Året då de animerade filmerna tog över helt. Det regnar köttbullar var nominerad till golden globe, men blev bortsorterad inför oscarsgalan (istället fick, av någon anledning, Prinsessan och grodan en nominering. Förstår inte riktigt hur man tänkte där). Hade den blivit nominerad hade den varit med på listan också, på… sjätte plats säger vi. Annars stod det mellan Avatar och The Hurt locker om de tyngsta priserna och lite överraskande snodde Hurt locker bästa film och regi framför nosen på James Cameron. Han gråter nog hela vägen till banken där han blir glad igen. 2,7 miljarder dollar har den spelat in. Näst mest genom tiderna har Titanic gjort, 1,8 miljarder. Trea ligger Sagan om konungens återkomst, 1,1 miljarder. Cameron kickar boxofficeass kan man säga.
10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.
9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.
8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.
7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.
6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.
5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.
4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.
3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.
2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.
1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.
torsdag 30 september 2010
lördag 25 september 2010
Hönan eller ägget?
Det är intressant att se hur tidningarna skriver om Mona Sahlin, och hur folk pratar om henne. Alla verkar vara överrens om att hon är en dålig ledare och skulle bli en dålig statsminister. När man vill få reda på mer vad det är som gör henne dålig står det dock still.
Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.
När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.
Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.
Tidningarna skriver om partiets misslyckande i valet, att de inte lyckats dra tillräckligt många väljare och skyller det lite diffust på Sahlin. Sedan hon blev vald till partiledare har de stora dagstidningarna tävlat i konsten att underminera hennes auktoritet gentemot det svenska folket. Nu står de där och hävdar att svenska folkets val innebär att hennes makt är underminerad. Man skapar en bild av henne som trummas ut, sedan står man och kommenterar bilden man har skapat som sanningen.
När man frågar folk som har något emot Sahlin vad det egentligen är de menar har de inget konkret att svara med. Det blir lite mummel om Toblerone och att man helt enkelt ”inte gillar henne”. Nej, det är inte så konstigt när man har lärt sig i media under de senaste fyra åren att man inte ska tycka om henne, man ska framförallt inte lita på henne.
Hur medveten eller omedveten den här kampanjen har varit är väl svårt att säga, men om en tongivande dagstidning sätter bollen i rullning följer andra ofta med i samma ledband. Det är sorgligt att man inte kan skildra Sahlin neutralt, som den kunniga och skickliga politiker hon är, oavsett vilken politisk tillhörighet man själv har. Om det är för att hon är kvinna eller rödgrön är också svårt att säga, antagligen en kombination av båda. Sorgligt är det hursomhelst, och man hoppas att bilden av henne kan nyanseras under följande fyra år, så att Sveriges befolkning får en rättvis bild av hennes arbete.
torsdag 23 september 2010
Bastuklubben
Jag satt i bastun efter ett träningspass på friskis & svettis. En man satt bredvid mig, och trots att jag inte kunde ha glasögonen på mig och därför inte kunde urskilja några detaljer såg jag att han hade imponerande armmuskler och en rejäl mage. Han började konversera med mig, inledde med ”så du försöker också gå ner i vikt”, mest för att ha en publik att orera inför.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
onsdag 22 september 2010
Elegi över Tracks
Radioprogrammet Tracks går i graven efter 26 år i etern. Den sista sändningen kommer den 8e januari nästa år. Anledningen är den nya musikverkligheten där Tracks inte längre fungerar som en guide till ny musik, där lyssnarna redan har hört alla utmanarna på spotify eller youtube, där låtar får en onaturligt lång livslängd på listan (jämför svensktoppen där låtar kan ligga flera år på listan, en verklighet som Tracks var på väg till) och programmet därför har spelat ut sin roll.
Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.
Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.
Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?
En skål för Tracks när det går i graven.
Folk pratar ofta om nostalgi från sin uppväxt, om tv-program, radioprogram och händelser som har format dem och gjort dem till de människor de är idag. För mig är Tracks så tätt sammanknuten med min ungdom, min övergång från barn till vuxen, att det är omöjligt att se en av enheterna utan den andra. Från hösten 1991 tills att jag flyttade hemifrån hösten 1999, kanske något år innan dess eftersom musiken just det sista året på Tracks var erbarmligt dålig (tio jävla veckor i rad var Celine Dion etta och Savage Garden tvåa), satt jag klistrad varje lördagseftermiddag och skrev upp hela listan i ett speciellt kollegieblock. Fem listor på varje sida, med markeringar för tidigare placering, veckans raket och veckans ras. Vid varje årsslut tippade jag årslistan som sedan redovisades av Kindvall i två program som jag minutiöst spelade in på kassettband.
Musiken som spelades under den här tiden formade mig, gav mig en identitet som i sin tur gav mig modet att välja nya identiteter. R.E.M., Kent, Weezer och Alanis Morissette hjälpte mig igenom kärlekstrånande, utanförskap och ensamhet. bob hund, Radiohead och Beck visade mig vad kreativitet kunde innebära, och Blur, Salt och Broder Daniel hjälpte mig att rocka loss och skapa den sociala person jag är idag. Allt detta gjordes möjligt av Tracks.
Så trots att jag förstår Kaj Kindvalls invändningar mot musikindustrin av idag och att Tracks inte längre fyller den funktion det har gjort, så är det med stort vemod jag tar emot nyheten. Förhoppningsvis kan spotify och andra musikaliska megafoner fylla samma funktion för nya generationer. Självklart kommer det att bli så. För vad lindrar och förstärker tonårsångest mer än att lyssna på populärmusik?
En skål för Tracks när det går i graven.
Att referera till källorna
Hanne Kjöller skriver i dagens DN på ledarsidan om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och hur den nyblivne riksdagsledamoten Carina Herrstedt ska räkna ut ”invandringens kostnader”. Kjöller vänder sig emot det här och påpekar mycket riktigt att det inte går att räkna på det sättet eftersom det är så många osynliga aspekter som spelar in. Istället drar hon paralleller till den enda socialt konstruerade grupp där man faktiskt kan dra tydliga slutsatser om den ökade kostnaden för samhället: nämligen män.
Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.
Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.
Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.
Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.
För övrigt är SD nazister.
Det är män som står för den absolut största delen av brottsligheten i landet, vilket leder till enorma omkostnader för skattebetalare i form av skador på person och struktur, sjukvård, juridisk apparat, fängelser och så vidare. Män kostar samhället långt mycket mer än vad kvinnor gör, och Kjöller menar att man då lika gärna skulle kunna räkna på vad en man kostar för samhället. Det är en pedagogisk poäng som synliggör den patriarkala strukturen i vårt samhälle.
Det är bara det att Gudrun Schyman och Fi redan har konstaterat allt det här. Kommer ni ihåg den famösa mansskatten som pumpades ut som en skandal för några år sedan? Det gör tydligen inte Hanne Kjöller eftersom hon inte nämner någon slags referens till Fi:s arbete sedan dess bildande. DN:s ledarsida var istället en stor del i förlöjligandet av Schymans blygsamma förslag som givetvis inte är genomförbart utan var just en pedagogisk poäng för att synliggöra patriarkatets kostnad för samhället.
Nu tycker jag fortfarande att det är bra när DN tar upp en sådan här fråga, för den är oerhört viktig. Man önskar bara att det hade kunnat göras med lite mer respekt för det arbete som redan gjorts med att synliggöra kostnaden för patriarkala strukturer.
Hon kallar också implicit Zlatan Ibrahimovic för invandrare. Han är född och uppvuxen i Malmö.
För övrigt är SD nazister.
måndag 20 september 2010
Täby och kapitalismen
Det mesta har väl redan sagts om den svenska katastrofen. Själv står jag och velar mellan huruvida jag önskar att alliansen får egen majoritet eller inte, så att SD inte ska få något som helst inflytande. Men det bästa i situationen hade väl varit om MP hade kunnat få så pass mycket inflytande över svensk politik att i alla fall miljön mår bättre om fyra år.
Ett exempel som jag hittade i DN idag symboliserar för mig vad borgerlig politik är, vad kapitalism är och ställer också frågan varför det är så svårt att se för många människor. I Täby, Fredrik Reinfeldts hemkommun, har moderaterna haft egen majoritet den senaste mandatperioden. Kommunen har kallats för Ms experimentkommun där man på lokal nivå har genomfört många av de idéer som M sedan vill införa i Sverige i stort. Bland annat har man privatiserat alla (89) förskolor utom en, inte bara under den senaste perioden förstås, men 88 förskolor har drivits i privat regi under den tiden.
I årets val tappade M var femte väljare och förlorade sin egna majoritet. Anledningen anses vara att väljarna var missnöjda med hur förskolor tar ut stora vinster genom att minska personal och öka storleken på barngrupperna bland annat. Det här är ingen hemlighet, så fungerar privata företag. Vinsten är viktigast, inte huruvida barnen har det bra. Man kan hävda att konkurrensen skulle generera större satsningar på kvalitativ undervisning och stimulering, men i Täby har ju uppenbart så inte skett.
Så de missnöjda väljarna i Täby tog sin demokratiska möjlighet på valdagen och röstade på något annat än M, ett parti som skulle bidra med förändring från företagens tillväxthysteri, kapitalism och snöda vinning. Man lade sin röst på… Folkpartiet. För det är ju ett parti som verkligen motsätter sig privatiseringar.
Ibland blir man så trött på människor. Här har de ett tydligt exempel på att den borgerliga politiken inte har fungerat i deras hemkommun, de uttrycker sin ilska över vad som har hänt, vill rösta på en förändring och lägger sedan sin röst på ett parti som har exakt samma åsikter i frågan. Risken är nu att det här kommer att hända i hela landet, och att det blir ett jävla meck med att ställa allt till rätta när folk har insett sitt misstag och ger ett rödgrönt mandat om fyra år. Därför vet jag inte om jag vill ha en allians med egen majoritet, trots att alternativet är SD som vågmästare.
För övrigt är SD nazister.
Ett exempel som jag hittade i DN idag symboliserar för mig vad borgerlig politik är, vad kapitalism är och ställer också frågan varför det är så svårt att se för många människor. I Täby, Fredrik Reinfeldts hemkommun, har moderaterna haft egen majoritet den senaste mandatperioden. Kommunen har kallats för Ms experimentkommun där man på lokal nivå har genomfört många av de idéer som M sedan vill införa i Sverige i stort. Bland annat har man privatiserat alla (89) förskolor utom en, inte bara under den senaste perioden förstås, men 88 förskolor har drivits i privat regi under den tiden.
I årets val tappade M var femte väljare och förlorade sin egna majoritet. Anledningen anses vara att väljarna var missnöjda med hur förskolor tar ut stora vinster genom att minska personal och öka storleken på barngrupperna bland annat. Det här är ingen hemlighet, så fungerar privata företag. Vinsten är viktigast, inte huruvida barnen har det bra. Man kan hävda att konkurrensen skulle generera större satsningar på kvalitativ undervisning och stimulering, men i Täby har ju uppenbart så inte skett.
Så de missnöjda väljarna i Täby tog sin demokratiska möjlighet på valdagen och röstade på något annat än M, ett parti som skulle bidra med förändring från företagens tillväxthysteri, kapitalism och snöda vinning. Man lade sin röst på… Folkpartiet. För det är ju ett parti som verkligen motsätter sig privatiseringar.
Ibland blir man så trött på människor. Här har de ett tydligt exempel på att den borgerliga politiken inte har fungerat i deras hemkommun, de uttrycker sin ilska över vad som har hänt, vill rösta på en förändring och lägger sedan sin röst på ett parti som har exakt samma åsikter i frågan. Risken är nu att det här kommer att hända i hela landet, och att det blir ett jävla meck med att ställa allt till rätta när folk har insett sitt misstag och ger ett rödgrönt mandat om fyra år. Därför vet jag inte om jag vill ha en allians med egen majoritet, trots att alternativet är SD som vågmästare.
För övrigt är SD nazister.
söndag 19 september 2010
Valdagens skönhet
Det ser kanske ut som om det blir en deppig kväll när prognoserna börjar droppa in, men hur det än går ikväll är jag ändå glad i själen. Få saker gör mig så upprymd som en valdag när man tillsammans går till vallokalen, hämtar valsedlar, ställer sig i det lilla gröna tältbåset, smakar på klistret i kuverten för att sedan lämna över sig till kontrollanternas noggrant kontrollerade kontroll.
Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.
Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.
Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.
Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.
Det ligger skönhet i de repetitiva rörelser som valmedarbetarna utför. Samma ord i samma ordning, som en dans upprepad hela dagen. Det ger mig känslan av att allt går rätt till här. Inget fusk, inga påtryckningar, bara hjälpsamhet.
Det gröna båset är min privata plats i offentligheten, en plats som ingen annan får närvara i, varken fysiskt eller psykiskt. Där tar jag mitt beslut, där tar jag god tid på mig. Varje gång jag har stått där har jag försökt supa in atmosfären, känna lukter, smaka på klistret i kuvertet. Stanna i ögonblicket helt enkelt.
Folk som inte röstar missar den här känslan. Att bo i Sverige och inte gå och rösta är som att spotta medborgare i diktaturer i ansiktet. Som att äta upp maten på tallriken för att man ska tänka på barnen i Etiopien. Det hjälper inte dem, men man ska fanimej visa lite tacksamhet för att man har privilegiet att rösta/äta sig mätt. Att det är en självklarhet. Vad man sedan röstar på spelar ingen roll. Om man, som många soffliggarröster yttrat, inte tycker det är någon mening eftersom man inte ser skillnad på alternativen så får man gå och rösta blankt. Sedan får man gå en politisk grundkurs så att man kan ta huvudet ur naveln tillräckligt länge för att se att det finns något annat där utanför.
Hur det än går ikväll är jag glad i själen. Jag bor i ett land där man får uppleva en dag som denna. Där man tillsammans med andra medborgare får gå till en tillordnad plats och välja hur man vill att landet ska styras nästkommande fyra år. Det är vackert och det ska vi vara tacksamma för.
torsdag 16 september 2010
Krossa dansken!
Jag laddar för den viktigaste matchen i svensk fotboll i år. Returen i playoffmatchen mot Danmark. Ruskigt spännande tycker jag, knappt värt att nämna tycker mediasverige.
Aftonbladets införbevakning består av en kort artikel med rubriken "Håll nollan tjejer; då är vi i VM". Nej, det är inget citat från någon, det är Aftonbladet själva som kallar svenska landslaget för tjejer... igen.
På den brittiska spelsajt som jag då och då satsar några kronor på går det inte att spela på matchen. Det går däremot att spela på svenska juniorcupmatcher för herrar. Damfotboll finns dock inte.
Jaja, jag kommer att leva med i alla fall, sen får väl resten av männen i Sverige vakna upp till nutiden en annan gång.
Go Sverige!!!
Aftonbladets införbevakning består av en kort artikel med rubriken "Håll nollan tjejer; då är vi i VM". Nej, det är inget citat från någon, det är Aftonbladet själva som kallar svenska landslaget för tjejer... igen.
På den brittiska spelsajt som jag då och då satsar några kronor på går det inte att spela på matchen. Det går däremot att spela på svenska juniorcupmatcher för herrar. Damfotboll finns dock inte.
Jaja, jag kommer att leva med i alla fall, sen får väl resten av männen i Sverige vakna upp till nutiden en annan gång.
Go Sverige!!!
söndag 12 september 2010
Fotbollsprioriteringar
Så vad hände igår i fotbollsvärlden? Ja, United tappade poäng mot Everton, Zlatan misslyckades i sin debut för Milan, Johan Elmander gjorde mål igen för Bolton, Barcelona förlorade hemma mot nykomlingen Hercules och Ola Toivonen gjorde sitt sjätte mål för säsongen för serieledarna PSV Eindhoven.
Var det nåt mer? Nej, inte enligt Aftonbladets nätupplaga i alla fall. Eller jo vänta, där på högersidan står det en liten notis. Under rubriken damfotboll. Det kanske är samma nyhet som behandlas på sidan sju i DNs sportbilaga, efter Malmös oavgjorda resultat mot Åtvidaberg?
Sverige spelade visst en avgörande VM-kvalmatch mot Danmark, det var bara det. Hemmamatch igår och retur på torsdag som är direkt avgörande för huruvida Sverige kommer att gå till VM eller inte. Men det är klart, Johan Elmander gjorde ju Boltons enda mål i 4-1-förlusten mot Arsenal och Marcus Berg blev utbytt i halvtid mot NEC Nijmegen, man får ju prioritera vad man sätter högst i nyhetsvärde.
Alla ni(och de är många, tro mig) som hävdar att damfotbollen tar för mycket plats i media kan titta på exemplet från VM-kvalmatchen igår, jämföra den med hur viktiga resten av matcherna var och dra slutsatser om damfotbollens status i idrottsmedia jämfört med herrfotboll. Sen kan ni fundera över hur en avgörande play-offmatch för herrlandslaget hade bevakats. Sen kan ni hålla käft.
Matchen? Den slutade 2-1 till Sverige vilket innebär en gastkramande retur på torsdag i Danmark. Och om damlandslaget tar sig till VM, hur mycket får de i bonus? 0 kr, att jämföra med herrarnas 700 000 om de tar sig till EM. Svenska fotbollsförbundet har tydligen aldrig diskuterat en bonus för damerna. Det kanske är dags.
Var det nåt mer? Nej, inte enligt Aftonbladets nätupplaga i alla fall. Eller jo vänta, där på högersidan står det en liten notis. Under rubriken damfotboll. Det kanske är samma nyhet som behandlas på sidan sju i DNs sportbilaga, efter Malmös oavgjorda resultat mot Åtvidaberg?
Sverige spelade visst en avgörande VM-kvalmatch mot Danmark, det var bara det. Hemmamatch igår och retur på torsdag som är direkt avgörande för huruvida Sverige kommer att gå till VM eller inte. Men det är klart, Johan Elmander gjorde ju Boltons enda mål i 4-1-förlusten mot Arsenal och Marcus Berg blev utbytt i halvtid mot NEC Nijmegen, man får ju prioritera vad man sätter högst i nyhetsvärde.
Alla ni(och de är många, tro mig) som hävdar att damfotbollen tar för mycket plats i media kan titta på exemplet från VM-kvalmatchen igår, jämföra den med hur viktiga resten av matcherna var och dra slutsatser om damfotbollens status i idrottsmedia jämfört med herrfotboll. Sen kan ni fundera över hur en avgörande play-offmatch för herrlandslaget hade bevakats. Sen kan ni hålla käft.
Matchen? Den slutade 2-1 till Sverige vilket innebär en gastkramande retur på torsdag i Danmark. Och om damlandslaget tar sig till VM, hur mycket får de i bonus? 0 kr, att jämföra med herrarnas 700 000 om de tar sig till EM. Svenska fotbollsförbundet har tydligen aldrig diskuterat en bonus för damerna. Det kanske är dags.
fredag 10 september 2010
2008
Slumdog millionaires stora år, den svepte hem åtta priser, alla de tyngsta förstås, förutom skådespelarpriserna. Äntligen, äntligen fick också Kate Winslet sin staty, det kommer med största säkerhet komma fler så småningom. Tyvärr var hennes filmer det här året, The Reader och Revolutionary Road två av de största besvikelserna. Slumdog var hyfsat nära att platsa på listan, men föll på sitt enfaldiga slut. Det var överhuvudtaget ett mycket svagt år med många besvikelser (Benjamin Button, behöver jag säga mer), men också några ljusglimtar som förstås följer nedan. En film som saknas, som jag garanterat sätter in på listan när jag väl har sett den, är Frozen river. Anmärkningsvärt med filmerna nedan är att åtta av dem endast hade en nominering och ingen av dessa fick någon oscar.
10. The Dark Knight
- Givetvis börjar vi då med ett av undantagen. Den andra Batmanfilmen i den nya Nolangenerationen exploderade in på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (just nu ligger den sjua). Den gav Heath Ledger en nominering som blev en slags lifetime achievement award på grund av hans tragiska bortgång under året. Inte för att han inte förtjänade priset, hans insats är fenomenal, men det är framförallt de tekniska kategorierna som gör filmen så bra. Det och ett förvånansvärt gott berättande. För mig är absolut de två senaste batmanfilmerna de två bästa superhjältefilmerna någonsin. Filmen fick åtta nomineringar och förutom Ledger tog den också välförtjänt hem bästa ljudklipp.
9. Kung Fu Panda
- Animerat som vanligt hett stoff på den här listan. Tre nominerade, Bolt hamnade precis utanför listan, vinnaren av priset kommer längre ner och här har vi Kung Fu Panda. En snygg och rolig film med några överraskningar och inte helt linjärt berättande, även om man förstås inte blir chockad när man ser den. Jack Blacks röst funkar utmärkt i huvudrollen, inte helt vanligt att en Black-film blir nominerad.
8. Baader-Meinhof komplex
- Lite tysk terrorism skadar ju aldrig. Riktig snygg 70-talsberlinkänsla i stilen, både foto, kostym och skådespelare. Det finns inte mycket glorifierande kring den, utan en äkta beskrivning av (lite väl) engagerade människor, deras framsteg och misstag. Bästa utländska film gick dock till japanska Departures.
7. The Visitor
- En av de stora överraskningarna det här året. Historien om den stele Harvardprofessorn som upptäcker ett invandrat par i sin övernattningslägenhet. En vänskap växer fram och bla, bla, bla, men den är faktiskt riktigt bra. Söt, verklig och lite otäck, utan sockrat slut vilket är ganska skönt. Richard Jenkins i huvudrollen, han som fick filmens nominering, är mycket bra, men hade inte riktig någon chans i konkurrensen, som förvisso inte var stark, men namnkunnig.
6. In Bruges
- Också en överraskning, det var fullt av dem det här året. Sätt två yrkesmördare i den belgiska staden Brügge som bestraffning, låt dem vänta på ett telefonsamtal som ska säga åt dem vad de ska göra härnäst, låt den ene vara positiv och nyfiken, den andre gnällig och frusen, låt dem träffa en rasistisk dvärg och du har ett bra recept för en rolig och lite underlig film.
5. Tropic thunder
- Jag blir så glad när någon vågar göra en sådan här film. Ben Stiller tillhör inte mina stora favoriter, men jag har heller inget emot honom, han har varit med i några riktiga favoritfilmer som exempelvis Zoolander och Royal Tenenbaums och han är ju med i Noah Baumbachs nya som jag ännu inte har sett, men ingen favorit som sagt. Därför blir jag extra glad när han trycker i med en sådan här sak, inte bara som huvudroll, utan också som regissör. Senast han satt i regissörsstolen för en långfilm var just Zoolander, och med tanke på det vill man ju att han aldrig ska lämna den. Tropic Thunder har mycket som man blir glad av, fejktrailersarna i början (framförallt att Downey jr-filmen görs av Fox Searchlight och att Tobey McGuire driver med sig själv), Tom Cruise som hiphopbärsärkproducent och ett manus som är hur skoj som helst. En film man gärna ser om och om igen.
4. Entres les murs
- Ännu mera utländskt. En tanke är kanske att jag skulle se den där japanska vinnarfilmen också, eftersom jag har tre förlorare i samma kategori med på listan. Entres les murs är i alla fall en fransk film om en skola i en av de mindre priviligierade delarna av Paris, en skolklass och dess lärare. Missta mig inte här, det är ingen Dangerous minds, det är ingen frälsning och halleluja av stökiga ungar, utan det här är skolsocialrealism när det är som bäst. Läraren är ingen hjälte, men försöker. Eleverna är flerdimensionella med riktiga problem, och när ett problem uppstår löses det inte genom någon slags magisk insats av någon myndighetsperson med hjärtat på rätta stället. Det finns hopp i filmen, det finns tragik, precis som i verkliga livet. Och trots att den verkligen visar på svårigheterna med att vara lärare har jag sällan varit så sugen på att på allvar pröva på yrket, som när jag sett färdigt den här filmen.
3. Happy-go-lucky
- Även om jag gläds till hundra procent för Kate Winslets skull, att hon till slut fick sin oscar, så kan jag inte annat än tänka att Sally Hawkins i huvudrollen som Poppy borde fått den för sin insats. Så klockrent är det. Alla skådisar gör lysande insatser i den här filmen, jag vill framförallt lyfta fram Eddie Marsan som kolerisk bilskolelärare. Det brukar hända i regissören Mike Leighs filmer, Marsan var suverän också i Vera Drake där huvudrollsinnehavaren Imelda Staunton gjorde kanske den bästa rollprestationen i oscarshistorien. Happy-go-lucky är i alla fall en pärla, med värme, humor, glädje, sorg och smärta.
2. Wall-E
- Vinnaren i kategorin bästa animerade film, men trots att den var bäst i sin kategori är det inte den bästa animerade filmen det här året. Hursomhelst är det en underbar film och den bästa filmen att se om man nödvändigtvis måste se en pixarfilm dubbad till svenska. Eftersom det knappt är någon dialog i tre fjärdedelar av filmen. Det politiska budskapet om miljöförstörelse och människans förslappning är också viktigt och lite överraskande. Den andra filmen på listan som vann en oscar och som fick mer än en nominering, sex stycken närmare bestämt. Två för ljud, två för musik, en för manus och sedan vinsten för bästa animerade. Välförtjänt trots filmen på förstaplatsen.
1. Waltz with Bashir
- Och så kommer vi till vinnaren, och priset går till… Israel? Ja, vad fan, om de dänger till med en animerad dokumentär om krigets vansinne och tar upp en i väst bortglömd massaker på palestinier så inte mig emot. Gör man det dessutom såhär bra, drabbande, verkligt och stilrent, så blir man glad och ledsen på samma gång. Glad för att det går att göra så här bra animerad film, ledsen för att händelserna i filmen faktiskt har inträffat.
10. The Dark Knight
- Givetvis börjar vi då med ett av undantagen. Den andra Batmanfilmen i den nya Nolangenerationen exploderade in på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (just nu ligger den sjua). Den gav Heath Ledger en nominering som blev en slags lifetime achievement award på grund av hans tragiska bortgång under året. Inte för att han inte förtjänade priset, hans insats är fenomenal, men det är framförallt de tekniska kategorierna som gör filmen så bra. Det och ett förvånansvärt gott berättande. För mig är absolut de två senaste batmanfilmerna de två bästa superhjältefilmerna någonsin. Filmen fick åtta nomineringar och förutom Ledger tog den också välförtjänt hem bästa ljudklipp.
9. Kung Fu Panda
- Animerat som vanligt hett stoff på den här listan. Tre nominerade, Bolt hamnade precis utanför listan, vinnaren av priset kommer längre ner och här har vi Kung Fu Panda. En snygg och rolig film med några överraskningar och inte helt linjärt berättande, även om man förstås inte blir chockad när man ser den. Jack Blacks röst funkar utmärkt i huvudrollen, inte helt vanligt att en Black-film blir nominerad.
8. Baader-Meinhof komplex
- Lite tysk terrorism skadar ju aldrig. Riktig snygg 70-talsberlinkänsla i stilen, både foto, kostym och skådespelare. Det finns inte mycket glorifierande kring den, utan en äkta beskrivning av (lite väl) engagerade människor, deras framsteg och misstag. Bästa utländska film gick dock till japanska Departures.
7. The Visitor
- En av de stora överraskningarna det här året. Historien om den stele Harvardprofessorn som upptäcker ett invandrat par i sin övernattningslägenhet. En vänskap växer fram och bla, bla, bla, men den är faktiskt riktigt bra. Söt, verklig och lite otäck, utan sockrat slut vilket är ganska skönt. Richard Jenkins i huvudrollen, han som fick filmens nominering, är mycket bra, men hade inte riktig någon chans i konkurrensen, som förvisso inte var stark, men namnkunnig.
6. In Bruges
- Också en överraskning, det var fullt av dem det här året. Sätt två yrkesmördare i den belgiska staden Brügge som bestraffning, låt dem vänta på ett telefonsamtal som ska säga åt dem vad de ska göra härnäst, låt den ene vara positiv och nyfiken, den andre gnällig och frusen, låt dem träffa en rasistisk dvärg och du har ett bra recept för en rolig och lite underlig film.
5. Tropic thunder
- Jag blir så glad när någon vågar göra en sådan här film. Ben Stiller tillhör inte mina stora favoriter, men jag har heller inget emot honom, han har varit med i några riktiga favoritfilmer som exempelvis Zoolander och Royal Tenenbaums och han är ju med i Noah Baumbachs nya som jag ännu inte har sett, men ingen favorit som sagt. Därför blir jag extra glad när han trycker i med en sådan här sak, inte bara som huvudroll, utan också som regissör. Senast han satt i regissörsstolen för en långfilm var just Zoolander, och med tanke på det vill man ju att han aldrig ska lämna den. Tropic Thunder har mycket som man blir glad av, fejktrailersarna i början (framförallt att Downey jr-filmen görs av Fox Searchlight och att Tobey McGuire driver med sig själv), Tom Cruise som hiphopbärsärkproducent och ett manus som är hur skoj som helst. En film man gärna ser om och om igen.
4. Entres les murs
- Ännu mera utländskt. En tanke är kanske att jag skulle se den där japanska vinnarfilmen också, eftersom jag har tre förlorare i samma kategori med på listan. Entres les murs är i alla fall en fransk film om en skola i en av de mindre priviligierade delarna av Paris, en skolklass och dess lärare. Missta mig inte här, det är ingen Dangerous minds, det är ingen frälsning och halleluja av stökiga ungar, utan det här är skolsocialrealism när det är som bäst. Läraren är ingen hjälte, men försöker. Eleverna är flerdimensionella med riktiga problem, och när ett problem uppstår löses det inte genom någon slags magisk insats av någon myndighetsperson med hjärtat på rätta stället. Det finns hopp i filmen, det finns tragik, precis som i verkliga livet. Och trots att den verkligen visar på svårigheterna med att vara lärare har jag sällan varit så sugen på att på allvar pröva på yrket, som när jag sett färdigt den här filmen.
3. Happy-go-lucky
- Även om jag gläds till hundra procent för Kate Winslets skull, att hon till slut fick sin oscar, så kan jag inte annat än tänka att Sally Hawkins i huvudrollen som Poppy borde fått den för sin insats. Så klockrent är det. Alla skådisar gör lysande insatser i den här filmen, jag vill framförallt lyfta fram Eddie Marsan som kolerisk bilskolelärare. Det brukar hända i regissören Mike Leighs filmer, Marsan var suverän också i Vera Drake där huvudrollsinnehavaren Imelda Staunton gjorde kanske den bästa rollprestationen i oscarshistorien. Happy-go-lucky är i alla fall en pärla, med värme, humor, glädje, sorg och smärta.
2. Wall-E
- Vinnaren i kategorin bästa animerade film, men trots att den var bäst i sin kategori är det inte den bästa animerade filmen det här året. Hursomhelst är det en underbar film och den bästa filmen att se om man nödvändigtvis måste se en pixarfilm dubbad till svenska. Eftersom det knappt är någon dialog i tre fjärdedelar av filmen. Det politiska budskapet om miljöförstörelse och människans förslappning är också viktigt och lite överraskande. Den andra filmen på listan som vann en oscar och som fick mer än en nominering, sex stycken närmare bestämt. Två för ljud, två för musik, en för manus och sedan vinsten för bästa animerade. Välförtjänt trots filmen på förstaplatsen.
1. Waltz with Bashir
- Och så kommer vi till vinnaren, och priset går till… Israel? Ja, vad fan, om de dänger till med en animerad dokumentär om krigets vansinne och tar upp en i väst bortglömd massaker på palestinier så inte mig emot. Gör man det dessutom såhär bra, drabbande, verkligt och stilrent, så blir man glad och ledsen på samma gång. Glad för att det går att göra så här bra animerad film, ledsen för att händelserna i filmen faktiskt har inträffat.
torsdag 9 september 2010
Homofobins unkna lukt i fotbollens omklädningsrum
Aftonbladet och Fotbollskanalen.se skriver om Yoann Lemaire som efter 14 år inte fick kontraktet med amatörklubben FC Chooz förlängt. Inget konstigt med det om det inte var för att klubbens officiella förklaring är att de ville undvika problem eftersom Lemaire är uttalat homosexuell. Flera medspelare har varit upprörda över Lemaires läggning och har ventilerat sina åsikter offentligt.
Enligt artikeln Homophopia and football – The lesson of Chooz skriven av Pascale Krémer avslöjade Lemaire för tränaren att han hade haft homosexuella erfarenheter med en annan fotbollsspelare, eftersom han var trött på den konstanta jargongen med böghäcklande, vilket gjorde honom okoncentrerad på planen och ledde till flertalet röda kort. Inledningsvis stöttade hela laget och hela byn Chooz Lemaire i sitt beslut att vara öppen med sin läggning. Efter ett tag började dock känslorna bubbla upp till ytan i klubben. Två av spelarna rev av klubbens logo från sina tröjor och en tredje förolämpade Lemaire under en fest. Klubbens president uttalade att situationen var problematisk, men att det skulle gå att lösa.
I det stora hela var ändå acceptansen, efter en trög start, förvånansvärt stor i det lilla samhället (784 invånare). FC Chooz är den enda klubben tillsammans med Paris Saint Germain som har skrivit på Paris Foot Gays lista över antihomofobi i fotbollsklubbar. Men fortsatta verbala attacker på Lemaire tvingade honom till slut att ta ett sabbatsår och nu har alltså klubben beslutat att inte förlänga Lemaires kontrakt för att ”undvika problem” med resten av spelarna i klubben, istället för att ta tag i homofobin från grunden istället. Lemaire säger till Le Monde att de homofobiska förolämpningarna endast kom från två personer i laget, men istället för att bestraffa dem så väljer klubben att straffa Lemaire.
Självklart är det diskriminering, förhoppningsvis kommer det att straffas av fotbollsförbundet eller regeringen, det ser så ut i alla fall eftersom idrottsministern har intresserat sig för fallet. I slutändan kan kanske uppmärksamheten kring affären leda till att fler klubbar skriver på PFG:s kravlista och faktiskt gör något åt för att en gång för alla förinta homofobin i fransk fotboll som i all idrott.
(PS. Chooz president heter Couqet. I nästa val, don't chooz the couqhuvud. DS.)
Enligt artikeln Homophopia and football – The lesson of Chooz skriven av Pascale Krémer avslöjade Lemaire för tränaren att han hade haft homosexuella erfarenheter med en annan fotbollsspelare, eftersom han var trött på den konstanta jargongen med böghäcklande, vilket gjorde honom okoncentrerad på planen och ledde till flertalet röda kort. Inledningsvis stöttade hela laget och hela byn Chooz Lemaire i sitt beslut att vara öppen med sin läggning. Efter ett tag började dock känslorna bubbla upp till ytan i klubben. Två av spelarna rev av klubbens logo från sina tröjor och en tredje förolämpade Lemaire under en fest. Klubbens president uttalade att situationen var problematisk, men att det skulle gå att lösa.
I det stora hela var ändå acceptansen, efter en trög start, förvånansvärt stor i det lilla samhället (784 invånare). FC Chooz är den enda klubben tillsammans med Paris Saint Germain som har skrivit på Paris Foot Gays lista över antihomofobi i fotbollsklubbar. Men fortsatta verbala attacker på Lemaire tvingade honom till slut att ta ett sabbatsår och nu har alltså klubben beslutat att inte förlänga Lemaires kontrakt för att ”undvika problem” med resten av spelarna i klubben, istället för att ta tag i homofobin från grunden istället. Lemaire säger till Le Monde att de homofobiska förolämpningarna endast kom från två personer i laget, men istället för att bestraffa dem så väljer klubben att straffa Lemaire.
Självklart är det diskriminering, förhoppningsvis kommer det att straffas av fotbollsförbundet eller regeringen, det ser så ut i alla fall eftersom idrottsministern har intresserat sig för fallet. I slutändan kan kanske uppmärksamheten kring affären leda till att fler klubbar skriver på PFG:s kravlista och faktiskt gör något åt för att en gång för alla förinta homofobin i fransk fotboll som i all idrott.
(PS. Chooz president heter Couqet. I nästa val, don't chooz the couqhuvud. DS.)
tisdag 7 september 2010
Blockbusterverkligheter
Jag har precis börjat läsa filmvetenskap, och där diskuterar vi kanonbildning och fick en lista med de femtio bästa filmerna genom tiderna, framröstade av kritiker runt hela världen. Som väntat var det bara män bland regissörerna. Det fick mig att tänka på hur det ser ut bland filmer som folk helst ser på bio, är det samma sak där? Jag kollade på de hundra mest inkomstbringande filmerna någonsin, från IMDBs lista med biointäkter över hela världen. Här är några stickprov av vad jag kom fram till:
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
måndag 6 september 2010
Skillnaden mellan Aftonbladets och DNs sportsidor
En intressant parentes mitt i uppladdningen inför Sverige - San Marino imorrn. Allas fokus ligger förstås på Zlatan Ibrahimovic som gör sin första tävlingslandskamp i Malmö sedan han flyttade utomlands. Jag försökte få tag på biljetter, men lyckades inte, och det är inte heller det som den här parentesen ska handla om.
Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.
Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.
I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.
Samma scenario beskrivs såhär i Ab:
"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.
– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.
– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.
Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."
Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".
Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.
Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.
I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.
Samma scenario beskrivs såhär i Ab:
"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.
– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.
– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.
Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."
Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".
2007
Själva galan utvecklade sig till en tvekamp mellan två (eller snarare tre) av mina favoritregissörer, P. T. Anderson och bröderna Coen. Till slut blev det Coenbröderna som gick vinnande ur striden med No country for old men, som jag inför galan såg med många störningsmoment, utan text och med dåligt ljud, vilket givetvis påverkade mitt omdöme och troligtvis (jag har inte sett om den sedan dess) är anledningen till att den inte är med på listan nedan. Här börjar också segertåget för animerad film bli mer tydlig, Surf’s up var faktiskt nära att också ta sig in på listan, den är förvånansvärt bra trots att bolaget måste ha varit sura när de insåg att det redan gjordes en animerad pingvinfilm som dessutom skulle komma ut året innan denna.
10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.
9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.
8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.
7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.
6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.
5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.
4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.
3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.
2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.
1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.
10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.
9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.
8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.
7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.
6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.
5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.
4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.
3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.
2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.
1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
