söndag 31 oktober 2010

Dagen då klockan inte klämtar

Den här dagen är speciell. Mitt i höstmörkret får man en present av försynen, en extra timme att leka med. Ni vet hur det är, även om man som jag tycker hösten är sympatisk, frisk och fräsch (apropå det så är apoteksvargen som snackar värmländska kanske det roligaste som har hänt i år), så tappar man lätt vid det här laget lusten att vidareutveckla sig.

Då dyker den upp. En liten timme som vi får låna till i vår då vi inte längre behöver den. Det som framförallt är bra med den extra timmen är att eftersom den känns som en bonus är den inte tyngd med samma krav som de vanliga timmarna är. Vi vet precis hur många de är och vad vi ska göra med dem. Om vi inte gör det som är tänkt får vi dåligt samvete. Bonustimmen däremot kan man göra precis vad man vill med, utan att känna att man slösar bort den. En gåva som är gjord för att spenderas.

Därför sover man en timme längre, tar mer tid till frukosten eller korsordet, kramas lite extra och spontanfikar med vänner. Det gör inget, man har ju gott om tid. Den här extra timmen gör att man värdesätter andra saker den här dagen. Kanske en smula överdrivet, det är inte så att den här söndagen skiljer sig så mycket från andra på året, men just idag känner vi att vi har lite mer tid.

Nyckeln ligger förstås i att man inte ska planera för hårt med den extra timmen. Ju mindre man tänker på den, desto bättre blir känslan när man inser att den kommer eller har kommit. Det blir en present som man får packa upp till sig själv. Som att komma på hur man har en godispåse kvar i skafferiet, en trisslott kvar att skrapa eller att mötet man har haft ångest inför skjuts upp på obestämd tid.

Det där mysiga hugget i magen när saker faller på plats. Det är vintertid för mig.

tisdag 26 oktober 2010

Varför humor och allvar bör gifta sig och skaffa barn.

Vi såg The General idag på filmvetenskapen, Buster Keatons lyysande komedi som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Keaton spelar en vanlig kille som via sin kärlek till sitt lok och sin tjej blir indragen i tokigheter, iklädd den min han alltid har i sina filmer, nämligen ingen alls. Han kallades stone face under sin karriär och i The General ironiserar han till och med över sin egen brist på leenden genom ett foto på honom och lokomotivet (som heter The General, aha!) där han verkligen inte ler. Man kan säga att ingen har så lite lett genom hela filmhistorien.

Det fick mig osökt att tänka på det här med humor och allvar, och hur roligt allvar kan vara. Framförallt i parodier. Man kan till och med säga att det är fullkomligt nödvändigt för att en parodi ska vara bra att karaktärerna spelar sina roller på fullaste allvar. Se på Hot Shots, Top Secret eller Laddat Vapen. Fullkomligt fantastiska filmer där huvudpersonerna går in i sina roller och spelar dem på fullaste allvar. Så mycket allvar att det blir hysteriskt roligt samtidigt som det bygger upp en tacksam fond mot vilken man kan ställa grälla kontraster när man vill det.

Jämför då filmer som hela tiden försöker vara hysteriskt roliga, med stissiga skådespelare som med alla till buds stående medel försöker förmedla till publiken hur jävla roliga de är och hur roligt de har på scen eller framför kameran. Crazy liksom. Det tydligaste exemplet kanske inte kommer från film, utan från reklamradion. Alla galna morgonprogram där alla genom att skratta eller tokle när de säger saker vill förmedla till lyssnaren att ”vi minsann är ett galet gäng som gör galna saker som är så tokroliga hela tiden”.

Nej. Det bästa exemplet är tv6-mannen. Ni vet han som envisas med att prata sönder varenda eftertext som finns med sina galenskaper. Det finns andra tv6-människor som pratar också, men en av dem är värst. Aldrig är jag så nära att fysiskt strypa min tv som när tv6-mannen drar igång med sina analyser och förmenta självironier. Om de här exemplen hade varit undantag kunde jag kanske stå ut med det, men istället är de järtecken på humorns närstående undergång. De är en sjukdom som sprider sig genom samhällets alla porer och kläms ut i något som brukar gå under beteckningen svensk humorelit. Kanske lite orättvist, det finns en del gött mos inbakat i den svenska humoreliten också, men de är snarare undantag än regel.

Ge mig då hellre någon som inte behöver vänta in skratten. Någon som har tillräcklig tillit till sitt material för att inte behöva ge ledtrådar om att det hen säger är roligt.

Ge mig då hellre en Nour El-Refai, en Sarah Silverman, en Tage Danielsson, en Stephen Fry, en Charlie Chaplin, en Dylan Moran, en Eddie Izzard, en Sarah Alexander, en Hugh Laurie, en Charlie Sheen (ja, i Hot Shots då alltså), en Mia Skäringer, en Jemaine Clement, en P. G. Wodehouse, en Klara Zimmergren, en Bret McKenzie, en Edgar Wright, en George Clooney, en Bill Murray, en Stephen Chow, en Sara Granér.

Ge mig då hellre en Buster Keaton.

Så jävla bra.

tisdag 19 oktober 2010

Den mest underskattade artisten i dagens musikaliska samhälle

Okej, det här kommer att bli ett ganska svajigt inlägg. Jag är själv lite osäker på var jag egentligen står i frågan. Det finns många underskattade musikartister i världen, framförallt sådana som inte når tillräckligt stor publik, inte i parentet med sin talang i alla fall. Sedan finns det artister som man själv älskar, men som man inte vill att andra ska upptäcka för att det skulle förstöra exklusiviteten som tyvärr oftare än man vill är en del av upplevelsen.

Men om man pratar artister med ett globalt genomslag, riktigt stora artister som har släppt en del skivor och som alla vet om. Vem är mest underskattad då? Man kan ju se på saken från en kritikers håll och även här lyfta fram band som inte säljer så bra som de skulle kunna, men har en kunnig härskara som följer varje steg de tar. Det är inte heller vad jag är ute efter.

Så istället för att definiera, rama in och bortförklara mig kanske jag ska komma fram till vad jag vill säga. Om vi jämför artister med globalt genomslag som säljer en jävla massa skivor (jaja, nedladdningar då) med ambition att nå ut till en bred publik. Om jag ska försöka ringa in medelst lasso vem som är mest underskattad. Då landar jag någonstans i närheten av Shakira.

Okej, jag har inte så bra koll på henne. Jag tror hon skriver större delen av sin musik. Det jag vet är att hon har en sjujävla röst som klarar av det mesta, som har karaktär och som borrar sig in i en oavsett hur låten låter. Jag vet att hon bland annat har gjort Ojos Asi och Underneath your clothes, två fantastiska låtar. Jag vet att hon är en fenomenal scenartist, med dansen som trumfnummer. Gabriel Garcia Marquez är på min sida, även om han nog mest vill ligga med henne.

Hur jag än gnuggar mina geniknölar kan jag inte komma på någon artist med hennes dignitet som har fått ta så mycket oförtjänt skit för att hon skulle vara en blond blåst bimbo stöpt i samma mall som Britney Spears och Christina Aguilera. Jag kan inte komma på någon stor artist som på det sättet är så underskattad i dagens musikvärld. Rätta mig om jag har fel.

måndag 18 oktober 2010

Om kubanska cigarrer

Sverige är amerikaniserat, det vet vi alla. Nya och gamla bevis hopas och staplas på varandra varje dag. Jag har själv försökt vara medveten om det och till viss mån kämpat mot det även om jag gillar till exempel amerikansk film väldigt mycket, lite för mycket för att vara filmvetare. Fast jag läser bara A-kurs än så länge, så det kanske går att komma undan med det än.

Som person har jag kanske tyckt att jag inte är så amerikaniserad, men en händelse för några år sedan fick mig att inse hur illa det faktiskt kan vara.

Jag skulle köpa en födelsedagspresent åt min flickvän, som röker. Eftersom jag själv är ickerökare och en mycket tolerant människa ville jag visa för henne att jag accepterar henne som hon är och därför köpa lite cigarrer till henne. Dels som en rolig grej, dels som ett fint budskap och dels för att hon faktiskt gillar en god cigarr då och då. (Jag gillar dessutom röklukt, vilket är lite underligt för någon som aldrig har rökt själv, men det är så jag är funtad. Säg inget till henne.)

In i tobaksaffären knallade jag och tittade runt i utbudet utan att bli klokare, så jag frågade om råd. Döm om min förvåning när expediten glatt rekommenderade en ask med kubanska cigarrer. Jag hann tänka både en och två gånger att hon antingen skämtade med mig eller tyckte att jag såg så pass ickepolisiär ut att hon kunde erbjuda mig smuggelvaror trots att det uppenbart var första gången jag köpt cigarrer.

Kubanska cigarrer är ju olagliga, det vet ju alla! Det är ju typ knark i dem. De rullas i en hemlig lösning av absinth och porr och säljs tillsammans med kanyler och socialstyrelsens informationsblad om tyngre droger.

Ja, amerikanisering eller idioti är väl hugget som stucket, men jag var så uppe i den amerikanska filmkulturen att jag inte insåg att den enda anledningen till att kubanska cigarrer är olagliga är på grund av USAs bojkott av Kuba. Därav min chock att få se oskyldiga askar kubanska i en helt vanlig tobaksaffär mitt i Malmö. Billiga var de också, jag trodde att de hade bakat in guldflagor mellan tobaksbladen och att varje individuell cigarr hade tagit en kubansk oskuld innan den skeppats iväg på en båt byggd av liken efter förstfödda söner. Det har de inte.

Nåja, sensmoralen är väl att det kan vara bra att granska sig själv med jämna mellanrum och se var man får sina referenser ifrån. Det kan ju till och med vara så att man lär sig något.

söndag 17 oktober 2010

Den moraliska majoriteten

Attacken på prideparaden i Serbien förra veckan genomfördes av ett gäng människor som sade sig representera den ”moraliska majoriteten”. Som tur var gjorde poliserna som skyddade tåget ett fantastiskt arbete och fick ta den värsta smällen själva, med drygt hundra skadade som följd. Serbiens president var snabb med att fördöma våldsverkarna både där och i samband med EM-kvalmatchen mot Italien som snabbt urartade. Ett ljus i det balkanska mörkret kanske man kan säga.

Förföljelserna av romer över hela Europa blir bara värre och värre. Just den nedsättande synen på romer har varit förvånansvärt rumsren under lång tid även här i Sverige, vilket Maciej Zaremba skriver en mycket bra artikel om i dagens DN. Representanter för den kristna moraliska majoriteten har genom alla tider varit mycket bra på att trycka ner olika minoriteter, men genom folkmord, förföljelse och förintelse har man lärt sig att skämmas över sådana tendenser och försökt rensa ut hatet ur sin mentalitet. Förutom när det gäller romer, där är all bets off för att tala casinospråk. I övrigt förnuftiga människor med åsikter inom det som kallas rimligt kan helt plötsligt utbryta i en föraktfull attack mot zigenarpacket och hur de stjäl allt som inte är fastspikat.

Apropå balkan och apropå casinot var det en av de enda gemensamma grunderna för representanter (som spelade poker på casinot och var oense om det mesta) från olika fraktioner av krigssidorna, deras gemensamma förakt för romer.

Det jag vill säga med det här är att det inte är någon slump att den moraliska majoriteten förföljer minoritetsgrupper i samhället. Det är standardförfarande till och med.

Så om Göran Hägglund någonsin läser det här blogginlägget hoppas jag att han tänker till ett par extra gånger. För det folk som genomför sådana attacker som mot prideparaden i Serbien, de som urskiljningslöst förföljer romer över hela Europa och de som sår split och förtvivlan i vårt samhälle, det är verklighetens folk.

Det är inte kultureliten med sina installationer, nollbudgetfilmer och beckettmonologer som hatar. Det är verklighetens folk som hatar. Det är verklighetens folk som är rädda och som slår. Det är verklighetens folk som tycker att alla ska bete sig på ett sätt, som den moraliska majoriteten. Det är verklighetens folk som snävar in ramarna och suger ut det syre vi så livsavgörande behöver i den lilla kub de har murat in oss i.

Så Göran, tänk ett par gånger till innan du gör dig till galjonsfigur för den moraliska majoriteten. Då går du ner den väg som oundvikligen leder till hat och intolerans. Som ledare för det (ett litet tag till kanske) kristna partiet kan du väl istället predika förståelse och kärlek, för senast jag kollade så var det vad Jesus ville. Inte att attackera stolta, modiga älskande med stenar och sparkar.

måndag 11 oktober 2010

Nazgullig

Jag vill lyfta ett varningens finger mot alla dem som inte begriper faran med att osynliggöra patriarkala strukturer i samhället. Alla som nonchalerar vikten av sociala konstruktioners betydelse och hur de kommer att bestraffas för sin flagranta misogyni.

Se bara på Häxkungen från Agmar, ledaren för Nazgulerna och Saurons förste hjälpare. Genom trolldom har han satt ett skydd runt sig så att ingen man någonsin kan döda honom. Smart, tänker ni? Farligt, menar jag. Genom att inte vara beredd på de sociala konstruktionerna av kön i Midgård, samt genom sin ökända arrogans, lämnar häxkungen en lucka öppen för vilken kvinna som helst att kliva in och sätta ner foten, vilket är precis vad som händer. Så dum han måste ha känt sig just i det ögonblicket som Eowyn tar sats med klingan. D’oh liksom.

Läxan att lära är alltså att vara medveten om könskonstruktionerna i samhället så att de inte fuckar upp dina trolldomar. Läxan är också att all makt baserad på patriarkala strukturer kommer att falla. Och moralen i Sagan om ringenfilmerna är att giftermål är ondska (ringen måste förstöras) och att vuxna män av alla raser kan kramas och ha roligt tillsammans.

fredag 8 oktober 2010

Dressed for success

Ordföranden för det internationella boxningsförbundet, Ching Kou Wu, driver frågan om att kvinnor som boxas ska vara klädda i kjol och slimmat linne. Varför säger han inte, så jag kan ge några förklaringar i hans ställe.

Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.

Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.

Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)

Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)

Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)

Bas’attnivet.

torsdag 7 oktober 2010

Kanonmat

Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.

Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.

Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.

Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.

Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.

måndag 4 oktober 2010

Foxy papa

Sven-Göran Eriksson har skrivit på för mitt älskade Leicester och känslorna är kluvna. Min kärlek för den brittiska staden mitt i landet har egentligen ingen logisk förklaring. När jag var ung, riktigt ung då alltså, räckte det att namnet liknade mitt första favoritlag inom idrotten, Leksand. Leicester vann också den första tipsextramatch som jag såg. Det kan vara en efterkonstruktion, jag kan möjligtvis ha sett några matcher innan den, men det är den som finns kvar i minnet.

Hur som helst, Leicester är mitt favoritlag i brittisk fotboll. I efterhand ser det ut som ett lyckodrag för mig personligen eftersom flera av de idrottsforskare jag har läst har sitt huvudsäte i Leicester. Det verkar vara en sympatisk universitetsstad av det lilla jag vet. Fotbollsmässigt ligger Leicester Foxes i andra divisionen, The Championship, och säsongen har inte börjat bra för en klubb som i alla fall ska vara med och slåss i toppen av ligan. Krisen fick ägaren att sparka klubbens manager för att ersätta denne med Svennis.

Fördelen med utnämningen är förstås att det kommer att läggas ett oproportionerligt strålkastarljus på den förhållandevis lilla klubben. Det underlättar för mig som passivt fotbollsfan att följa Leicesters vardagliga förehavanden. Nackdelen är förstås ungefär samma sak. Helt plötsligt kommer alla svenska fotbollsintresserade följa Leicester. Det är ju min klubb!

Sedan jag började skapa identitet någonstans på högstadiet har jag ansträngt mig för att nischa in olika särintressen. Jag har inte varit extrem, utan bara velat hitta en del inom populärkulturen, till vilken jag också räknar idrott, där jag kan få vara ifred med mina sympatier. Därför håller jag inte på Liverpool, Milan eller ens Barcelona även om jag måste säga att jag ändå gillar de sistnämnda. Mina favoritlag ska vara outsiders, de ska helst inte vinna stora titlar och gärna ha en tydlig politisk inriktning (som Livorno) eller bara ha ett snyggt namn (som Auxerre). Leicester har varit min quirky egenhet, något som har gjort att jag känt mig speciell, precis som att lyssna på ett popband som folk inte har hört talas om.

På samma sätt känns det nu också bittert när mitt lilla indieband blir svensk mainstream genom utnämningen av Svennis. Rent sportsligt kan det vara bra eftersom han fortfarande har tillräckligt mycket strålglans kring sin person för att dra till sig bättre spelare till klubben. Risken är dock att Leicester bara blir ytterligare ett av alla dessa själlösa marknadsexperiment som fotbollen på senare år drabbats av.

Nåja, man får ta det bittra med det söta och bara hoppas på det bästa. Leicester kommer ändå att vara min favoritklubb, för om det blir en storklubb kan jag alltid roa mig med det urgamla nöjet att klaga på nya fans som kappvändare och medgångssupportrar. Jag har ju haft min Leicestertröja sedan 1997, herregud!