avsnittslängd: ca 22 minuter
Antal säsonger: 3
Sändningsår: 1991-92
Skapare: Tad Stones
Svenska röster: Anders Öjebo, Ulf Källvik, Monica Forsberg, Christel Körner, Roger Storm, Bertil Engh m fl.

Darkwing Duck utvecklades som spinoff på Duck Tales och är uppbyggd som en genreparodi på deckar- och superhjältegenrerna, vilket gör att den är proppad med referenser till superhjältar, pulp fiction och spionfiktion. Darkwing Duck är superhjälten som tillsammans med sin adoptivdotter Gåsalyn, sidekicken Sigge McKvack och grannpojken Ture Fummelfot löser brott och förhindrar superskurkars framfart.
Av alla animerade eftermiddagsserier som producerats av Disney står för mig Darkwing Duck i särklass. När jag nu efter 16 år sett om flera avsnitt blir jag förvånad över hur välbehållen serien är.
Men det är klart, hur kan man gå fel med skurkar som Megavolt, Kvickrot, Negaduck, Järnnäbb, Vattuskräcken (vilken översättning av The Liquidator!) och Fläskanini (Tuskernini) som är en referens till dirigenten Arturo Toscanini och som använder filmscenarior i onda syften. Bara en sån sak.
Mitt absoluta favoritavsnitt är Twin Beaks. Skumma salladshuvuden tar över staden, Sigge McKvack snackar med ett vedträ och konstaterar att korna inte är vad de ser ut att vara. De popkulturella referenserna och den relativt vuxna intellektuella humorn gör att serien lämpar sig väl för ett äldre tittande. Jag förstår att yngre barn hellre såg på andra tecknade serier, vilket säkert är en förklaring till att det bara blev tre säsonger.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över traumat från när SVT spolade Darkwing Duck från tablån, tillsammans med flera andra serier efter några uppmärksammade våldsdåd, för att den var ”för våldsam”. Jag var 14 när det hände och tyckte att det var lika löjligt då som jag tycker nu. 50 avsnitt av 91 hann visas, och det var tillräckligt för att skapa en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

söndag 23 januari 2011

Om M*A*S*H

Vi hade en plan om att ha en tv-serieblogg under året, skriva om 365 tv-serier du måste se innan du dör, men det sket sig. Istället lägger jag upp de få texter jag hann skriva här, så att nån får nytta av dem, så kanske vi återkommer med tv-serierna till nästa år eller nåt.

M*A*S*H
Ursprungsland: USA
Genre: Komedi
Avsnittslängd: ca 27 minuter
Antal säsonger: 11
Sändningsår: 1972 – 1983
Skapare: H. Richard Hornberger, utvecklad av Larry Gelbart
Skådespelare: Alan Alda, Wayne Rogers, Mike Farell, McLean Stevenson, Harry Morgan, Loretta Swit, Larry Linville, David Ogden Stiers, Gary Burghoff, Jamie Farr, William Christopher m. fl.
Se: Allt, men specifikt säsong 6-8

En av de största och mest populära (bl. a 14 emmys) komediserierna genom alla tider. Baserad på Robert Altmans film med samma titel och Elliot Gould och Donald Sutherland i huvudrollerna, som i sin tur baserades på romanen av Richard Hooker. Serien berättar om livet på ett fältsjukhus, 4077 MASH, under Koreakriget 1950-54. Det sista avsnittet som sändes i USA den 28 februari 1983 är fortfarande det mest sedda tv-serieavsnittet någonsin, med en publik på 106 miljoner tittare.

Humorn i M*A*S*H bygger på oneliners, satir och udda karaktärer med en tydligt riktad udd mot krigföringens absurditet i allmänhet och det pågående Vietnamkriget i synnerhet. Det som gör M*A*S*H så bra, och som gör att det fortfarande nästan trettio år efter debuten känns fräscht, är det genomarbetade manuset med både gemena skämt och intellektuella referenser. Replikhastighet och underbetonade vitsar gör serien modern för sin tid.

Säsongerna 1-5 är mer fokuserade på humor, 6-11 är en blandning av humor och drama. Serien mognar betydligt i de senare säsongerna. När karaktären Trapper byts ut mot Hunnicut i fjärde säsongen och Burns mot Winchester i sjätte säsongen, byggs en starkare dynamik i karaktär och klasshumor. De sista säsongerna överdoserar dock ibland på moralitet, vilket har parodierats i bland annat Futurama, så om du vill se M*A*S*H när det är som bäst skulle jag rekommendera säsongerna 6-8, där man också utvecklar möjligheterna för sitcomens halvtimmesformat. Det finns mycket kvar att upptäcka i M*A*S*H.

Skapade en längre spinoff (Trapper John, M.D., hela 7 säsonger) där karaktären Trapper kommer hem till USA och arbetar som läkare och mentor på ett sjukhus i San Fransisco.