Toy story 3 har tagit sig in på topp-tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin och är därmed också den mest framgångsrika animerade filmen. Som Pixar-entusiast känner jag viss skam över att jag inte har sett någon av Toy story-filmerna än, men det ska snart åtgärdas.
Jag har flera gånger beklagat mig över hur dålig jag är på filmhistoria, att det är många klassiker som jag inte har sett än. Däremot får man säga att jag har hyfsad koll på box-officefilmer. När jag har sett Toy story 3 ligger den mest inkomstbringande film, som jag inte har sett, på 23e plats. Transformers 2 – Revenge of the fallen.
Av filmerna på topp 100 har jag sett 87. De flesta av de sista kommer jag snart att se (som senaste Shrek, Hur man tränar sin drake och så Twilightfilmerna), det är egentligen bara Clash of the titans och Pearl Harbor som inte känns så aktuellt. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, men jag tyckte att det var ganska kul att konstatera. Jonas är en liten mainstreambracka.
tisdag 31 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Filmer med flest skådisoscars
Såg JFK för miljardte gången för inte så länge sedan och började tänka på hur många bra skådisar de lyckades samla till den filmen, även för mindre roller. Jag började spåna på hur många oscars som var samlade i filmen, alltså hur många skådisar som någon gång i sin karriär fått någon eller några oscar. Kunde det vara den film i historien som hade flest oscars till och med? Till slut, efter mycket räknande fram och tillbaka i mitt huvud, var jag tvungen att kolla upp fakta. Det var inte lika många som jag hade tänkt, men ändå sex stycken. Jack Lemmon har två stycken, sedan Joe Pesci, Walter Matthau, Tommy Lee Jones och Sissy Spacek en varsin.
Hur som helst började jag tänka på vilken film som faktiskt är den med flest oscars i sig. Det ska bara vara skådespelaroscars, men de behöver inte ha tagit statyn vid filmtillfället. Naturligtvis är det svårt att kolla igenom alla filmer genom historien, så det här är en ofullständig lista, men här är vad jag har kommit fram till och jag välkomnar alla nya bidrag!
9 oscars:
Hamlet, 1996 (Jack Lemmon 2, John Mills, John Gielgud, Charlton Heston, Judi Dench, Julie Christie, Robin Williams, Kate Winslet)
8 oscars:
Sea of grass, 1947 (Katherine Hepburn 4, Spencer Tracy 2, Melvyn Douglas 2)
Philadelphia, 1993 (Tom Hanks 2, Denzel Washington 2, Jason Robards 2, Joanne Woodward, Mary Steenburgen)
7 oscars:
Katherine Hepburn och Spencer Tracy gjorde en hel del filmer tillsammans och har automatiskt sex oscars redan från start, med Hepburns fyra och Tracys två. Därmed blir det en del filmer med sju oscars, här med övriga skådisar:
Gissa vem som kommer till middag, 1967 (Sidney Poitiers)
Desk set, 1957 (Gig Young)
Adam’s rib, 1949 (Judy Holliday)
Without love, 1945 (Gloria Grahame)
Woman of the year, 1942 (Fay Bainter)
Utan Tracy:
On golden pond, 1981 (Jane Fonda 2, Henry Fonda)
Mary of Scotland, 1936 (Fredric March 2, Donald Crisp)
Och andra sjuor:
Hook, 1991 (Maggie Smith 2, Dustin Hoffman 2, Julia Roberts, Robin Williams, Gwyneth Paltrow)
Glengarry Glen Ross, 1992 (Jack Lemmon 2, Al Pacino 2, Kevin Spacey 2, Alan Arkin)
Det var vad jag hittade utan att ha kollat igenom hela arkivet, bidrag och förslag på andra potentiella filmer mottages tacksamt!
Hur som helst började jag tänka på vilken film som faktiskt är den med flest oscars i sig. Det ska bara vara skådespelaroscars, men de behöver inte ha tagit statyn vid filmtillfället. Naturligtvis är det svårt att kolla igenom alla filmer genom historien, så det här är en ofullständig lista, men här är vad jag har kommit fram till och jag välkomnar alla nya bidrag!
9 oscars:
Hamlet, 1996 (Jack Lemmon 2, John Mills, John Gielgud, Charlton Heston, Judi Dench, Julie Christie, Robin Williams, Kate Winslet)
8 oscars:
Sea of grass, 1947 (Katherine Hepburn 4, Spencer Tracy 2, Melvyn Douglas 2)
Philadelphia, 1993 (Tom Hanks 2, Denzel Washington 2, Jason Robards 2, Joanne Woodward, Mary Steenburgen)
7 oscars:
Katherine Hepburn och Spencer Tracy gjorde en hel del filmer tillsammans och har automatiskt sex oscars redan från start, med Hepburns fyra och Tracys två. Därmed blir det en del filmer med sju oscars, här med övriga skådisar:
Gissa vem som kommer till middag, 1967 (Sidney Poitiers)
Desk set, 1957 (Gig Young)
Adam’s rib, 1949 (Judy Holliday)
Without love, 1945 (Gloria Grahame)
Woman of the year, 1942 (Fay Bainter)
Utan Tracy:
On golden pond, 1981 (Jane Fonda 2, Henry Fonda)
Mary of Scotland, 1936 (Fredric March 2, Donald Crisp)
Och andra sjuor:
Hook, 1991 (Maggie Smith 2, Dustin Hoffman 2, Julia Roberts, Robin Williams, Gwyneth Paltrow)
Glengarry Glen Ross, 1992 (Jack Lemmon 2, Al Pacino 2, Kevin Spacey 2, Alan Arkin)
Det var vad jag hittade utan att ha kollat igenom hela arkivet, bidrag och förslag på andra potentiella filmer mottages tacksamt!
tisdag 24 augusti 2010
2006
Hej hopp, tre foreign language-filmer med på listan. Nytt rekord! Ett nytt starkt år som dominerades av mexikanska regissörer, även på min lista. The Departed sopade hem de tyngsta priserna och Martin Scorsese fick äntligen, efter mycket om och men och sex nomineringar (dock inte för Mean Streets eller Taxi Driver), sin oscar. En hel del bra filmer utanför listan, men här är de som platsade:
10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.
9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.
8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.
7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.
6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.
5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.
4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.
3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.
2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.
1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.
10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.
9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.
8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.
7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.
6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.
5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.
4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.
3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.
2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.
1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.
torsdag 5 augusti 2010
Bland stora och små bollar
Jag spenderar en del tid med att läsa Sportbladet för att hålla mig uppdaterad på vad som händer i idrottsvärlden. Det ger att jag är van vid att läsa beska kommentarer om damidrott, framförallt när det gäller fotboll. Inget konstigt med det, folk är inskränkta och rädda för förändring, att damidrotten ska ta mark från herrarnas helgade arena och hota det fundament som misogyna sportfanatiker bygger sin världsbild på.
När jag blir rädd däremot, är när högt uppsatta personer i idrottens, i det här fallet fotbollens, finrum får för sig att man måste göra något för att ”förbättra” sporten. Lars-Åke Lagrell, fotbollsförbundets ordförande, nummer ett inom fotboll i Sverige, kommenterade idag att man ska titta närmare på att införa en mindre boll för damfotbollen i Sverige.
Damfotbollen genomgår just nu en stark utveckling, i Sverige och i hela världen. Vi ser fler spelare, fler klubbar växa fram och bli starka och fler landslag kunna ställa upp med konkurrenskraftiga elvor. Kvalitetsmässigt är sporten uppenbart på frammarsch. Publikt går det i vågor, men ligger generellt sett lägre än många herrlagidrotter. Att spela med en mindre boll, kanske på mindre plan med mindre mål, skulle ge en mer underhållande idrott som skulle dra mer publik, menas det. Problemet är bara att det redan finns inomhusfotboll, five-a-side och barnfotboll som har precis det här, men inte drar masspublik för det.
Vad förbundet vill göra är att dra ner damfotbollen ett par nivåer, så att den hamnar i samma genre som barnfotbollen. Då blir den svårare att ta på allvar som idrott och därmed lättare att avfärda. Genom att med en mindre boll försöka skilja damfotbollen från herrfotboll, visar man tydligt att man inte anser att damer utför samma idrott som herrar, att damfotbollen i grunden är en annan sport än herrfotbollen. Det är en klassisk metod för att skilja klasserna åt så att inga jämförelser kan göras mellan dem. Damfotbollen stämplas än mer än idag som något annorlunda och mindre värt än den ursprungliga herrfotbollen, som damidrottare inte anses tillräckligt kompetenta att utföra.
Svenska fotbollsförbundet vill popularisera damfotbollen, inget fel med det. Vad de måste göra innan de kommer på sådana här (”nya”) idéer är att fundera vad de vill ha för slags idrott i framtiden. En jippobetonad cirkusshow med lättklädda artister (lite överdrivet, men egentligen bara nästa steg i den här riktningen), eller seriöst satsande fotbollsspelare? Förslaget om mindre boll är ett steg mot det förstnämnda, det är också ett steg tillbaka till den misogyna syn på damfotboll, oförmågan att ta den på allvar, som har präglat det manliga idrottstänkandet under hela nittonhundratalet.
När jag blir rädd däremot, är när högt uppsatta personer i idrottens, i det här fallet fotbollens, finrum får för sig att man måste göra något för att ”förbättra” sporten. Lars-Åke Lagrell, fotbollsförbundets ordförande, nummer ett inom fotboll i Sverige, kommenterade idag att man ska titta närmare på att införa en mindre boll för damfotbollen i Sverige.
Damfotbollen genomgår just nu en stark utveckling, i Sverige och i hela världen. Vi ser fler spelare, fler klubbar växa fram och bli starka och fler landslag kunna ställa upp med konkurrenskraftiga elvor. Kvalitetsmässigt är sporten uppenbart på frammarsch. Publikt går det i vågor, men ligger generellt sett lägre än många herrlagidrotter. Att spela med en mindre boll, kanske på mindre plan med mindre mål, skulle ge en mer underhållande idrott som skulle dra mer publik, menas det. Problemet är bara att det redan finns inomhusfotboll, five-a-side och barnfotboll som har precis det här, men inte drar masspublik för det.
Vad förbundet vill göra är att dra ner damfotbollen ett par nivåer, så att den hamnar i samma genre som barnfotbollen. Då blir den svårare att ta på allvar som idrott och därmed lättare att avfärda. Genom att med en mindre boll försöka skilja damfotbollen från herrfotboll, visar man tydligt att man inte anser att damer utför samma idrott som herrar, att damfotbollen i grunden är en annan sport än herrfotbollen. Det är en klassisk metod för att skilja klasserna åt så att inga jämförelser kan göras mellan dem. Damfotbollen stämplas än mer än idag som något annorlunda och mindre värt än den ursprungliga herrfotbollen, som damidrottare inte anses tillräckligt kompetenta att utföra.
Svenska fotbollsförbundet vill popularisera damfotbollen, inget fel med det. Vad de måste göra innan de kommer på sådana här (”nya”) idéer är att fundera vad de vill ha för slags idrott i framtiden. En jippobetonad cirkusshow med lättklädda artister (lite överdrivet, men egentligen bara nästa steg i den här riktningen), eller seriöst satsande fotbollsspelare? Förslaget om mindre boll är ett steg mot det förstnämnda, det är också ett steg tillbaka till den misogyna syn på damfotboll, oförmågan att ta den på allvar, som har präglat det manliga idrottstänkandet under hela nittonhundratalet.
2005
Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
tisdag 3 augusti 2010
Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!
Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
