söndag 19 december 2010

Inte så jävla mycket att le åt

En tanke som är svår att släppa.

Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.

Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.

Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.

Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.

Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.

Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?

lördag 18 december 2010

Tankar på nattgammal is

Tankar på nattgammal is.
Tankar om arbetets värde och pris.
När strejken kom gick han med.
De höll ihop fastän rörelsen svek.

Min hela ryggrad är en rysning.

Jag jobbar som personlig assistent, det är ett värdefullt arbete och jag känner när jag jobbar att jag betyder något för min uppdragsgivare. Utan mig skulle denne inte kunna klara sig. Jag fyller en viktig funktion.

Jag har också jobbat som dealer på casinot. Jag jobbar numera också som copywriter. Det innebär att jag skriver reklamtexter till hemsidor. De här jobben sammanfattar sex år av mitt liv. När jag nu eventuellt börjar tjäna pengar på riktigt på mitt Reklambyråföretag kan jag inte undvika att släppa igenom tankar om arbetets värde och pris. Vad exakt är, nu och tidigare, mitt arbete värt för samhällets bästa? Svaret är förstås enkelt. Värdet ligger någonstans mellan en fluglort och ingenting.

Det här är återigen en text som inte är på väg någonstans. Jag vill bara reflektera över min situation, och hur jag har svikit det ideal jag har växt upp med i och med familjetradition och egen preferens. Eller har jag det? Jag vet inte. Kanske är slitet i sitt anletes svett idag att brottas med mentala svårigheter. Kanske är det att utmana tristessen man i sitt tankearbete kan känna, om man inte kan få samma känsla fysiskt. Kanske är min lott i livet att vara en mental knegare.

Eller så får jag ett break.

Man kan ju alltid hoppas.

fredag 17 december 2010

Euskefeurat i mitt hjärta!

Okej, jag försöker att skriva ett inlägg på fyllan, så får vi se hur det går. Jag vill bara säga några ord om Euskefeurat, världens bästa svenska band någonsin. Så lätt det känns, när man hör deras låtar, att ta politisk ställning, bli ilsken och fråga vad fan vi håller på med. Det är så vackert när man låter sig svepas med av musikalisk genialitet, textmässig virtuositet och politisk träffsäkerhet.

För er som inte än har upptäck Euskefeurat, det återuppväckta Euskefeurat, så kan jag rekommendera det mesta, men börja från början med skivan Levandes och arbeta er framåt kronologiskt. Om ni inte kan få tag på den så finns deras samlade verk på Spotify, och om ni inte kan få tag på dem därifrån så får ni höra av er, för då bränner jag mer än gärna skiva efter skiva åt er för att ni ska få njuta av samma estetiskt fulländade musikupplevelse som jag har fått från barnsben till dags dato. Annars bränner jag en samlingsskiva av det ni behöver. Jag menar det, hör av er så bränner jag och ser till att branden förs vidare till nästa generation.

Euskefeurat i mitt hjärta!

onsdag 8 december 2010

Vi som vill in och vi som inte kom med

Det första inlägget handlar till viss del om de som hamnat precis utanför listan. Där hittar vi en hel kader (Cadier) av gamla brottare och skyttar med mängder av olympiska medaljer, flera tennisspelare, orienterare och skidåkare som inte riktigt tagit det där sista steget för att bli legendarer. Värt att nämna bland dem som inte platsade på listan är till exempel Jan Boklöv som förändrade backhoppningen helt genom att införa V-stilen. Vi har populäre Magnus Samuelsson som vunnit världens starkaste man, men inte vunnit tillräckligt mycket för att vara med på listan. Eva Korpela vann världscupen i skidskytte två gånger under 80-talet och tog Sveriges första VM-guld på damsidan. Andra minnesvärda vinnare är Marie-Helene Westin och Thomas Fogdö, den senare vann slalomcupen 1991, men förlamades sedan efter en olycka.

Sedan har vi nu aktiva idrottare som är på väg in på listan, vi kan kalla dem för bubblare. Några av dem följer här, de har i flera fall haft stora framgångar, men ännu inte haft en så pass lång karriär att de kommer med på listan:

Den listan inkluderar Charlotte Kalla (längdskidor), Sanna Tidstrand (speedski), Sarah Sjöström (simning), Mattias Ekström (motorsport), Susanna Kallur (friidrott), Ida-Therese Nerell (boxning), Frida Wallberg (boxning), Helena Jansson (orientering) och Markus Hellner (längdskidor) med flera.

En idrottare, som fortfarande måste räknas som bubblare, och som borde ha legat mycket högre upp på listan förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Det är skidåkaren Anders Södergren. Inte för att han har besegrat cancer, även om det är värt att nämnas. Nej, för att han har drabbats hårdast av omläggningen i skidvärlden från individuella starter till masstarter, ett gissel som förstört mycket av skidåkningens själ och underhållning till förmån för några sekunders spänning i slutet av ett lopp. Med samma regler som tidigare, med individuell start på tremil och femmil, hade Södergren haft åtminstone ett par tre guldmedaljer extra i byrålådan, och säkert ett tjugotal världscupsegrar till. Han har under hela nollnolltalet varit den bäste distansåkaren i individuella lopp, men han har aldrig fått visa det på mästerskap. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas lämna honom utanför den här listan, men min tittarkärlek har han dock alltid!

tisdag 7 december 2010

De hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna

I och med bragdutdelningen går också startskottet för mitt nästa ambitiösa projekt här på bloggen. För er som följer bloggen och inte är så pigga på idrott, och jag har förstått att det är de flesta, kommer det här nog att bli en prövning. Tanken är dock ändå att lista Sveriges hundra största individuella idrottare genom tiderna.

Varför gör jag då det? Ja, dels för att det ligger i min natur att lista saker till höger och vänster. Sen har jag också tröttnat på andra liknande listor som gjorts av journalister och förståsigpåare, där fel personer ligger på fel plats av fel orsaker. Nu kan jag rätta till andras misstag på ett underhållande sätt, och det är ju aldrig fel.

Skillnaden med min lista jämfört med andra kan vara att jag till exempel ser mindre på myten kring en idrottare och mer till vilka faktiska resultat denne har presterat. Jag tar självklart hänsyn till storleken på den aktuella idrottsgrenen, resultat i större grenar renderar högre placeringar på listan, men jag ser inte uteslutande till de största idrottsgrenarna, utan försöker ge en rättvisande bild av stora idrottare, även om de inte alltid är så kända eftersom de har sysslat med mindre grenar. Idrottsgrenen måste dock vara accepterad av riksidrottsförbundet, men det inkluderar alla större idrotter och även de flesta små.

Likaså tar jag hänsyn till när idrottaren var aktiv. Sport idag utövas i större konkurrens än vad den gjorde i början av seklet, men en idrottare blir inte diskvalificerad bara för att denne råkar ha varit framgångsrik tidigt.

Några av kriterierna för att hamna högt på listan är att ha nått stora framgångar i sin gren förstås. Det handlar om framgångar under lång tid, framgångar i mästerskap, hur idrottaren rankas inom sin gren genom tiderna och hur många år man kan säga att idrottaren varit bäst i sin gren/vunnit världscupen. Det är svårt att dra gränserna mellan olika kriterier, utan man får väga dem mot varandra och försöka hitta en balans någonstans i mitten.

Listan är inte slutgiltig i och med att jag lägger upp den nu, jag är öppen för debatt och diskussion om vilka som ska vara med och var de ska vara, hur man ska värdera grenar, framgångar, mästerskap, antal medaljer och när och var de har tagits, mot varandra. Det finns också många aktiva idrottare som inte är med på listan än, men som garanterat kommer att vara det om några år. Då ändras listan förstås successivt.

Själva formen på när och hur jag presenterar idrottarna kan variera lite, men nedräkningen går förstås från hundra till ett, så får vi se hur lång tid det tar att nå toppen.

måndag 6 december 2010

Inför bragdguldet

Inför bragguldsutdelningen i morgon börjar samma gamla kråkor kraxa.

Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.

Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.

Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.

Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.

Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.

För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.

Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.

Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.